Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.
När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.
Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.
Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.
Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.
När jag förstod att jag behövde lämna min exman så kände jag att något i mig förevigt var förändrat. Tanken på att jag skulle ingå i en tvåsamhet igen var helt otänkbar. Nu, tre år senare känner jag egentligen fortfarande likadant, men jag känner också hur starkt trycket är från ca allt, på att en ska vara i en tvåsamhet och det får mig ibland att tvivla. Jag tror att mitt tvivel beror på att det mesta är anpassat efter tvåsamheten och vill en då inte vara med på den, så står en lite utanför, vilket såklart kan kännas väldigt ensamt ibland. Det är väldigt tröttsamt att vara starkt och stå emot hela tiden. Men alternativet är för mig inget alternativ.
Kan verkligen identifiera mig. Det finns ju så gott som inget annat än förtryckande relationer och tvåsamma relationer att spegla sig i runtom i samhället, i kultur, vänner, media etc många gånger.
Det jag försökt göra är att bygga upp en liten bubbla av motstånd i självförsvar. Alltså av vänner, samla på mig alternativ kultur som speglar alternativ etc. Det finns ju comunitys för likatänkande (typ feministiska nätverk att granska hur patriarkatet tar sig utryck i våra relationer och diskutera hur mer jämställda relationer kan skapas. Och ang tvåsamhet finns ju nätverk som tar upp polygami/relationsanarkism etc). De har varit enormt viktigt för mig att inte behöva känna mig ensam. Både för att få prata med andra och formulera mina tankar samt se exempel på hur andra gör och lever och kunna se att det inte är omöjligt att försöka skapa ett alternativ.
Jag tycker att jag har googlat efter alternativa comunitys till förbannelse men inte hittat något. Jag kanske söker på fel ord. Men om du har länk så får du gärna dela 😀 Skönt att höra att jag inte är ensam.
Nej en får verkligen vara påhittig för att hitta folk. Det finns polyheart.se och qruiser.com där det finns en del forum. RFSU ska ha ett nätverk för fria relationer men vet inte så mycket om det. På facebook finns lokala grupper för poly och RA-folk men de är ofta hemliga och kräver att någon du känner bjuder in dig.
Det jag tyckt varit effektivast och passat mig bäst har varit att gradvis bygga upp mitt eget community genom ofta feministiska nätverk jag varit engagerad i. Starta bokcirkel runt etichal slut eller Skriet från kärnfamiljen är en klassiker. På lokala pride hade vi en föreläsning om relationer utanför tvåsamhetsnormen (mest välbesökta föreläsningen typ 😉 och efter det startade vi en basgrupp på RFSL här i stan till exempel.
Det finns tvåsamhetshatare överallt naturligtvis bara att det inte alltid är något en pratar om eftersom det är lite tabu. Har en väl öppnat upp för samtal runt det så brukar det dyka upp folk med alternativa relationer där en minst anar det. 😉
Jättetack!
känner samma
”Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.
Helt rätt och jävligt ledsamt.
Mitt livs dröm har alltid varit en monogam relation (hitta the one och live happily ever after, typ). Nu börjar jag inse att det aldrig kommer att hända.
Tomheten som det innebär. Vad ska jag drömma om nu? Hur kommer mitt liv att se ut? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Det är som du skriver, som att bygga upp en helt ny person pånytt.
Ja. Till allt detta.
Jag har tvingats inse att jag har väldigt låg sannolikhet att kunna leva i enlighet med tvåsamhetsnormen då jag är asexuell och det kraftigt begränsar mina möjligheter att hitta en partner att ingå i den sortens förhållande med mig. Och normkritik i all ära men jag VILL HA det. Jag vill ha tvåsamhet och uppslukande kärlek och total bekräftelse från en annan människa. Jag vill inte vilja ha det men det är som du skriver, det är vad jag har lärt mig och jag vet inte vad jag kan vilja ha istället. Sen blir det ju inte bättre av att jag ser risken att bli isolerad/bortglömd/åsidosatt då samhället är så perfekt utformat för par…
Det är inte riktigt samma sak enligt mig men kom ändå tänka på en sak av detta inlägg.. Jag h ar hört folk i min närhet som känner liknande vad gäller iden om uppluckrande av könsroller då de menar ”men vad ska en ersätta min kill/tjejroll med, vad finns det för alternativ, vad blir min identitet då??”.. Då har jag känt väldigt starkt att det finns ju så mycket mer i ens identitet än ens könsroll och så känner jag lite med det här också, att det finns sååå mycket mer i oss som varelser än att önska och identifiera oss genom en tvåsamhet..
Men håller verkligen med om att det är jävligt jobbigt att behöva vara kritisk till det samhälle som man förstått lär ut falska livslögner.. Att behöva lära sig själv hela tiden och uppfinna nya saker. Men du är inte ensam och en behöver ju inte ge upp tror på kärlek bara för att en ger upp hoppet på en normativ tvåsamhetsrelation….
Kram och ha en fin helg