Fick den här kommentaren under mitt inlägg om mina erfarenheter av kvinnoförtryck.
Så du valde att bli utnyttjad, sa inte emot och därför ”lever vi i ett patriarkat”. Alla kan sätta gränser, men du valde att inte göra det.
Så jag vill ställa en fråga till hen som kommenterade, och gärna till alla andra som uppmanar mig till att ”skaka av mig det”, ”sätta gränser” och så vidare när jag skriver om kvinnoförtryck. Ni som verkar så bra på det här med att ”sätta gränser” kan ju berätta för mig hur jag skulle ha gjort i mitt liv.
Hur skulle jag ha ”satt gränser” när jag som barn blev matad med synen på att en kvinnas högsta mening i livet är att ha en pojkvän och att vara vacker? Hur skulle jag ha gjort för att undvika att ta intryck av något som hela mina omgivning berättade för mig, med både bilder och ord? Hur skulle jag som tioåring ha sagt ifrån när jag blev mobbad för min vikt? Hur skulle jag ha sagt ifrån mot reklamen med perfekta kvinnor jag såg varje dag på väg till skolan? Skulle jag har ringt till Disney och läxat upp dem för det kvinnoideal de presenterade i film efter film, jag som inte ens kunde engelska då? Skulle jag ha klottrat reklamaffischerna svarta?
Hur skulle jag undvika att påverkas av det som ständigt fanns omkring mig? Som barn har en ingen självständig förståelse av världen och är utelämnad till vuxenvärlden, en litar på att ens föräldrar och ens lärare ska stå för det som är rätt och sant. Jag vet inte hur det är med dig, men självständigt tänkande var liksom inte min starka sida när jag var tio, det är något jag tränat mig till. Menar du att jag skulle ha rensat ut det som var bra och det som var dåligt? Hur skulle jag ha kunnat veta att jag skulle bli matad med en massa förställningar om min kropp och mitt sätt att vara som skulle leda till en massa ångest för resten av mitt liv?
Hur skulle jag ha gjort för att sätta gränser för tankar som planterades och sedan frodades inne i mitt eget huvud? Hur skulle jag ha motat bort tankarna på att jag var tjock och äcklig? Tro mig, jag försökte tycka om mig själv, men jag lyckades inte på många många år. Jag ville verkligen lyckas, jag ville verkligen sluta hata mig själv, men det gick liksom inte. Du som verkar veta, hur skulle jag ha gjort istället? Kan du dela med dig av din hemlighet så att jag kan vidareföra den till alla som är där jag var då nu?
Hur skulle jag ha gjort för att bryta den destruktiva dynamik som fanns i mitt förhållande? Tro mig, jag försökte verkligen, men det gick liksom inte. Jag ville verkligen rädda det, jag ville verkligen ha ett bra och jämställt förhållande, men det var så svårt. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag visste inte vad det var som fick mig att må så dåligt, vad som fick mig att känna mig så värdelös och underlägsen i min relation, och jag visste än mindre hur jag skulle ta mig ur det. Jag visste liksom inte ens att jag blev trampad på, hur skulle jag kunna sluta bli det bara sådär? Jag älskade ju honom så mycket, jag ville ju vara med honom. Hur skulle jag göra för att bara sluta med det?
Hur ska jag göra för att få bort den ångest jag idag känner över att inte vara tillräckligt vacker, tillräckligt smal och tillräckligt behagfull? Jag försöker dagligen, men det tycks inte finnas någon enkel lösning. Jag kan inte bara säga nej till dessa tankar, de har frodats i mig sedan jag var liten och de ger sig inte av så lätt. Det har tagit en massa år och jag har ännu inte blivit av med dem helt, de bubblar ständigt upp igen när jag ser på fel film, läser fel böcker, kollar på fel bilder. De är så satans starka, de där idéerna. De som jag blivit matad med sen jag vara liten. De vill liksom inte släppa mig fast jag bekämpar dem varje dag. Men du verkar ju veta. Hur ska jag göra för att släppa dem? För att bara välja bort dem? Berätta snälla, för jag väl så gärna veta. Jag önskar så mycket att det fanns ett enkelt sätt, en quickfix som kunde rädda mig ur detta.
Berätta gärna för mig hur jag ska sätta gränser för något som finns överallt omkring mig och gjort det så länge jag levat. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för det som är så otroligt mycket starkare och livskraftigare än jag själv. Berätta gärna hur jag ska sätta gränser för patriarkatet. Det jag har använt hittills har varit feminism. Men det har tagit tid, väldigt mycket tid. Jag skulle verkligen vilja veta om det finns något som går snabbare.
Det är omöjligt. Bara någon som i verkligheten tänker ”patriarkat är inte ett riktig problem” kan skriva som Mr.? gjorde det i din blogg.
Du ”valde” att bli utnyttjad?? Va?
Patriarkatet finns… Vi kan kämpa emot det, som vi kan kämpa mot klass-strukturer, men inte när vi ”sätta gränser” och med det samtidigt acceptera patriarket. ALLA som säger ”sätt gränser då” och tänker att världen är bra som världen är om du bara sättar gränser – accepterar orättvisan och tänker det var allt ditt fel, eller hur?
Ska bli spännande att se om du får något svar och hur det i så fall lyder. Vad härligt det låter, att man bara lite snabbt och lätt sätter gränser och sedan blir allt bra. Konstigt att så många människor mår dåligt när det är så himla lätt att låta bli? Nej, personen som kommenterade måste verkligen dela med sig av denna fantastiska hemlighet!
Förresten så var inlägget ”21 år av kvinnoförtryck” helt fantastiskt bra!
En hjärtskärande beskrivning av något som alldeles för många åsamkas. En värld som skadar istället för att stödja, normer som bryter mot det man vet är rätt. En känskal av ofattbart vemod över orättvisor som syns så tydligt med ens egna lins.
Du ställde frågan: ”berätta för mig hur jag skulle ha gjort”
Det finns inget svar på den frågan och det vet nog de flesta om. Det finns nämnligen inte en universallösning på problem som verkar eviga. Tror inte det finns någon som förespråkar att någon skall må så illa heller.
För att börja besvara din fråga: Utgå från ett individualistiskt perspektiv, inte genom kollektiv skuldbeläggning. Oavsett normer som råder kommer det alltid att finnas de som upplever sig förfördelade, vissa självklara saker bör vi kollektiv agera för att minska, majoritetens diktatur är en styggelse.
En självbild kan inte repareras genom att carte blanche fylla den med ideologism. Bara för att man hittar ett yttre hot, som man kan tillskriva all ondska kommer det inte läka själsliga sår. Att sargas är en del i processen att utvecklas.
Ingen annan kan ta den fulla tyngden av en trasig själ än den som bär den. Och oavsett vad som åsamkats, finns det ingen annan som har ansvar för att bygga upp den än en själv.
Mycket av det du beskriver är ”jag har matats av media”. Hur kommer det då sig att en fruktansvärt liten minoritet av människor jag någonsin mött, interagerat, samtalat med föredrar en pinnsmal platinablonderad restylane-kvinna med siliconbröst?
En av de största stilikonerna på senaste år är Christina Hendricks, Joan i mad men, oavsett andra sexistiska inslag i serien – hon är inte normativt smal?
Varje gång som diskussionen om kroppsform dyker upp i forum, nätverk, etc så är det återkommande temat att det skiljer sig enormt. Det är samma som att tro att alla kvinnor skulle föredra magrutor på män. Det finns de som gör det, men finns horder av kvinnor som föredrar att mannen INTE har det. Män är lika breda i sin smak.
Om du matats av bilden av att ditt värde bestämms av din ”pojkvän” undrar jag vilket Sverige du växt upp i. En klar majoritet av alla jag växt upp med har haft starka kvinnor i familjen, vanligare att en mammavarit hög chef än vice versa. Jag har haft kvinnliga, homosexuella, manliga chefer. Men klart fler bögar, flator eller kvinnor än hetereosexuella vita män. Jag vet att det inte är representativt. Men i min värld, har det aldrig funnit någon bild av att ”män gör si” ”kvinnor gör så” som har lämnat ärr hos mig. Jag fick leka med dockor som liten, klart min syster fick vara med att spela fotboll.
För att återgå till din historia. Du ser perfekta kvinnor på väg till skolan, du har alltså inte sett bilder på perfekta män på reklampelarna? Du säger att du mobbats för din vikt, har alla som vart överviktiga mobbats?
Hur du tar emot den verklighet du möts av beror på hur rusad du är, desto fler vänner, stödjande familj, etc underlättar detta. Men alla stöter på törnar, kallas saker som skär i hjärtat, som gör att man inte vill gå till skolan dagen efter. Många slås, kallas saker, fryses ut. Det är inte rätt, och inte försvarbart. Frågan är vad det har med patriarkatet att göra.
Som en klok person i kommentarsfältet till förra artikeln skrev, parafraserat: ”Det är inte att pojkar eller flickor drabbas olika, utan deras olika uttryckssätt som gör det strukturellt”. Det är sant, det finns strukturella problem, dessa bör belysas och hanteras. Hur man gör det är en fråga om idépolitik. Men att lägga alla saker man mött i livets motfaser under en och samma karta är att förminska problemen.
Om allt beror på en och samma fiende, en fiende som inte ens går att eliminera genom den mest stringenta åsiktsregistreringen och förföljelsen, är inte då bästa strategi att hitta bästa formen av samverkan. Att ålägga patriarkatet alla dessa problem är likställt med att säga att de inet hade funnits under ett matriarkat. Och det förtar vikten av frågan.
Individualism har jag prövat, det funkade inte.
”Hur kommer det då sig att en fruktansvärt liten minoritet av människor jag någonsin mött, interagerat, samtalat med föredrar en pinnsmal platinablonderad restylane-kvinna med siliconbröst?”
TJA, DET KANSKE KOMMER SIG AV ATT DU INTE ÄR UNIVERSUMS MEDELPUNKT OCH ALLTINGS MÅTT? Bara för att DU av alla jävla människor ”inte känner igen” det som skribenten skriver betyder det inte att hen har fel. Visserligen kan en använda samma argument mot skribenten – dock har hen STATISTIKEN på sin sida. Kvinnor som grupp är exempelvis mer ätstörda än män som grupp. Detta kan bero på 1) Att det bara råkar vara så att fler kvinnor än män är ätstörda 2)Det beror (till stor del) på strukturer i samhället.
Vidare tycks du lida av missuppfattningen att det är en feministisk gärning att runka till Joan i Madmen snarare än, ja vem ska vi ta… nån modell. Dock är det själva OBJEKTIFIERINGEN av kvinnans kropp som är problemet.
Hejdå
Ingen har påstått att alla män föredrar smala kvinnor. Men oavsett vilket så förmedlar media gång på gång att smal = lyckad, lycklig osv.
Det är en del av tjusningen i att tillhöra en mer privilegierad grupp, att faktiskt ”inte uppleva” det förtryck som den underordnade upplever. Precis som en ”övfre” säger att hen minsann aldrig upplevt att det finns hinder i samhället som stoppar hen i karriär och skapandet av ett bra liv. Precis som en svenne minsann aldrig upplevt den strukturella rasismen i samhället.. och så vidare. Att du lekte med dockor och din syster var med och spelade fotboll betyder inte att samhällsstrukturer, så som patriarkatet, inte påverkade er och alla andra omkring. Att vara individualist i ett samhälle, som är en mer eller mindre kollektiv sammanslutning, är som att försöka simma motströms i en vild fors. Teoretiskt går det säkert, men praktiskt är det rätt så svårt.
Är inte kollektivism ett sätt att bara dölja problemen i så fall? Måste inte det inre växandet ske genom att du hittar vad du älskar hos dig, inte vad någon annan sagt är fel? Orsak leder inte till att bearbeta trauma, att acceptera sig själv gör.
Fast att se orsaken har fått mig att kunna gilla mig själv. Det är det enda som har funkat.
Och då orsaken bär hela din självbild så kan den inte kritiskt granskas utan att det blir ett påhopp på dig. Jag tycker ett feministiskt perspektiv är viktigt, min enda tes är att just det förminskas när man urvattnar begreppet. Man kan analysera alla problem med alla teoretiska glasögon.
Bara för att man kan skärskåda något ur ett rasperspektiv så betyder det inte att det är relevant. Godtycklig indelning av grupper och att formulera alla problem därefter i form av dialektik är direkt skadligt om man inte väljer rätt avgränsning.
I vad du sagt är det exakt jämförbart med ”jag har inget jobb pga invandringen” som SD använder som affektargument, eller när högern säger ”Hade vi bara haft mer fri marknad”, argumenten saknar validitet om man inte underbygger dem. Då hamnar man i faran att återanvända fiender för att det är bekvämt.
Tror du att en överviktig pojke seriöst inte är överrepresenterad ang mobbning i dagens Sverige? Om det är likstält med överviktiga flickor så är det enkom enfaldigt att nämna patriarkatet som största bov.
Vi har olika perspektiv på saken. Känns helt okej att jag inte orkar diskutera mer med dig eftersom du tyckte att jag var som Mussolini efter mitt inlägg om kvinnoförtryck.
Har sagt att det var en onödig parabel. Men rätten att uttrycka sig är inte rätten att bli hörd. Det är din blogg, tänker inte föra en diskussion du inte vill. Lycka till med kampen.
Ärligt talat, jag tycker att dina kommentarer här ovan är väldigt mycket ord och ganska lite substans. Jag hade, med tanke på din höga profil i början, väntat mig en något mer konkret beskrivning av hur individen som upplever sig inträngd i ett hörn av samhällsnormer skall/kan/bör göra för att sätta de omtalade gränserna. Det du skriver här nu är ju i princip inget annat än ”skärp dig och ta lite ansvar ffs” i olika språkdräkt. Jag har svårt att se hur det är mer konstruktivt än att säga ”allt är någon annans fel” (vilket jag iofs inte uppfattar det som att Fanny gör, men det är ju vad du menar att hon gör). Hur uttrycker sig detta ”ansvarstagande”?
I don’t think that is a fair analysis of the information Stuart provided. In a nutshell, I think Stuart basically says ”one needs to look at every individual’s situation to discover both the causes and the solutions to problems which are complex”.
HAVING SAID THAT, one context that is highly relevant to review and analyze is the impact of structure on the individual. Often those collective structures are indeed either THE cause of the issue OR a major contributor. If Fanny’s situation was determined and eventually solved (or at least lessened) by her understanding of general structure then that is relevant for her (and certainly for many others).
I agree with Stuart that is isn’t simply ”one size fits all for every single person” BUT I also agree with Fanny that ”many are negatively impacted by structure and this is especially true for women”.
One needs to look at both collective and individual context.
Ja givetvis. Jag brukar fokusera på det kollektiva eftersom det är det jag kan och det jag finner intressant ur ett politiskt perspektiv. Sedan kan psykologer och så vidare syssla med den individuella.
”Fast att se orsaken har fått mig att kunna gilla mig själv. Det är det enda som har funkat.”
Detta summerar min upplevelse. Allt självhat och ångest försvann när jag insåg att det faktiskt inte är mitt fel. Att ingen självhjälpsbok i världen kan hjälpa mig för jag behöver inte bli fixad. Jag är inget självförbättringsprojekt. Det var så stort att inse att det inte handlar om mig. Har alltid fått höra att det hänger på min attityd eller att det är mitt ansvar att sätta gränser. Men hur kan man sätta gränser när man tror på att man inte har något värde?
Asså Fanny, jag väntar på den dagen du släpper en bok. 😀 Eller så funderar jag på att skriva ut dina blogginlägg så jag kan ha dem på hyllan.
Åhh böcker skrivna av Fanny! Blev plötsligt helt exhalterad av tanken! Fanny du har ett sätt att sätta ord på saker och ting på saker som annars känns svåra att begripa för en själv. Har lärt mig otroligt mycket från att läsa din blogg och är så glad att jag hittade hit!
håller med tove. skulle du släppa en bok skulle jag köpa den, läsa den, läsa den igen och sen låta den ligga framme så alla kan se vilken utomordentligt god smak jag har. och sen läsa den igen.
Varför kallas den problematiserade delen i samhället för patriarkatet?
Är inte män också utsatta för jämförbara problem och är inte också kvinnor en lika del av problemet?
Jag håller helt med om att barn inte har en så utvecklad förmåga att försvara sig mot yttre påverkan, men har inte unga killar liknande problem, skulle samhället påverka tjejer mycket mer än killar?
Är inte också pojkars högsta mening att vara vackra, att ha en flicka?
Påverkar inte omgivningen också pojkar? Tror du inte att killar som också är av en avvikande fysik också mår dåligt?
Du tar också upp Disney’s filmer och ideal, tycker du inte att killarnas ideal ofta är lika svåra att uppnå? En man ska vara stor, stark, självständig, modig, snygg och en riktig karl och hjälte för att över huvud taget kunna vinna en kvinnas hjärta, något sämre accepteras knappt i dagens samhälle. Tror du det har en positiv inverkan på pojkar?
Jag håller helt med om att det finns konstiga ideal i dagens samhälle, men jag tror inte det kommer från något patriarkat, jag tror det har mer att göra med kvarvarande rester från Darwinism och det naturliga urvalet.
Om du hade vetat något om feminism så hade du vetat att feminismen även hanterar de krav som män utsätts för i ett patriarkalt samhället. Att du tror det har med ”darwinism” (vad nu det ska betyda i sammanhanget, menar du att den vetenskapliga teorin darwinismen tagit fram detta hos folk?) att göra får stå för dig.
Men varför heter det patriarkat?
Angående Darwinism så nej, jag menar att i slaget om begränsade resurser så prioriterar folk ofta sina egna intressen före andras, och därför blir det att folk, oavsett kön, som inte kan ta för sig hamnar i kläm.
För att det är en struktur som diskriminerar kvinnor hierarkiskt.
Din pseudovetenskapliga förklaring ger jag inte mycket för. Den förklarar ganska lite av det som jag beskriver i inlägget.
Så till att börja med så är många, kanske till och med de flesta, ledarna i världen är män.
Eftersom majoriteten är män, så måste det vara lättare för män att bli ledare och denna obalans är en direkt diskriminering av kvinnor som grupp därför att systemet tenderar till att favorisera män?
Varför har man valt att kalla den här, faktiskt existerande, obalansen för ’patriarkatet’?
Det är en term som implicerar att det skulle vara en eller flera aktiva aktörer som medvetet agerar för att, om inte undertrycka gruppen i minoritet, så framhäva gruppen i majoritet. Det är också ett namn som implicerar att aktörerna är män.
Så min pseudovetenskapliga förklaring skulle då anspelat på att den här obalansen snarare var en effekt av att män fortfarande var mer lämpade för att ta sig till makten(inte att de faktiskt skulle vara bättre ledare). Att jag nämnde darwinism är för att det inkluderar survival-of-the-fittest, där en individs medfödda förutsättningar och förmågor kraftigt påverkar dess förmåga att frodas, utan att kräva att det finns en aktiv aktör i systemet.
Vad är den vetenskapliga förklaringen?
Nej, termen ”patriarkatet” implicerar inte det. Det är en grov misstolkning.
Patriarkat betyder väl ’fadersvälde’?
Varifrån kommer fenomenet och hur kan patriarkatet ha egenskaper som norm och logik om det inte är människor som utövar dem? Alla människor? Varför gör människorna så? Skulle inte också ett Matriarkat vara förknippat med samma eller liknande problem?
Vad är problemet och hur ska man gå tillväga för att få bukt med det?
Jo, ett matriarkat vore lika illa, det är dock inte en realitet. Givetvis utöver folk patriarkal makt men jag tror inte att det är något medvetet i de flesta fall.
Hur en ska få bukt med det: feminism.
Feminism: Rörelse för kvinnors jämställdhet med män.
Så problemet är fadersväldet, som är en realitet, och lösningen heter kvinnors jämställdhet med män?
Så i ett samhälle där kvinnor och män är helt jämställda så finns inte länge några vackra-människoideal, någon press på att en ska vara behaglig, inga osunda ideal?
Problemen som du skrivit om i detta inlägget är verkliga och viktiga, jag har bara svårt att se hur de kopplas ihop med och är en direkt följd av fadersväldet. Hur är fadersväldet i sig roten till problemen?
Jämställdhet är viktigt och är förmodligen nödvändigt för att kunna skapa en trygg gemenskap men jag tycker det känns som en mindre del, åtminstone i Sverige, av allt som krävs för att skapa ett stimulerande samhälle.
Jag upplever det som att många av de problem som du beskriver snarare kan tillskrivas till att människor är själviska as, än det faktum att det är män som styr.
Jag tar upp problem ur andra vinklar ofta, t.ex. kapitalismen. Just objektifiering av kvinnor är dock ett könat problem, och därför något som har med patriarkala strukturer att göra. Säger inte att allt skulle bli perfekt utan patriarkat, men mycket skulle onekligen bli bättre.
Du beskyller och demoniserat en yttre grupp för dina egna tilkortakommanden..Om man hela tiden hävdar att det är det så kallade ”patriarkatets” fel eller det är invandrarnas fel utan att man har några konkreta belägg för sina påståenden. Vad är då skillnaden?
Du menar att en yttre grupp skor sig på och tar utrymme från din grupp.
Vilken grupp menar du att du tillhör som har det mycket värre än andra grupoer.
Väx upp och ta ett induviduellt ansvar för ditt liv så som alla vi andra måste göra!
Att kontinuerligt skylla på ”något” annat känns bara omoget och förbannat patetiskt.
Nå, nu finns det ju belägg för att det existerar en könsmaktsordning så riktigt samma sak är det inte. Att kvinnor utsätts för med sexuellt våld, blir objektifierade i högre grad, får lägre lön osv är observerbara faktum.
Den grupp jag tillhör är kvinnor, som är diskriminerade i förhållande till män. Jag skriver i texten som den här texten handlar om att jag på andra områden är privilegierad. Trist om du tycker att det är omoget att försöka se hur samhället hänge ihop över individnivån, jag delar inte din åsikt.
Fast män är mer utsatta för vanligt våld, får sämre betyg i skolan och lever i genomsnitt fyra år kortare än kvinnor. Jag förstår inte hur du avgör att den ena gruppen har det ”värst” och är diskriminerad.
Det stämmer att det finns saker som drabbar män också, framförallt arbetarklassmän (fyi så är jag även kommunist, så hanterar klassfrågan ganska mycket ideologiskt), men på det stora hela så är det ändå kvinnorna som drar det kortaste strået i termer av makt, vilket är vad jag resonerar i.
Jag upplever inte att jag har mer makt än mina kvinnliga bekanta, men det är såklart min personliga uppfattning. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga sen. Att kvinnor som grupp har mindre makt än män som grupp är såklart sant, men det beror på att en liten grupp män sitter på väldigt mycket makt. Jag ser inte hur det påverkar maktbalansen kvinna/man i mitt liv. Den lilla gruppen män har ju inget intresse av att gynna mig framför mina tidigare nämnda bekanta. Snarare vill de trycka ner oss allihop i skiten, för att göra lite kommunistisk analys myself. 😉
Det finns också en omfattande exploatering av kvinnor på alla nivåer i samhället. Till exempel så utför kvinnor en mycket större del av det obetalda arbetet, både hushållsarbete och känslomässigt (omvårdande) arbete. Mycket av detta sker inom familjen. Om du vill läsa om detta så rekommenderar jag Det kallas kärlek av Holmberg som handlar om hur patriarkatet fungerar i ”det lilla” och Kärlekskraft, makt och politiska intressen av Jónasdóttir som handlar om detsamma fast på en större nivå.
Jag trodde inte heller att jag hade makt jämfört med kvinnor i min närhet men bl a den här bloggen har öppnat mina ögon om det här – läs Fannys inlägg om manligt tolkningsföreträde i relationer! Trots att jag aldrig varit ihop med en tjej så kände jag igen mig väldigt mycket om hur jag kontinuerligt undslipper känsloarbete när det handlar om kompisar, familjen osv, och att jag ofta ger mig själv tolkningsföreträde när jag faktiskt inte har ett dugg koll på läget… Detta fattade jag inte innan generella mönstret beskrevs för mig.
(Vill tacka dig väldigt mycket för detta, Fanny!)
Kom precis på att du vill ha könsneutralitet på din blogg så om jag kan ändra ”Fanny” till ”Åström” så gör jag gärna det…
Fast nu tycker jag att du bara jämför vem som har det värst igen. Både män och kvinnor har problem, jag kan ge exempel på hur män blir exploaterade om du vill, men det leder ingenstans.
Jag upplever inte att det sker en omfattande exploatering av kvinnor i min vardag, men jag ska kolla upp ”Det kallas kärlek”, den kanske öppnar ögon. 🙂
Män blir exploaterade i kapitalismen, precis som kvinnor, detta gör dock inte patriarkatet mindre verkligt. Men det finns också en exploatering av kvinnor som kvinnor, som män tjänar på. Att du inte kan se den betyder inte att den inte finns. Tror du att kapitalister betraktar det som att de exploaterar arbetare? Eller ens att alla arbetare ser sig som exploaterade?
Det finns likafullt en exploatering av män som män, som kvinnor tjänar på. Och då är vi tillbaka i ”vem har det värst”-träsket. Hur bevisar du att kvinnor har det värst?
Berätta gärna mer om hur denna exploatering av män som män ser ut.
Nio av tio som dör i arbetsplatsolyckor är män, exempelvis.
Fast är detta en exploatering av män som män, som kvinnor tjänar på? Det låter som en exploatering av arbetare, som kapitalister (oftast män) tjänar på. Vidare så lider kvinnor också mycket av arbetsskador, men i mindre grad dödsolyckor på själva arbetsplatsen och i högre grad förslitningsskador, stress etc.
Då har vi återigen kommit fram till att män och kvinnor har olika problem ibland. Jag ser fortfarande inte hur du bevisar att kvinnor har det värst?
Kan nog bero på att det inte är det jag försöker göra. Läs någon av böckerna jag rekommenderar istället för att sitta här och gnälla.
Jord : Otaliga ”bevis” för att för kvinnor som grupp är mer förtryckta i samhället än män som grupp kan du finna om du bemödar dig att läsa den statistik som finns. Exempelvis här : http://www.scb.se/Pages/PressRelease____342527.aspx
Om du nu verkligen är intresserad av att lära dig något, det känns mest som du stångar pannan blodig i jakten på att bevisa att män har det lika dåligt som kvinnor om inte sämre.Läs på innan du går in och ifrågasätter och kräver att folk ska upplysa dig. Du kan väl skriva? Alltså kan du väl googla själv?