Debattartikel, ocuttad.

Här kommer alltså, som utlovat, hela debattartikeln innan den blev nedskuren ganska rejält. Håll tillgodo.

Som nätaktiv feminist så stöter man på alla möjliga typer som vill opponera sig mot det man gör. Ofta inte emot en specifik text eller slutsats, utan snarare emot det faktum att man driver en feministisk blogg och skriver feministiska texter. Män är minsann också förtryckta, upprepas in absurdum.

Jag håller med om att det finns problem som drabbar män för att de är män. Bland annat anses män ha större skyldighet att gå ut i krig, de tar oftare livet av sig, gör sämre ifrån sig i skolan och faller lättare in i brottslighet. Alla dessa saker är problem som drabbar män just för att de är män och är alltså misandri, den manliga motsvarigheten till misogyni.

Om någon väljer att ta tag i något av dessa problem och försöka göra något åt det är jag den sista att protestera. Jag har till och med gjort det själv genom att ifrågasätta machoidealet som jag tror ligger till grund för mycket av den sociala press som män känner. Jag, och många feminister med mig, tycker att dessa frågor är viktiga och skulle under inga omständigheter motarbeta någon som ville göra något för att lösa detta samhällsproblem.

Men man kan inte fokusera på allting samtidigt och för mig har det varit naturligt att fokusera på feminism. Alltså på vilka sätt kvinnor, och ibland även män, drabbas av de patriarkala strukturerna i vårt samhälle. Anledningen till det är att jag själv är kvinna och således har en naturlig inblick i hur detta förtryck slår. Jag vet, av naturliga skäl, ganska lite om hur det är att vara man i dagens samhälle. Jag har en väldigt begränsad möjlighet att på egen hand kunna förstå och analysera det strukturella förtryck som män utsätts för.

På samma sätt som jag försöker förstå rasism, klassförtryck och annat förtryck även fast jag själv inte är utsatt för det skulle jag gärna försöka förstå förtrycket av män. Problemet är att det är väldigt få som vill berätta om det. De flesta mansrättsaktivister fokuserar på att klaga på feminister för att vi inte tar upp deras problem åt dem. På att vi har valt att fokusera på en viss maktstruktur, ett specifikt förtryck, som råkar vara ett annat än vad de personligen tycker är viktigt.

Jag kan inte tala för alla feminister men personligen skulle jag aldrig klaga om någon startade en mansjour, mansseparatistiska kvällar på badhuset eller skrev en uppsats om sexismen mot män i tjejtidningar. Jag skulle snarare ta till mig budskapet med intresse, precis som jag gör med artiklar om rasism eller klassförtryck. Däremot tycker jag att det är tragiskt att något så viktigt som detta har kommit att bli en plattform för pajkastande mot feminister som gör sitt bästa för att befria samhället från det patriarkala förtrycket.