En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.
Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.
De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.
Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.
Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.
hej, visste inte riktigt vem jag skulle föra detta vidare till men i alla fall: Det härjar antifeminister på wikipedia. För nån månad (eller så) sedan så stod det i våldtäkts-artiklarna att falskanmälningar utgör 35 procent av samtliga anmälningar. Det är borta nu (sist jag kollade i alla fall), men igår så hamnade jag på den svenska Suffragetterna-artikeln. Ja, kolla själv:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Suffragetter
Subtila hintar om att kampen var no big deal att få igenom, & att alla våldsamma kvinnor (dom tusentals som hamnade i fängelse & hungerstrejkade)snarare stjälpte än hjälpte. & som slutkläm detdär om dom vita fjädrarna, som om det var en av deras main-causes, en mansfientlig sådan. Alltså.
Herregud, vilka vider.
Det här är väldigt viktigt att komma ihåg! Så snart en ifrågasätter de rådande spelreglerna så får en stämpeln ”bråkmakare”. Jag fick t o m höra av mitt fackliga ombud(!) att jag riskerade att bli stämplad som bråkmakare om jag satte hårt mot hårt mot min senaste arbetsgivare.
Denna arbetsgivare utnyttjade sin arbetskraft och försökte både skrämma och känslomässigt manipulera anställda till att inte gå med i facket och inte driva igenom vettiga arbetsvillkor (korrekt skyddsutrustning, vettig arbetstakt, tydliga arbetsbeskrivningar etc). När jag började opponera mig så ville hon försöka göra sig av med mig och ljög ihop en lista med övertramp jag skulle ha gjort (jag hade både mail och inspelningar som bevis för min sak) som hon presenterade som en varning. När jag infomerade mitt fackliga ombud om att han skulle vara medveten om (och gärna fick förmedla till henne) att jag var beredd att gå till domstol om hon försökte avskeda mig på dessa grunder så tyckte han att jag skulle ”fokusera på att ta mig därifrån” och han ville inte lägga tid på att gå igenom de bevis jag hade för han tyckte inte att vi skulle ”grotta ner oss i det som har varit”. Det bästa var istället att förhandla bort mig i samförstånd för att ett domstolärende skulle ju bli offentligt och då skulle jag kunna bli stämplad som ”bråkmakare” och det skulle kunna ligga mig i fatet i framtiden menade han.
Jag försökte förklara för den tragiska människan:
1) att jag verkligen inte kunde se hur det skulle kunna påverka min framtid inom en helt annan branch (jag skulle avsluta mina studier efter att ha lämnat anställningen ifråga) att ha sagt ifrån gentemot en liten ny struntföretagare med 7 anställda
2) att jag på rent principiella grunder inte var intresserad av att rädda mitt eget skinn och låta arbetgivaren fortsätta felbahandla sina anställda
3) att jag inte var intresserad av att arbeta för en ny arbetsgivare som inte vill anställa folk som kräver rätten att jobba utan att en överhängande risk att bli psykiskt sjuka (3 av 4 heltidsanställda var sjukskrivna för stress vid ett tillfälle) samt
4) att varenda person som någonsin åstadkommit något värdefullt här i världen har fått epitetet bråkmakare av dem som har något att förlora på att andra får sina rättigheter
Den idiotiska karln började då prata om hur jag var ung och hetlevrad (jag är 34 år) och återgick sedan till sitt mantra om hur det bästa var att undvika den situationen och fokusera på min framtid. Sedan tyckte han att det var lämpligt att nämna att han ”förstod hur jag kände” för att han hade _döttrar_ i min ålder varpå han drog fram ett kort på sina barnbarn(!).
Jag bytte fackförbund efter att jag tog upp detta med både hans chef och en annan person och båda försökte ursäkta hans beteende.