Angående det här med tvångsobjektifiering och -sexualisering så vill jag påpeka att det inte är just att det är ett barn som är grejen, utan överlag det tvångsmässiga objektifierande som sker av kvinnor precis hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder det är på dessa kvinnor, för det handlar fortfarande om att objektifiera och därmed frånta agens. Att barn drabbas av det visar dock på absurditeten i det hela. Barn är i regel inte särskilt brydda av sitt utseende, men de görs brydda genom detta tvångsobjektifierande.
Tänk såhär. En är kvinna. En håller på med någon grej, typ en konst, sport eller bara något en tycker är jävligt trevligt som att ligga i solen och läsa en bok. En tycker att det är kul/trevligt/behagligt att utföra den här aktiviteten. En tänker inte så mycket på hur en ser ut för en är upptagen med att tänka på denna aktivitet. Plötsligt kommer någon fram och ba ”vad du var snygg”. Vad sker då? Jo, en går från att bli omedveten om sitt utseende till att bli medveten om detsamma, självmedveten. Även om kommentaren är positiv så börjar en genast tänka på hur en ser ut, eftersom en har fått en signal om att det är något som andra går omkring och tänker på och uppfattar som viktigt. Tänk dig sedan att detta sker varje dag, både direkt och indirekt, dels när du själv gör något men också när andra kvinnor gör något. Vad gör detta med din uppfattning om dig själv? Det gör dig brutalt självmedveten, inte bara för en liten stund utan genomgående. Det gör att en börjar värdera sitt utseende framför allt annat.
Detta är vad som händer kvinnor i det här samhället. Eftersom kvinnokroppen ständigt objektifieras och fokuseras på börjar också faktiska kvinnor att fokusera på sina egna kroppar på samma sätt. Det blir inte bara ytterligare en grej som ”läggs på” på någon slags intresselista, som en bryr sig om ibland när en har tid och lust, utan det genomsyrar hela livet, tar över alla aktiviteter, förvandlar allting till en arena på vilken en inte bara utför en aktivitet utan också visar upp sig som objekt. Det är skillnad på detta och att typ ”bry sig om hur en klär sig/ser ut”. Att göra det är att fundera lite extra på klädvalet på morgonen, detta handlar om att ständigt tänka på sig själv i termer av objekt, ständigt fråga sig själv hur en ser ut, ständigt vara medveten om sin kropp, sitt ansikte, sitt hår, allt.
Detta är något en som kvinna aktivt måste träna bort för att bli kvitt. En måste avsocialisera sig själv från denna ständiga självmedvetenhet som en tränats in i. Och det är liksom inte en lätt uppgift, det är faktiskt jävligt svårt. Jag försöker själv dagligen att kämpa mot detta, men det är så jävla inpräntat att allt jag är är en kropp, att jag inte kan vara nöjd med något annat om jag inte är nöjd med hur jag ser ut. Det är så jävla tyngande att ständigt komma på sig själv med att tänka på detta.
Ibland anklagas kvinnor för att objektifiera sig själva, typ genom att lägga ut bilder på Instagram eller på sina bloggar eller liknande. Men det är väl inte så jävla konstigt att en gör det om en har blivit tvångsobjektifierad hela jävla livet? Om en hela jävla livet har fått höra om hur snygg/ful/söt en själv och andra kvinnor är, hela jävla livet har fått veta att det är detta och endast detta som räknas, så är det väl inte så konstigt att en också gör sig själv till ett objekt för att söka bekräftelse. Den bekräftelsen är liksom viktig för att den har gjorts viktig när tusentals och åter tusentals personer har förmedlat att det är det som räknas.
Jag är så trött på detta skämmande av kvinnor som bara följer patriarkatets logik. Plötsligt är det deras fel att de ses som objekt, ty de objektifierar sig själva. Som om det var där objektifieringen började. Som om det ligger i kvinnors natur att ta sexiga bilder och lägga upp på Instagram, som om det inte vore ett resultat av patriarkatet utan bara skedde av sig självt.
Sluta tvångsobjektifiera kvinnor i er omgivning. Sluta säga saker om att de är snygga hela jävla tiden. Sluta ger era jävla ”komplimanger” i tid och otid. Sluta bidra till denna ständiga självmedvetenhet som prackas på kvinnor.
http://mariellealvdal.wordpress.com/2013/04/14/bristen-pa-valfrihet-i-stravan-efter-skonhet/
Jag håller helt med dig. Jag gjorde en sammanställning grundad på några artiklar med statistik om kvinnor och bl.a. sminkvanor. Det brukar hjälpa mig när det någon gång (mer och mer sällan) känns jobbigt att inte sminka mig innan jag går ut. Det är inte konstigt att vi sminkar oss och tror att vi ”väljer det själva” när vi, precis som du skriver, blivit indoktrinerade så länge.
För mig är den jobbigaste informationen, och mer som även står i länken ovan, att 75 procent av kvinnorna i åldern 20-25 år i Sverige inte kan tänka sig att gå utanför hemmet utan smink och att 14% av kvinnor i USA känner sig tvungna att gå upp innan sin partner och ”sätta på sig ansiktet” innan deras partner vaknar.
Jag tycker mycket om att du skriver att vi också kan göra skillnad. Att vi kan sluta tvångsobjektifiera kvinnor dolt i komplimanger.
Intressant. Det är med att 75% inte vill gå utanför dörren utan smink var ju skrämmande, men var iofs en Kicksgrej så de kanske inte har ngt slumpmässigt urval. Nåja, oavsett är det sorgligt att folk känner så.
Jag känner mig jämt kluven inför komplimanger och hur viktigt mitt utseende är eller borde vara. Jag uppskattar enormt positiva kommentarer om mina kläder, håret eller ”du har gått ner i vikt” osv. Egentligen är det absurt att folk säger åt mig att jag skulle vara ”så himla smal” men inombords spinner jag nöjd för nånstans i tankarna vill jag vara smal. Å andra sidan anser jag att all kommenterande och all uppmärksamhet som utseendet och kroppen får gärna kunde slopas helt. Antagligen skulle jag ha mer tid för nånting kreativt om jag inte skulle fundera på min kropp och hur den ser ut. Jag kan inte besluta mig för om jag vill svara ”tack så mycket” på kommentarerna eller säga ifrån, att min kropp inte är allmän egendom. Kanske ett symptom att jag gett upp, när jag spelar med i utseendefixeringen? Den glädje jag får av att välja kläderna för dagen kanske vore dubbel glädje riktad in på något nyskapande (eller läsning…) om jag istället hade samma svarta oformliga kläder på mig varje dag, men jag vet inte hur jag skulle kunna sluta bry mig.
Det är ju kluvet. Jag tycker att en ska sluta säga sådant. Det går att bekräfta människor på andra sätt, till exempel genom att visa genuint intresse för dem, och det tror jag betyder mer.
Kunde inte hålla med dig mer! Hatar när folk säger att jag är snygg/fin/söt. Hatar när folk säger det till andra också, och i alla jävla romantiska filmer så är det som kvinnan får komplimanger för nästan uteslutande kring utseende. Fyfan.
Igår skulle jag klappa en häst. Det fanns ingen annan omkring och jag hade verkligen inte på mig något smickrande. Ändå kom jag på mig själv med att fundera på mitt utseende. Även om en slutat raka sig, sminka sig osv så försvinner det inte helt från tankarna. Självobjektifieringen tar alltid lite energi, alltid kastar man en blick på reflektionen i fönstret, även om en är ensam. Istället för att bara gå genom skogen tänker jag på hur jsg ser ut i skogen. Det går inte att bara vara.
Igår så skulle jag gå ett ärende på stan, hade på mig en kort, tajt kjol. När jag gick så tänkte jag ”det är säkert en sådan här klädsel som får vissa män att tro att de kan ta sig friheter mot kvinnor”. Och när jag går hem, så mycket riktigt nog så är det någon gubbe som går i motsatt riktning på trottoaren som säger något till mig om min klädsel, och tycker säkert att han är ”rolig” eller nåt. Det är alltså så förutsägbart. Och jag hatar att man på något måste förhålla sig till det.
Fast, om man faktiskt tycker någon är snygg och vill säga det hur är då bästa sättet? Man kanske är imponerad av en vacker frisyr eller ett bra klädval, då måste man ju kommunicera det.
Måste en verkligen det?
Måste är väl fel ord, men om man är på säg en fest och nån man inte känner dyker upp och visar sig ha samma intresse för kläder, skor eller annan utseenderelaterad sak som en själv så är det ju dels en bra väg in för ett samtalsämne och dels ett bra sätt att säga till personen ifråga att den lyckats med vad den försökt med.
Jag förstår inte hur det kan vara en dålig sak. Både insida och utsida hos någon kan ju vara intressant och mer eller mindre bra.
I den situation du beskriver skulle det ju verkligen inte vara svårt att prata om den andra personens kläder/kosmetika/whatever på ett bra sätt, genom att det ses som ett intresse, något som svarar mot en inre kvalité. På samma sätt som en Iron Maiden-t-shirt kan vara en ingång till en konversation om musik, kan t.ex. en designerklänning vara en ingång till en konversation om design. För mig är det helt naturligt. Men det är stor skillnad på att säga ”Jag gillar verkligen din klänning, var har du köpt den?” och att säga ”Fan vad sexig du är i den klänningen” (även om det så skulle vara det sistnämnda en tänker egentligen). I den första kommentaren värderas kläderna som en signal för vissa kulturella/estetiska värderingar, i den andra smälts kläder och person ihop till en sorts helhetsobjekt, som därefter värderas endast utifrån ytan, vilket osynliggör och åsidosätter resten av människan.
Jag brukar försöka ta bort fokus från utseendet och tänka mer på ”handlingen bakom”. Istället för att säga ”Så fin frisyr du har!” kan man säga ”Nämen, jag ser att du har klippt håret!” och sen kanske fråga till vilken frisör personen har gått o.s.v. Liksom bekräfta att jag ser personen, och jag ser att hen har något speciellt på sig/har ny frisyr, men jag värderar inte hur det ser ut.
Jag brukar också tänka så, men det blir ju lätt en slippery slope liksom, svår balansgång. En får väl värdera varje enkelte situation ock göra det som känns bäst. Men det känns som att det är lättast att bara slopa sådana komplimanger helt för att vara på den säkra sidan.
Det är så obehagligt genomsyrande i hela samhället. Typexempel är ju när media skriver:
”Riksdagsmannen Blubbelutt debatterade sakligt och genomtänkt. Han förde fram sina åsikter på ett bra sätt och fick sina åhörare att förstå vikten av ämnet. Riksdagskvinnan Fluttelutt debatterade engagerat. Hon hade på sig en röd dräkt och såg ut att dagen till ära ha skaffat ny frisyr. Hon såg ut att ha gått ner i vikt. Ämnet var också viktigt.”
Detta säger ju, precis som alla andra dolda budskap av denna typ, att det viktigaste med en kvinna är hur hon ser ut. Oavsett vem och vad hon är. Det gör mig illamående.
Ofta tror jag att folk kan använda sig att utseendekommentarer för att visa sitt gillande gentemot någon. Det kan vara något vi slänger ur oss för att komma nära någon i ett möte men jag känner att det blir på ett ganska fegt sätt. Varför jag tror att det är fegt är nog för att det snarare distanserar än skapar närhet och distans är lättare än närhet även fastän det är närhet vi vill ha. Man visar ju inte sitt gillande på ett fullständigt sätt genom att bara uttrycka sig om utseendet. Utseendet är ju när saker kommer till kritan en ganska oväsentlig sak. 🙂 Istället skulle man kanske bra gärna velat säga tex. ”jag tycker om dig” eller vad trevlig du är” vilket ju är något mycket finare att höra från någon och också säga till någon. Men då krävs ett större mod! Så summan av det hela; modiga människor skippar utseendekommentarer och satsar på riktiga och ärliga kommentarer istället.
Fast det vet man ju inte innan man börjat prata med något. Utseende är det som ses först, sen kan man ju alltid säga ”du var en trevlig en” efter man pratat ett tag och man tycker om personen. Utseende och hur någon är kan ju båda spela roll.
Jo, men jag tänker att utseende kan absolut tänkas men det behöver inte vara det en talar om. Det är ju mycket mer intressant och givande att tala om någons personlighet eller prestation. Det skapar en närmre kontakt. Om en direkt börjar prata om utseende känner jag snarare att en distans skapas. En börjar tänka på hur en ser ut istället för vad en har att säga.
Men jag förstår inte varför du tänker ”antingen eller”. Varför inte tänka på båda lika mycket eller lite ? Själv är jag väldigt klädintresserad och tycker därför det är intressant och prata om olika outfits, matchingar osv. Allt behöver inte handla om abstrakta diskussioner.
Jag skulle vilja inflika att det är en skillnad på hur man talar till kvinnor och män. Säg att du möter två personer på en fest – en kille och en tjej. Båda imponerar på dig pga är väldigt snygga och har fina kläder/frisyrer osv. Till vem ger du komplimangen? Båda? Till vem känns det mest bekvämt och naturligt att säga ”vad fin du är”? Uttrycker du dig likadant till båda? Skulle du kunna säga ”ball tröja!” till tjejen och ” åh, vad fin du är ikväll” till killen? Vilka personer ger du oftast utseenderelaterade komplimanger till, killar eller tjejer?
Bara en tanke.
Hm, är det per automatik dåligt att objektifiera/ses som ett objekt, alltid? Varför, i så fall? Eller är det helt enkelt så att, i detta samhällsklimat, där objektifieringen dragits till sin spets gällande exempelvis kvinnor, så är det dåligt att tillföra mer av det? Kan en då inte kritisera objektifiering/objekt som det ser ut i samhället idag, utan att kritisera objektifiering i sig? Jag ser nämligen själv inte hur objektifiering i sig, inom rimliga gränser givetvis (detsamma gäller ”subjektifiering”), är något dåligt. Som att en inte kan ses som ett objekt i vissa aspekt, men som ett subjekt i andra. Eller som att dessa två inte kan interagera. Kan känna att detta är ytterligare en sådan sak som tas för givet – att subjekt = bra, objekt = dåligt, ständigt – men som också det är ett resultat av normer och patriarkat; mannen har alltid setts som ett subjekt och hence är detta det absolut bästa och enda värda för en människa att vara, medan allt annat blir objekt för mannens blick och därmed sämre.
Sen kanske det inte är intressant att ägna sig åt objektifiering i sig (om man inte är filosof och älskar meta heh (guilty)), men jag tycker att det då kan vara rätt problematiskt för då låter vi rådande samhälle besudla sådant som egentligen inte är/behöver vara dåligt i sig. Kasta ut barnet med badvattnet. En parallell är det här med skönhet och hur det i vissa kretsar hetsas på ett sätt som att skönhet I SIG är något dåligt – att det är fult att bry sig om sitt utseende och gilla att bli bekräftad därefter, som att skönhet som värde inte riktigt räknas – och inte bara det samhället/företag har gjort med skönhet idag för egen vinning.
Vet ej om detta var relevant riktigt, eftersom jag antar att du syftar på objektifiering i dagens samhälle och det är väl bara filosofer som grämer sig över att det som fungerar i praktiken inte fungerar i teorin, heh. Första kommentaren (tror jag), gillar din blogg mycket! Tankeväckande. Ha det bäst!
Fanny har skrivit om skillnaden mellan åtrå och objektifiering där hen förklarade varför objektifiering i sig inte är en bra grej. Men om jag ska komma med en åsikt så tycker jag aldrig det är en bra ide att objektifiera en människa. Objektifiering är att se någon som ett objekt. Som en sak som eventuellt eätt skulle kunna brukas. Vill du bli sedd som en tavla för någoon att vila ögonen på eller som en dildo att brukas. Skulle inte tro det. Jag vill iaf. ha en agens i sådana situationer, jag vill bli bekräftad för mer än yta och som människa med egen vilja och inte som en sak som är fritt fram att brukas av vemsomhelst.
Därtill inte sagt att jag inte vill bli åtrådd, det är klart jag vill bli det, men åtrå kan ju stäcka sig till mer än bara hur jag ser ut. Jag vill bli åtrådd som människa, inte för att jag är smal eller har rakade ben, fixat hår eller smink.
Jag tror även att skönhet får så stor plats i diskussionen mellan feminister och andra är att det har tagit en så stor plats i vårat samhälle, det har blivit en skyldighet att vara vacker för mannens blick(en skyldighet som både kvinnor och män har) och det kan ju ha med en större objektifierting av människor att göra,både som vackra saker att titta på och en del i att vara attraktiv på arbetsmarknaden och uppfylla vissa mål man ska ha som en ”lyckad” människa/arbetare.
Vad skulle objektifiering ha för fördelar för den som blir objektifierad? Jag kan bara se att det har fördelar för den som objektifierar, den vinner makt över den som blir objektifierad, den får ett tolkningsföreträde i alla situationer eftersom den som blir objektifierad blir fråntagen sin agens och sin vilja och blir redicerad till en sak. Detta oavsätt om det är du själv som ”objektifierar dig själv” genom andras ögon eller blir tvingad.
PS. Oj, det var TVÅNGSobjektifiering. Hehe, kommentaren blev ännu mindre relevant.
Håller delvis med dig, framför allt i detta att ens utseende ska bli recenserat oavsett sammanhang. Däremot tycker jag att det finns situationer där kommentarer om någons utseende är befogade. Om jag till exempel ska ut på fest och har spenderat tid på mitt klädval så uppskattar jag så klart om folk ger mig komplimanger för detta, på samma sätt som jag vill att folk ska säga att mina målningar är fina, det är ju något som jag har lagt tid på för att det skulle bli fint. Detsamma gäller när folk lägger upp bilder sig själva på t.ex Instagram, ser det inte som opassande att säga till någon att hen är snygg när hen uppenbarligen tagit den bilden för att hen kände sig snygg.
Jag har ett ganska stort intresse för kläder och mode och då är det intressant att diskutera kläder med andra människor som delar det intresset, att ge en komplimang för val av outfit är en bra isbrytare helt enkelt. Sen håller jag även med vad Azze ovan har skrivit, att utseenderelaterade ämnen ses som mindre betydelsefulla därför att det är kvinnligt färgade, jag håller inte med om att det är så, skönhet är extremt viktigt i mitt liv. En behöver inte välja vare sig eller, det går att ha både yta och innehåll!
En kan ju se det som destruktivt att folk kommer att anstränga sig för att få komplimanger, och jag kan absolut se detta, särskilt när det gäller att kommentera när någon har gått ner i vikt. Men jag ser det inte som negativt att jag anstränger mig för att klä mig snyggt för att få uppskattning, däremot blir det ju problematiskt om man tappar sitt genuina intresse för kläder till förmån för att tillfredställa andra.