Demokratiska spelregler.

En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.

Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.

De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.

Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.

Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.

Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.