Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Den effektivaste metoden är självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

Triggervarning: självsvält/ätstörningar.

Det har varit en del snack om den så kallade 5:2-dieten på sista tiden, vilket har fått mig att tänka på mina ätstörningar. Ibland odlas en bild av ätstörningar, såsom till exempel anorexi, att det är något som enbart sitter i huvudet. Att det bara handlar om hur en tänker kring mat. För mig är det uppenbart att ätstörningar inte bara sitter i psyket utan som även sitt i kroppen. Sedan jag slutade att medvetet svälta mig själv så märker jag tydligt när mitt ätstörningstänk kommer tillbaka, och det har nästan alltid att göra med att jag ätit dåligt under den dagen. När jag inte äter ordentligt får jag en annan relation till min kropp, den känns annorlunda, jag blir rastlös och extremt självmedveten. Och detta går verkligen skitsnabbt, det krävs typ bara en överhoppas måltid för att jag direkt ska sitta med de där tankarna. Även om jag inte vill gå ner i vikt är det liksom en euforisk känsla av att ”jag kan klara det, jag behöver inte äta så mycket”. Det är därför dieter som 5:2 är så farliga, för det handlar om att sätta kroppen i svält på regelbunden basis, och då är risken helt klart att en faller in i den här typen av tänk, att en blir ätstörd.

Jag tycker förvisso att det är ganska ätstört att från första början överväga att gå på den här typen av diet, men jag är övertygad om att dessa tendenser kommer att förstärkas avsevärt hos många personer i och med denna diet. Många kommer nog att känna att det är häftigt att de klara sig på såpass lite mat och vilja pressa gränserna.

I bantningssammanhang finns en idé om att svält ”inte fungerar” som bantningsmetod. Detta backas upp av utsagor som att kroppen går in i ”svältläge” och att en därmed förbränner färre kalorier. Jag menar att denna idé är viktig för att upprätthålla illusionen av en fundamental skillnad mellan dieter och ätstörningar. Dieter är bra, de fungerar, ätstörningar är dåligt och fungerar inte ens.

Men grejen är, att självsvält fungerar. Det fungerar så. Jävla. Bra. en går ner så jävla mycket i vikt om en slutar äta. Det spelar liksom ingen roll att kroppen går in i ”svältläge” för det är fortfarande så att en går ner i vikt av att inte äta. Att det sedan gör att en mår pissdåligt, förlorar koncentrationsförmågan, inte kan sova ordentligt, sabbar sin mage och så vidare är det få som tycker är relevant.

Sedan är det såklart så att om en slutar svälta sig själv så kommer en att gå tillbaks till en högre vikt, men detsamma gäller såklart för den som går på dieter. Många människor går ständigt på dieter, få kan gå ner i vikt och sedan stanna där utan vidare ansträngning. Om det är så att en överäter och går tillbaks till en mer rimlig kost så kan en såklart hålla vikten med hjälp av den, men det handlar ju fortfarande om att en skapar ett nytt normalläge för både sin kost och sin kroppsform.

Vi måste sluta hävda att självsvält inte fungerar. Det fungerar skitbra om ens syfte är att gå ner i vikt. Det fungerar skitdåligt om en vill leva ett lyckligt liv. Samma sak gäller för dieter, de fyller ett syfte: viktnedgång, och det gör de ofta utmärkt. Men som recept på ett lyckligt liv är de ofta precis lika dåliga som den rena självsvälten. Bara för att du skapar ett ramverk för ditt ätande och har en illusion om att det är ”vetenskapligt” betyder inte det att det är bättre än någon annan metod för viktnedgång. Den effektivaste metoden är, och kommer alltid vara, självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

5 kommentarer till Den effektivaste metoden är självsvält, och alla dieter är bara olika extrema variationer på samma tema.

  • Louise skriver:

    Tack för detta inlägg! Önskar att folk kunde vara ärliga när det pratas om viktnedgång. Själv har jag aldrig varit så smal som när jag levde på kaffe och cigaretter.

  • J skriver:

    Jag förstår inte alls syftet med den här texten… Jag förstår att du får skriva precis vad du vill på din blogg osv, men det är nog ingen som påstår att självsvält i en längre period inte leder till viktminskning. Det som ofta läggs fram dock är att t.e.x. svälta sig i ett par dagar (äta noll kalorier) för att sedan äta normalt, leder till att kroppen suger åt sig allt den bara kan efter svält-perioden eftersom att den tror att den kommer att hamna i ytterligare svältperioder och kommer att behöva all energi den bara kan. Om detta är sant eller ej har jag ingen aning om men jag tycker att det är extremt osmidigt av dig att lägga fram självsvält p.g.a. anorexia / ednos och dietande i samma anda.
    En är ett resultat av patriarkatet och dåligt självförtroende som följer.
    En är mer eller mindre enbart självskadebeteende.

    Du skriver en varning i början av texten, visst, men jag som ”föredetta” anorektiker (jag kämpar dagligen) kan inte låta bli att läsa ändå och jag tror att du själv som ”föredetta” anorektiker (?) vet att kommentarer om att en blir trött och mår dåligt inte hjälper för fem öre, vad spelar trötthet för roll när en kan gå runt och slippa tänka på sitt självhat för att det enda en kan tänka på är mat, kalorier, hungern?

    • Fanny skriver:

      Jag har iaf upplevt att det talas mycket om att självsvält ”inte ens funkar”, det var iaf något jag ofta fick höra. Förstår att det inte hjälper för alla, men för mig har den insikten hjälpt ganska mycket, dvs att det går att gå ner i vikt men att en då måste prioritera bort annat, att det inte finns någon diet eller metod där detta är mindre sant, bara för att det inte är självsvält.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv