Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Den falska ödmjukheten.

Ibland säger människor till mig att jag måste vara ödmjuk och sluta vara så ”tvärsäker” på saker och ting, att en måste ha möjlighet till förändring och så vidare. Jag har ändrat mig i många frågor många gånger och byter perspektiv på saker precis hela tiden, nu senast har jag fått en rejäl tankeställare kring hur jag förhåller mig till människor med funktionshinder. Att tänka över olika perspektiv innebär dock inte att tänka över just det perspektiv du presenterar för mig, ett perspektiv som för det mesta är antifeministiskt. Feminism är något jag tänkt över länge och väl, men jag har så att säga kommit förbi det stadiet där jag funderar på om jag tycker att feminism är rimligt. Det är inte som att ja föddes till feminist, det har varit en tankeprocess att komma hit där jag är idag. Det är ingen slump att jag har de åsikter jag har och för det allra mesta så har jag stött på din ”smarta” invändning typ tusen gånger innan så det kanske inte är så konstigt att jag är måttligt imponerad.

Vissa verkar tycka att ödmjukhet är samma sak som att vara intellektuellt mesig. Detta tycker inte jag. För mig är det viktigt att vara tydlig med var jag står i olika frågor, eftersom det underlättar debatt och kritik. Jag skriver alltid precis vad jag tycker om olika saker och varför, sedan kan den som misstycker komma med kritik och så kan vi prata, om jag uppfattar kritiken som rimlig.

Det finns något som jag brukar kalla för falsk ödmjukhet, och det är när människor snarare är intellektuellt fega än ödmjuka, alltså när en lindar in sig åsikt i en massa ”man jag kan ha fel” och så vidare. Varför helgardera sig så förbannat? Det är klart att du kan ha fel, det kan alla människor. Det är ingen som tror att ditt ord är lag, så det är väl jävligt onödigt att ens påpeka det? Bara kläm fram med vad du tycker istället!

Jag har träffat många människor som säger att jag måste ”förstå att jag kan ha fel” men som själva aldrig ändrar åsikt om någonting och agerar som om de hade tänkt ut allt. Det räcker inte med att säga att du kan ha fel, du måste agera på det viset i diskussioner också. Den här falska ödmjukheten hålls ofta upp som en sköld, dessa människor är så övertygade om att de själv gärna byter perspektiv att de är helt blinda inför att det faktiskt kan vara ganska mycket spärrar som håller dem tillbaks också.

Jag har åsikter och det står jag för. Jag har en ideologi som jag baserar mitt sätt att se på världen på, och den är jag medveten om och helt öppen med. Dessa falskt ”ödmjuka” människor har också åsikter och ideologi, men de erkänner dem inte, och detta gör att det bli jävligt mycket svårare att ha en rimlig diskussion, eftersom korten inte ligger på bordet. Därför diskuterar jag sällan med människor som inte erkänner att de själva har värderingar eller ideologi, eftersom det är jävligt svårt att komma framåt om den ene inte förklarar var denna står.

För mig är det viktigt att vara intellektuellt hederlig och detta är jag genom att vara tydlig med mina ståndpunkter och min utgångspunkt för diskussionen, genom att inte hålla på låtsas att jag är ”öppen” inför något perspektiv när jag faktiskt inte är det (till exempel antifeminister). Jag hade inte tyckt att er svada var mer korrekt bara för att jag skrev något tramsigt inlägg om att ”allas åsikter är lika mycket värda” eller liknande, det vore endast en läpparnas bekännelse. Jag är inte öppen för alla perspektiv och det är inte du heller, så kan vi snälla bara erkänna det och mötas som vi är och inte som vi i din idealiserade värld borde vara.

5 kommentarer till Den falska ödmjukheten.

  • Sonja skriver:

    Är så glad att jag har hittat tillbaka till din blogg. Den är precis vad jag vill läsa en söndag. Eller vilken annan dag som helst egentligen.

  • Per skriver:

    Jag håller helt med dig. Det är intressant att diskutera med den som är tydlig och rak i sin ståndpunkt. Att vara öppen för någon annans perspektiv är oviktigt i jämförelse med att visa respekt för personen man diskuterar med.

  • sak skriver:

    Jag håller verkligen med! Det är intressant hur folk gärna drar helt ogrundade paralleller utifrån hur en säger något snarare än vad en säger.

    Jag har bytt åsikt många gånger i mitt liv och jag erkänner det öppet och villigt. Som tonåring var jag abortmotståndare – idag är jag för fri abort. Så sent som för 5-6 år sen ville jag inte kalla mig feminist (jag ville typ kalla mig ekvilist eller nåt sånt) – idag är jag rabiat feminist. Förra valet röstade jag fortfarande på alliansen – nästa år finns det inte en chans att de får min röst.

    Jag har ändrat åsikter om många människor och många sakfrågor under mitt liv, men ändå vill folk (som själva sällan kan ändra åsikt om vilken glassmak som är godast ens) ofta utmåla mig som oresonlig. De verkar aldrig ens överväga att det kanske inte handlar om att jag är oresonlig som att de faktiskt snackar total smörja, och att jag absolut hade kunnat ta till mig det de sa om det hade funnits nån liten gnutta till stringent resonemang i det. Samt att jag faktiskt kan ta till mig delar av det de säger utan att behöva acceptera hela deras paket av åsikter, men det duger sällan för folk som tror att de sitter på Sanningen(TM), färdigförpackad och klar.

  • Kim i krematoriet skriver:

    Det här är så jävla sant. Har stött på detta SÅ mycket men inte analyserat det.Tack för denna text!

    Och det här är en härskarteknik också. Att en ska hålla så jävla ödmjuk och hålla den här typen av ”god” ton och linda in vad en säger i tusen varv bomull, får ju ens åsikter stå mycket mindre tydliga och starka. Ens agenda tar typ 5000 steg tillbaka vad gäller utrymmet den upptar i samtalsrummet. Gött sätt att ”tysta” folk, eller snarare få dem att framstå som mindre, och deras åsikter som mer oartikulerade. Eftersom det ju är så jävla självklart att ens åsikter inte är ”den enda sanningen” så blir det ju i praktiken snarare att en ständigt ber om ursäkt för att en talar och sänker sin röst, om en ska hålla på och ”jag kan ha fel men”.

    Också tar det fucking ENERGI att hålla på och anpassa sina uttalanden till att brasklappa varenda jävla åsikt en yttrar. Way to dräneras på ork, nej tack.

    Tycker detta är ett mycket mycket fult sätt att sänka motståndarens röst och dränera den på energi, för att det ofta är svårt att synliggöra det för vad det är. Plus att det är en så jävla kass invändning mot vad en säger. ”Du ber inte om ursäkt för att du talar”/”Du har inte en nog underdånig ton”. Vad i helvete liksom, fuck you.

    Och vem avkrävs att göra detta? Tror att i synnerhet folk som passerar som kvinnor får höra sådant här, och jag upplever att de/vi ofta också håller en sådan ursäktande och underdånig ton, i kontrast till dudes som oftare bara bulldoozrar på, också utan att någon bryr eller ajabajar dem. Därför tkr jag att det är så jävla uppfriskande att läsa din blogg och dina kommentarsfält, där du helt avsäger dig detta. 100 % awesome och stärkande! Så jävla. Du anar inte.

    Är övertygad om att du inte hade fått hälften av ”du är oresonlig” etc om du inte var kvinna. Sedan spelar det ju också in att dina åsikter ofta är en bit från ”mitten” och många inte håller med, men att du är kvinna lär påverka som fan. Har varit aktiv på några diskussionsforum i mina dagar, och de kvinnliga debattörerna hade många gånger helt andra villkor än de manliga. Var de t ex inte nog ödmjuka/underdåniga i tonen (alltså om hade samma ton och betedde sig som de manliga debattörerna) ansågs de arroganta/känslomässigt kalla och avfärdades gång på gång pga sådant.

  • haha, hur ironiskt kändes det att läsa den här idag, efter att jag skrivit den här:
    http://schmenus.wordpress.com/2013/10/14/jag-fragar-hellre-an-svarar/

    den är alltså verkligen inte på något sätt skriven som en reflektion på det här inlägget. Promise. Men jag tycker det är ganska intressant att vi upplever det så olika, därför jag upplever oftast att jag får ut som MEST med folk där de INTE har en fast ståndpunkt. När jag inte vet vad deras egentliga åsikt är utan de mest vinglar runt lite, då får jag ju tänka själv när de kommer med kritiska uttalanden om vad jag tycker, även om de kanske inte säger det mer än i en frågande kritikton.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv