Igår bevittnade jag följande scenario på facebook: en person delade en bostadsannons för ett queerkollektiv som sökte en inneboende tillsammans med någon nedlåtande/avståndstagande kommentar som jag inte minns nu. Under så hade flera människor skrivit om kommenterat annonsen. Det var i sig ingenting konstigt med annonsen utöver att de som bodde i kollektivet var normbrytande och att de sökte en person som delade deras värderingar/livsstil.
Diskussionen under urartade i att det var fel med ”kollektivism”, i kontexten använt som att vilja skapa ett gemensamt liv tillsammans med människor med liknande värderingar som en själv. Detta är i sig en ganska vanlig sak som liberaler eller ”individualister” häver ur sig.
Det intressanta med den här inställningen är att vi alla lever kollektivt. Samhället är en kollektiv skapelse, och således kollektivistisk. Även den som lever ensam är i sitt dagliga liv beroende av en massa saker. Den som tar avstånd från kollektiv kan flytta ut i skogen, saker och ting blir nämligen inte mindre ”kollektivistiska” för att de produceras kapitalistiskt.
Det är också vanligt att människor som inte är normbrytande inte ser hur de själva umgås med människor med likartade åsikter och livsstil som de själva. Eftersom de lever enligt normen så behöver de aldrig fundera på sina livsval och värderingar, och deras sökan efter likriktning tar sig snarare uttryck i att vilka undvika saker de uppfattar som avvikande än att vilja hitta det som passar dem själv.
Men det jag tycker är mest intressant är hur detta brinnande försvar för individualism i sig blir ett medel för likriktning. Det som sägs när en tar avstånd från kollektiv är nämligen att en inte tycker att människor ska få välja att leva på ett visst sätt. Det finns en massa människor som tycker om att göra saker tillsammans, som tycker om att söka efter värderingar, nya sätt att göra saker och så vidare på tillsammans. Detta är uppenbarligen inte okej eftersom en då inte sysslar med ”individualism”, trots att det är de ingående personernas fria val att göra så.
För mig är kollektivism ett sätt att leva ut min individualitet. För att orka vara normbrytande behöver jag samexistera med andra människor med samma strävan, annars blir det omöjligt. Människor som är emot ”kollektivism” är i själva verket för likriktning under det liberala kollektivet, med socialt accepterade former av kollektivism, typ par, familjer, arbetsplatser och så vidare, och med likriktade värderingar (bland annat att en ska gilla ”individualism”).
Jag tycker att det obehagliga är hur individualismen genomsyrar samhället så till den grad att det kan vara svårt att ens se andra alternativ och levnadssätt. Personer i behov av kollektivet (oavsett form) kanske inte ens får chansen att upptäcka att det finns sådana möjligheter.
”…behöver de aldrig fundera på sina livsval och värderingar…” = igorance is bliss, det är smart att vara dum osv osv.
JA! Diggar denna texten deluxe!
Så jävla lol att liberaler som bara hänger med liberaler, straighta som bara hänger med straighta osv osv ba uuu varför hänger du bara med en massa vänsterqueers typ. Fattar inte hur man kan ha så dålig självinsikt. Även om den subventioneras av det ”neutrala” samhället.
Jag känner mig ofta obekväm i de flesta sammanhang där jag tvingas umgås med människor jag inte valt, arbeten, skola etc just för att jag sticker ut, är den enda som är politiskt intresserad, den enda som är vänster, den enda som är feminist, den enda som inte har en utpräglad medelklassbakgrund med allt vad det innebär av normer och beteende etc. Att jag därför hellre umgås med likasinnade på min fritid är väl ändå inte så konstigt? De flesta som gnäller på folk som ”bara väljer likasinnade” har antagligen inga större problem med att hitta folk som är relativt lika dem i alla möjliga olika sammanhang. De behöver inte leta eller vara selektiva eftersom folk runtomkring dem oftast är lika dem ändå.
Jag känner igen mig i det som Alma skriver ovan, trots att jag nog inte ”sticker ut” i folks ögon.
Jag har funderat mycket på det här med arbete. Man umgås mer med främmande människor, kollegor som man kanske aldrig hade valt att umgås med om valmöjlighet funnits, än med sina egna familjemedlemmar, syskon, mamma, barn osv. I princip så tvingas man alltså till att träffa människor (arbetskamrater) man inte känner/inte tycker om och som man ofta aldrig lär känna helt och hållet.
Å andra sidan tvingas man ju också att umgås med tex ingifta släktingar (helt nya ”familjemedlemmar” men som egentligen är främlingar) som man kanske inte hade valt att umgås med om man hade haft möjlighet att välja.
Ja, sen är ju vissa typer av kollektivism (även när de är uppenbart specialicerade) helt ok i vårt samhälle. Jag har tex sett folk annonsera ut platser i kollektiv, där de söker tex nya inneboende som är musiker eller akademiker utan att det blir nåt ståhej för den sakens skull.
Hehe som vanligt i liberalismens värld så vrängs orden efter vad som passar. Om en gillar individualism borde en väl gilla folk som går sin egen väg? Nämen helt plötsligt gäller inte den älskade individualismen!
Får en önska?
Jag är väldigt intresserad av att höra dina tankar kring fenomenet vänsterkändisar. Kanske too close to home iom att du själv inte är helt okänd, men jag tänkte på det när jag läste detta ovan, och även när jag läste (Sangregorios text om Fittstim-dokun; http://feministisktperspektiv.se/2014/01/21/vilse-i-fittstimmen/ ). Själv tror jag på breda rörelser utifrån egenintresse, så jag är rätt kritiskt inställd till förekomsten av avantgardistiska idéer inom rörelsen, jag uppfattar det som någon slags korsning mellan tolkningsföreträde, elitism och självupptagenhet. Inte sällan är det också personer ur medelklassen som tar det på sig att axla dessa roller som självutnämnda talespersoner, och även använda den bakomliggande rörelsen som språngbräda för att göra sig en karriär på det. (Apropå det så är det sjukt sympatiskt att du inte har annonser på din blogg.)
Jag uppfattar det som en bortglömd fråga, det enda i närheten jag kommer på är den kränkta högerpersonen Erik Zsiga:s gamla ”Popvänstern”.
Som du säger ligger det ju ganska nära mig själv, även om jag kanske främst skulle anse att mitt ”kändisskap” grundar sig i att jag är feminist. Jag tänker att det kan finnas poänger med att lyfta fram individer, men framförallt som inspiration i kampen och inte som några slags ideologiska. Jag bli väldigt inspirerad av människor som verkligen sysslar med aktivism och pratar om det, desto mindre pepp av folk som bara sitter och tycker en massa skit och som beundras för det. Jag intresserar mig för vilka val människor gör i livet, vilka kamper de för och vilka hinder de stöter på, eftersom jag tänker mig att det säger något om hur vi kan agera som kollektiv. Samtidigt finns det en risk i att göra det, eftersom det sätter fokuset på individuella livsval.
När jag tänker på min egen position i detta så tänker jag framförallt på mig själv som feminist. Jag har hittills tackat ja till medverkan i media och så vidare, dels av egoistiska skäl men också för att jag hoppas att det leder till något bra. Jag tänker mig att jag är mer radikal än många röster som hörs, och att sannolikheten att de vaskar fram någon ”bättre” är ganska liten. Jag inser dock att det finns en stor risk att de egoistiska aspekten växer sig större och större, och jag tror inte att jag kommer kunna säga nej om det öppnar sig möjligheter för mig, även om det kanske vore det bästa att göra för kampens skull. I den meningen kan jag, eller någon annan ”vänsterkändis”, aldrig någonsin utgöra grunden för någon slags revolutionär rörelse (vilket du såklart redan är medveten om). Det viktiga för mig är att hålla mig ifrån att ”recensera” olika kamper som förs, utan mer försöka se mig som en del av rörelsen.
Vad som också kan störa mig med vänsterdebattörer är sökandet efter det revolutionära subjektet, som ju sällan är de själva. Det är alltid någon annan som ska genomföra revolutionen, men de ska tilldelas denna roll från en utomstående person som någon slags välsignelse. Personen som pekar ut denna grupp tar någon slags utifrånposition. Jag tänker mig att en istället skulle kunna erkänna sin position, och fundera på sin egen roll i någon slags social omvälvning, istället för att sträva efter att se saker från utsidan. Men tycker det är en knepig fråga. Hoppas du fick lite svar i alla fall.
ibland måste man ”hålla sig till sina egna” för att orka med omvärlden. Så är det bara.