Den kollektiva individualismen.

Igår bevittnade jag följande scenario på facebook: en person delade en bostadsannons för ett queerkollektiv som sökte en inneboende tillsammans med någon nedlåtande/avståndstagande kommentar som jag inte minns nu. Under så hade flera människor skrivit om kommenterat annonsen. Det var i sig ingenting konstigt med annonsen utöver att de som bodde i kollektivet var normbrytande och att de sökte en person som delade deras värderingar/livsstil.

Diskussionen under urartade i att det var fel med ”kollektivism”, i kontexten använt som att vilja skapa ett gemensamt liv tillsammans med människor med liknande värderingar som en själv. Detta är i sig en ganska vanlig sak som liberaler eller ”individualister” häver ur sig.

Det intressanta med den här inställningen är att vi alla lever kollektivt. Samhället är en kollektiv skapelse, och således kollektivistisk. Även den som lever ensam är i sitt dagliga liv beroende av en massa saker. Den som tar avstånd från kollektiv kan flytta ut i skogen, saker och ting blir nämligen inte mindre ”kollektivistiska” för att de produceras kapitalistiskt.

Det är också vanligt att människor som inte är normbrytande inte ser hur de själva umgås med människor med likartade åsikter och livsstil som de själva. Eftersom de lever enligt normen så behöver de aldrig fundera på sina livsval och värderingar, och deras sökan efter likriktning tar sig snarare uttryck i att vilka undvika saker de uppfattar som avvikande än att vilja hitta det som passar dem själv.

Men det jag tycker är mest intressant är hur detta brinnande försvar för individualism i sig blir ett medel för likriktning. Det som sägs när en tar avstånd från kollektiv är nämligen att en inte tycker att människor ska få välja att leva på ett visst sätt. Det finns en massa människor som tycker om att göra saker tillsammans, som tycker om att söka efter värderingar, nya sätt att göra saker och så vidare på tillsammans. Detta är uppenbarligen inte okej eftersom en då inte sysslar med ”individualism”, trots att det är de ingående personernas fria val att göra så.

För mig är kollektivism ett sätt att leva ut min individualitet. För att orka vara normbrytande behöver jag samexistera med andra människor med samma strävan, annars blir det omöjligt. Människor som är emot ”kollektivism” är i själva verket för likriktning under det liberala kollektivet, med socialt accepterade former av kollektivism, typ par, familjer, arbetsplatser och så vidare, och med likriktade värderingar (bland annat att en ska gilla ”individualism”).

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.