Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Den patriarkala tystnaden.

Det finns en tystnad som jag brukar kalla för den patriarkala tystnaden. Det är den tystnaden som en möts av när en lämnar ut sig, berättar om sina känslor för en man, söker kärlek och närhet, och bara får tystnad till svar. Det behöver inte vara helt tyst, men det handlar om en avsaknad av ett bemötande.

Den patriarkala tystnaden har varit väldigt närvarande under hela mitt liv. Jag har länge haft mycket oro och ångest, som har förstärkts avsevärt av de patriarkala tystnaden. De män jag älskat och haft i min närhet och som har sagt sig älska mig har aldrig kunnat bemöta min ångest med kärlek och omsorg, utan istället har jag fått tystnad tillbaka. När jag ifrågasatt denna tystnad har jag till exempel fått detta som svar:

IMG_20131004_103347Detta är alltså en helt autentisk reaktion på en faktisk händelse.

För mig är det uppenbart att män är tysta för att de kan vara tysta. De har lärt sig att vara tysta istället för att bemöta. Hur mycket jag än vill vara tyst när jag märker att någon mår dåligt så går det inte för mig, jag är för inställd på att alltid hjälpa till och vara till lags. Det är omöjligt att lämna någon som känner ångest och oro, eftersom jag känner mig som en så jävla usel människa då. Detta är såklart helt i sin ordning, jag tycker att det är en mycket bra egenskap att inte kunna stänga av på det sättet. Jag önskar bara att män i allmänhet kunde vara lite sämre på att göra det också.

Många män tycker att en ska vara ”tydlig” med vad en vill ha. Problemet med det här synsättet är att en för det mesta inte vill ha någon särskild grej/handling, typ kramar, utan att en vill ha omtanke. Om jag ligger och gråter vill jag att någon ska se mig och förstå mig, jag vill inte behöva be om omtanke utan jag tycker att det ska vara tecken nog att jag är ledsen. Om en tycker om en person så borde en kunna ge den omtanken oavsett om en blir ombedd om det eller inte.

Varför är det såhär med män och inte med kvinnor? Varför är det män som står som något jävla mähä och (låtsas?) att de inte förstår vad situationen kräver?

Denna situation har förstört mycket för mig i mina relationer med män. När de har mått dåligt har jag alltid varit där och redo att ta hand om deras sårade små själar, men när jag har mått dåligt så har jag liksom behövt informera dem om mitt tillstånd och aktivt behövt be dem om att de ska ge mig kärlek. De har aldrig funnits där för mig på eget initiativ, det har alltid behövt vara på min begäran. Män som sagt sig vara mina vänner och som har sagt sig älska mig har gjort detta mot mig. Detta har gjort att jag har känt ett ännu större behov av närhet och kärlek, vilket i sin tur har dragit igång långrandiga konflikter och satt mig i en extremt underordnad position.

Jag minns många gånger jag ringde min förra partner när jag mådde dåligt, och att han besvarade detta med att vara extremt kort i tonen och lägga på så snabbt som möjligt. Han brukade inte heller fråga mig hur jag mådde eftersom han menade att jag ”ändå berättade” om jag hade något på hjärtat. Som om det var oviktigt vem som förde ämnet på tal. För mig skapade detta en stor känsla av övergivenhet, vilket i sin tur skapade behovet av upprättelse, av att upphäva den känslan, vilket gjorde att jag krävde mer närhet, ömhet och så vidare. Detta skapade en ond cirkel i förhållandet, jag sattes i en alltmer underordnad position som gjorde att jag också blev extremt jobbig, och han gav mig ingenting om jag inte bad honom om det.

En grej som var riktigt vidrig var när han frågade mig om det var ”allvarligt” när jag sade att jag mådde dåligt och att jag behövde honom, alltså satte mig i en position där jag var tvungen att avgöra om jag mådde dåligt ”på riktigt”. Problemet med detta är att en redan från början visar att en misstror personens känslor, genom att avvisa de första signalerna. För det mesta vad det ju inte så ”allvarligt”, men det blev i regel det när jag inte fick kärlek från honom. Hans ignorans gjorde att jag kastades längre och längre ner i ångesten, längre och längre ner i det desperata sökandet efter hans bekräftelse. Jag var inte hjälplös men jag blev hjälplös, att inte få det jag behövde från honom gjorde mig hjälplös. Jag tror att detta var en stor del av skälet till att jag mådde dåligt så länge (tror det var ett och ett halvt år).

Nu mår jag dåligt igen och kastas in i detta igen, och det är jävligt svårt att hantera. Trots att jag väl känner till den här spiralen så kastas jag in i den. Det krävs så lite för att jag återigen ska bli den där trånande, undergivna kvinnan som bara vill ha och ha men aldrig får, som blir jobbig och hysterisk. Skillnaden är att nu har jag feminismen i ryggen, nu kan jag förstå det här och lättare bryta utvecklingen, och framförallt inte lägga det där berget av skuld på mig själv som jag alltid gjorde innan. Men den patriarkala tystnaden finns kvar och den gör fortfarande ont, så jävla ont. Det är så svårt att bli fri, det är så svårt att sluta söka efter den där kärleken.

66 kommentarer till Den patriarkala tystnaden.

  • Sofia skriver:

    Jag går igenom just nu, och har gått igenom precis samma grej så oändligt många gånger. Min första kille ”lärde mig” allt om detta och först nu vid snart trettio, fjorton år senare har jag börjat analysera det ut ett feministiskt perspektiv, vilket har fått mig att förstå alla relationer byggda på skit som jag tagit mig igenom. Det upphör aldrig, går som sagt igenom samma sak nu, och med jämna mellanrum, med min partner sedan typ åtta år tillbaka. Det upphör aldrig med jag gör mer och mer aktivt motstånd och pratar om det här fastän han inte är helt och fullt mottaglig ännu. Försöker att inte ge upp den kampen, trots att det gör så jävla ont precis hela tiden. Det finns egentligen ingenting mer deprimerande än att bli feminist (medveten om förtryck i allmänhet) eftersom glasögonen sedan aldrig går att ta av sig. Det kan verkligen vända upp och ned på hela livet och allting ställs i ny dager. Det tvingar en att omvärdera och omprioritera, och det kan vara så fruktansvärt plågsamt.

  • Hemligt skriver:

    (Brukar inte kommentera anonymt men gör det nu pga känsligt: hoppas det är lugnt)

    Jag led så fruktansvärt mycket av det där också i alla mina relationer. Känner mig nu upplyft av förmågan att kunna genomskåda det och förstå att det är deras beteende och inte mitt som är uselt, men det gör ju ont ändå.

    Tänkte att det skulle bli bättre av att ha ett förhållande med en tjej vilket jag nu har, men det är fan exakt samma skit nu också. Vet dock inte hur jag ska hantera det då jag också tänkt på detta som en patriarkal tystnad, vilket det i den här situationen knappast kan kallas. Det är ju annorlunda på typ samhällsnivå, men för mig, i förhållandet, känns det exakt likadant, och det är förjävligt!! Börjar misstänka starkt att relationer överhuvudtaget helt enkelt inte fungerar. Känns hopplöst.

  • Angelica skriver:

    Jag hade en pojkvän som inte ville att jag skulle prata om mina problem med honom för att det fick HONOM att må dåligt. En annan pojkvän somnade medan jag anförtrodde mig till honom om att jag inte mådde så bra just den kvällen. Allt jag ville var att han skulle lyssna och kanske ge mig en kram och så SOMNAR HAN. Han bad visserligen om ursäkt för det nästa dag men det fick mig inte att må mycket bättre då det var första gången jag försökt anförtro mig till honom i det då tämligen nya förhållandet.

  • peachbeast skriver:

    Jag känner igen det här sååååå mycket från mitt ex. Han krävde att jag skulle sätta ord på allt, ALLT jag kände. Aldrig uttrycka känslor genom att bli arg eller gråta utan de skulle verbaliseras. Så att det inte blir missförstånd sa han. För att jag skulle hamna i en extremt underordnad position säger jag nu. Han bara vägrade förstå all ickeverbal kommunikation. Han kallade den opålitlig och tvetydig. Jag blev aldrig tröstad om jag var ledsen, aldrig lyssnad på om jag var arg. Jag skulle vara som en robot och enbart fokusera på mitt ex känslor och behov.
    Jag tog extremt mycket skada av den relationen.

  • KK skriver:

    Oj vad många gånger man gråtit sig till sömns med någon snarkande bredvid sig. Kanske det är omöjligt att ha några förväntningar på andra öht?

  • Lars skriver:

    Ser inte det patriarkala i detta dock exempel på vad som verkar vara rätt dåliga pojkvänner. Sedan skiljer det ju sig från person till person hur lätt de har att hjälpa människor som t.ex. är ledsna. För en del är det ytterst naturligt medan för andra är det klar mycket svårare och de vet inte riktigt hur de ska bete sig. Även om det ena i och för sig kan vara bättre än det andra måste man enligt mig ha förståelse för att alla människor är olika. Vad som verkar självklart, oproblematiskt och enkelt för en person kan vara väldigt svårt för en annan. Vet själv att jag länge tyckt detta varit väldigt svårt även om jag arbetat på det och sakta blivit bättre, åtminstone enligt min egen uppfattning.

              • Lars skriver:

                Du svarade min kommentar och tyckte det var konstigt att det fanns så många dåliga pojkvänner vilket jag antar var ett argument för att det finns en patriakal grund här. Jag blev dock fundersam på om du menade att bara för att relativt många män har en dålig egenskap betyder det att det finns en patriakal grund till egenskapen, vilket jag uppfattade det som att ditt argument byggde på. Att du tyckte att just denna egenskap hade en patriakal grund förstod jag ju dock helt klart utifrån din text.

                • Fanny skriver:

                  Var nog mest menat som ett ironiskt svar på den där ständiga ”men det är ju bara vissa män som är dumma”-svadan.

        • sak skriver:

          Vadå, så du menar att du tror att män är biologiskt sett dömda till att vara usla på mänsklig kommunikation? Oj då, det låter ju inte så bra.

          Det låter också ganska märkligt eftersom kvinnor länge ansågs vara lägre stående varelser som i princip inte hade kapacitet att närma sig de högre skikten av mänskligt känsloliv.

          Lustigt, en skulle nästan kunna luras att tro att det handlar om socialisering, inte alls om biologi.

  • Anonym skriver:

    Känner inte igen mig i detta alls, faktiskt. Om min pojkis skulle utsätta mig för sån tortyr skulle det nog vara bye bye på en gång. I mitt heterosexuella förhållande, där jag är tjej, är det nog snarare jag som behöver jobba på den biten. Min kille kan bry halvt ihjäl sig efter minsta tecken från min sida medan jag har en dålig ovana att bli tyst och dra mig undan jobbiga (läs känsliga) situationer. Inte ok av mig. Vet inte om vi utgör undantaget som bekräftar regeln men jag skulle nog inte vara för snabb med att dra patriarkala slutsatser här, även fast jag har svart bälte i det i andra sammanhang.

  • tove skriver:

    Hej Fanny! Det här hör kanske inte till ditt inlägg men åter igen tänkte jag på dig efter debatt med vän om feminism. I debatten kom min motståndare med påståendet att man inte kan säga att kvinnor mår sämre än män (vilket jag hade sagt och hänvisat till tjejjouren.se var jag hade läst lite statistik osv.) hen stärkte sitt argument med statistik över självmord, det kan man hitta på ki.se samt WHOs hemsida, och där står det att självmordssiffran för män är faktiskt markant högre än självmordssiffran för kvinnor, men att självmordsförsöken är högre för kvinnor.

    Min teori är att män med sin macho-norm över sig inte söker hjälp i samma utsträckning som kvinnor gör och därför blir självmordssiffran högre, iom att de inte får hjälp. Är det inte ett problem som också kommer med kvinnliga/manliga normer, tro? Vad tänker du kring det? Är det inget man ska jobba för också? Eller ser du det som att ”försvara förtryckarna”?
    Vill bara understryka att jag skriver detta av genuin nyfikenhet, och inte som någon kritik.

    Mvh
    Tove

  • Cecilia skriver:

    Nu fick jag en riktigt aha-upplevelse här. Jag har gått runt och trott att jag bara haft extrem otur med mina tidigare pojkvänner, eftersom den där hemska tystnaden och icke-bemötandet har varit så allt för vanligt i flera av mina relationer. Men jag har aldrig pratat med någon om det. Jag hade inte kunnat uttrycka det så väl som du gör nu. Tack för denna text! Vad skönt det känns att någon annan upplevt exakt samma sak och är klarsynt nog att se det i sin kontext. (Fast såklart är det hemskt att behöva uppleva det). Du är fantastisk!

  • Anders Winckler skriver:

    Först

    Tråkigt att läsa att du inte mår bra. Hoppas att du har någon där som kan fånga upp dig och stötta dig. Livet är jobbigt. Tyvärr är vi väldigt olika känsliga för detta, och de av oss som tar åt oss av hur sjuk världen är mår lätt dåligt. Andra är bättre på att skilja ut det de kan och orkar göra någonting åt, och att lägga resten åt sidan. Ytterligare andra skiter i allt som inte berör dem. Jag tror att i alla fall jag strävar mot att gå mer mot den andra gruppen, men definitivt inte bli som den tredje.

    Kämpa på för att hitta den kärlek du förtjänar, som alla människor förtjänar. Jag kan inte tänka mig annat än att den skulle kunna finnas där för dig. Känner dig ju inte mer än via din blogg, men tycker att du verkar fantastisk.

    Sedan

    Dessvärre känner jag så väl igen mig i det du beskriver. Jag har alltid tyckt att det är skitsvårt att tala om känslor, att trösta någon jag märker är ledsen och att finnas där för någon. Men även att ta emot och be om tröst och stöd tycker jag är jättejobbigt. Jag förstår (först efter att ha läst din blogg tror jag) att detta är ett sätt att inte ta ansvar för själva relationen i en relation. Jag förstår att detta är fel, att det känslomässiga ansvaret måste vara bådas.

    Jag tror att detta är vanligare bland män. I min generation uppfostrades killar inte till att prata känslor, trösta den som är ledsen eller sådant. Våra pappor var aldrig där på det sättet, det var mammornas jobb. Våra förebilder lärde oss alltså att känslor var kvinnors jobb. Det är klart att detta påverkar hur man själv är som vuxen. (Varning för viss generalisering…) (/i>

    Nu för tiden skulle jag nog vilja säga att jag i relationen är bättre på det där. Jag suger nog fortfarande på att ta emot tröst och emotionell hjälp, men jag övar och försöker vara uppmärksam så att jag kan bli bättre.

    Det som har hjälpt mig är att bli pappa. I relationen med barnen känns det väldigt lätt och logiskt att fånga upp signaler, fråga hur de egentligen mår och trösta, stötta, lyssna eller vad som behövs. Jag tror att den erfarenheten sprider sig till andra relationer.

    Jag har dessutom fått gott om tid att träna på att trösta då min fru förlorat tre nära anhöriga under lika många år. Men fortfarande kan jag missa tydliga signaler på att hon är ledsen eller arg, något som så klart gör att hon blir ännu ledsnare och argare.

    När det gäller andra än nära anhöriga så är det allt jämt svårt. Jag känner nog att det är lite förmätet av mig att ”tränga mig på” med min omsorg. Samtidigt (och det är kanske lite samma) så är jag livrädd för att bli avvisad om jag skulle sträcka ut handen. Det är en issue jag har med allt och som jag inte riktigt förstår (har aldrig som jag minns blivit avvisad på det sättet).

    De gånger man tvingar sig att räcka ut en tröstande hand eller ett lyssnande öra så är det ju så härligt. Det finns ingenting som är så härligt som att kunna vara ett stöd för någon som har det svårt. Ändå tycker jag alltjämt att det är jobbigt att ställa mig där och finnas. Mest, tror jag, för att jag är rädd för att någon skall tycka att jag inte duger till tröstare.

    Precis som med alla delar av mansrollen, så kräver även denna del ständig uppmärksamhet och ständiga justeringar. Det handlar om att upptäcka de fel man gör och att nästa gång försöka göra det bättre. Att inse att man inte tar sitt ansvar utan att gå under av skuld och skam. Att inte misströsta för att man hela tiden halkar till och gör fel, utan att försöka se en utveckling och att göra sitt bästa när man orkar det och så gott man orkar när man har det jobbigare.

    Åter igen

    Hoppas att du hittar ut ur ditt hål, och att du kan komma tillbaka till en bättre plats. Önskar att det gick att trösta och stötta lite bättre i en bloggkommentar. En liten cyberkram om den välkomnas, annars en klapp på cyberaxeln. Det blir bättre. Det brukar det i alla fall bli när det är sämre än vanligt…

  • Undina skriver:

    Jag läser gärna din blog, mest för din spännande din kommunistiska analys. Det jag saknar i ovanstående inlägg är den kulturella kontexten. Kanske att du kan säga något om män uppväxta i Sverige, men jag är svart kvinna och uppväxt i Rwanda och kom till Sverige ganska sent. Av de svenska män jag har haft förhållande har jag alltid upplevt de motsatta. Är jag tyst så frågar de alltid hur jag mår. De vill krama hela tiden, något som jag inte har behov av. Ibland känns det som man får aldrig vara ifred och tyst utan att de tror att något är fel. Jag börjar vänja mig hur ”omtänksamma” män är i Sverige, men i min hemlands kultur gör man helt enkelt inte så och det är så jag är uppfostrad och jag trivs bra med det.

    Utifrån din beskrivning skulle jag vara mannen och jag tar lite illa vid mig. Det jag vill säga är att kärlek är viktigt men det är viktigt att veta att man kan visa kärlek på olika sätt och att kärlek visas olika i olika kulturer. Det enklaste lösning är att välja den människa man vill umgås med utan att anklaga hur andra hanterar kärlek.

    • Fanny skriver:

      Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter tyvärr. Jag förstår dock att ett sådan beteende kan vara minst lika störigt.

      • Undina skriver:

        Jag förstår. Inte meningen att anklaga dig. Vi har olika erfarenheter. Jag tror på att vara ”picky” och välja människor nära som verkligen passar en. Fast det är kanske inte så enkelt i verkligheten.

        • Fanny skriver:

          Jag tror också på det som metod, men jag tror inte på det som en fullständig lösning. Jag väljer bort mycket umgänge med män just på grund av detta, men mitt slutmål är fortfarande att alla män ska sluta förtrycka. Sedan kommer en såklart alltid att komma mer eller mindre bra överens med olika personer, men förhoppningsvis kommer en slippa bli förtryckt.

  • Minna skriver:

    Detta är ett uttyck för vad många går igenom i sin ”strävan att hitta den rätta” och det är tragiskt på många sätt. Alla människor är väldigt olika och det är inte nödvändigtvis ett patriarkat som är orsaken (det vore allt för enkelt). Män och kvinnor är biologiskt olika, olika uppväxt, olika kulturer och olika klasser. Alla dessa orsaker spelar samman och man måste avgöra fall till fall vad som har störst vikt.

    Man gör sig själv en otjänst om man letar enkla förklaring som att ”alla män är sådana” eller ”det är patriarkatets fel” så ”jag kan lika gärna ge upp”. Jag garanterar, när/om man hittar den rätat för en själv så känner och vet man det. Klen tröst, jag vet

    Ledsen att säga detta men när man är äldre så inser man detta efter att ha haft många förhållanden och mött många olika människor. Detta är dock ingen hjälp när man är yngre men denna insikt har hjälpt mig mycket att förstå vad som tidigare gjorde ont. Dels vet jag idag vilken typ av man jag vill ha och vilka relationer där jag fungerar i och behöver inte lära mig det den hårda vägen i nya relationer.

    Lycka till och fortsätt din kamp!

    • Lars skriver:

      Fast det är ju inte som att ens partner bestäms via någon form av lotteri. Problemen som tas upp här borde väl framgå rätt tidigt i en relation. Långt innan personerna har gift sig, skaffat barn och hus m.m. vilket göra att det inte borde vara allt för problematiskt att lämna personen och försöka hitta någon som bättre överensstämmer med hur personen anser att en bra partner bör vara.

      • Fanny skriver:

        Fast nu är det ju tyvärr så att väldigt många män sysslar med detta beteende och då vore det kanske rimligt att ställa lite krav på förändring också. En annan faktor är ju att kvinnor hemskt ofta får skulden för detta, så det kan vara svårt att märka.

        • Lars skriver:

          Har inte sagt att krav eller önskan om förändring är fel snarare tvärtom. Vill personen inte ändra sig kommer ju dock ingen förändring ske. Vidare är ju det första steget till att ändra det egna beteendet erkännandet av att ett problem finns.

          Om nu manen inte ens vill erkänna problemet ställer åtminstone jag mig frågande till hur goda utsikterna för förändring är. Därför jag tycker det verkar rimligare att försöka hitta en ny partner som bättre överensstämmer med de egna önskemålen om hur en partner bör vara speciellt då detta borde gå att se tidigt i förhållandet. Ur ett makroperspektiv är det ju dock viktigt att problemet tas upp speciellt då många verkar uppleva det.

          Med det sagt vill jag samtidigt säga att jag tyckte ditt inlägg var väldigt intressant och det fick åtminstone mig att reflektera över mitt eget agerande rörande den här frågan.

          • Fanny skriver:

            Tycker att det är ganska oförskämt av dig att anklaga kvinnan som blir utsatt för detta förtryck istället för att anklaga mannen som utsätter hen för det.

            • Lars skriver:

              Skrev väl rätt tydligt att manen har ett problem i det här fallet? Det förändrar dock inte det faktum att det enligt mig är rimligt att byta partner om han inte ens erkänner att problemet finns, du kan inte tvinga en annan människa att ändra sig. Medan möjligheterna till förändring tordes vara rätt små om inte ens problemet erkänns.

              • Fanny skriver:

                Fast du lägger ju ansvaret på kvinnan. Hon får väl använda vilken jävla metod hon vill, hur är det ens din sak att lägga dig i.

                • Lars skriver:

                  Ja det är ju som sagt lite svårt att få personen som inte inser att ett problem finns att ändra sig. Du får självklart använda vilken metod du vill, om någon tänker att det bästa är att bara vänta och anta att manen plötsligt ska förändras är det självklart helt acceptabelt det är inte min sak att avgöra. Men det finns ju metoder som är bättre än andra som i att de lyckas oftare än andra alternativa metoder.

                  Maria skrev ”Har ingenting alls med din ålder eller din person att göra eller några fina insikter du gjort.”

                  Om det ska stämma måste alla metoder vara exakt lika bra. Har en person större möjlighet att hitta en partner som inte utövar den här förtryckande tystnaden genom att t.ex. byta partner än genom att vänta och anta att personen kommer förändras är Marias invändning felaktig. Min poäng är således att det inte handlar om bara ”tur” som Marias skrev utan att det finns bättre och sämre metoder även om alla har rätt att använda den metod de själva vill, det senare förändrar inte det faktum att påståendet är inkorrekt om olika metoder ger olika bra resultat vilket jag hävdar ter sig rimligt.

                  • Lars skriver:

                    Ska tilläggas att det enbart var den delen av Marias kommentar som jag invände mot, i övrigt diskuterar jag i allmänna termer och har inga åsikter om hur Maria ska leva sitt liv det är självklart helt upp till henne.

    • Fanny skriver:

      Extremt förminskande och tråkig kommentar detta. Var hävdar jag att alla män gör detta? Varför är min ålder relevant?

    • sak skriver:

      Jaha ja.

      Ja, själv var jag ju istället begåvad nog att hitta en man som inte var känslomässigt inkompetent redan vid 18 års ålder – det hade ju absoluuuuuut inte något med tur att göra såklart utan bara med min enorma livsvisdom och mina allmänna insikter om vad jag ville ha och vilka relationer jag fungerar i. Så synd att jag inte hade möjlighet att coacha dig då, så hade du kanske sluppit 15 år med massor av förhållanden för att du skulle kunna utveckla alla dessa insikter.

  • Lars skriver:

    Fast att alla män är en del av ett patriakalt förtryckt betyder ju inte att alla män saknar förmågan att lyssna till/ge respons till icke verbal kommunikation som det här handlar om. Inser man problemet kan man ju arbeta med sig själv för att man därmed ska förbättra sig inom området. Oavsett om det finns struktur som gör att det är på det här sättet är det ju på individnivå ett problem som kan ”lösas” genom individuell förändring av det egna beteendet.

  • Vanda skriver:

    Så bisarrt att ba ”vad vill du att jag ska säga??”. Har ofta känt att jag får sufflera och vara båda personerna i mina samtal med män. Fattar de inte att det otroligt frustrerande att behöva vara båda personerna i en relation?? Är det så konstigt att föreställa sig att det man vill inte är att bestämma hur den andra ska bete sig, utan att den själv ska kunna vara på ett rimligt sätt mot en. Gaaah.

  • MH skriver:

    Den patriarkala tystnaden var ett nytt begrepp för mig. Men när jag tänker efter har jag mkt lång erfarenhet av det. Min pappa utsatte nämligen min mamma för det under hela min uppväxt (tills hon blev feminist och skilde sig:) ). Han och jag hade en nära relation, men han var liksom helt oförmögen att uttrycka känslor, särskilt när han var på dåligt humör blev han sluten och sur. Störigt att som liten flicka fostras in i att köra sig uttolka hans känslor!
    Nu funderar jag på vad det har gjort med mig! Jag har en stor ovilja/rädsla/tveksamhet kring att gå in i nära relationer med män. Kanske kan denna prägling vara en orsak till det. Som feminist är jag ju inte alls sugen på att lägga energi på att känslomässigt förlösa en man, det får han klara av själv.
    Bara några lösa tankar, behöver definitivt fundera mer på det här och vad det gjort med mig.

  • Ida skriver:

    Ja alltså, detta stämmer så väl för mig. Män som jag haft relationer med har varit allt ifrån riktigt empatistörda till ”bara” känslomässigt inkompetenta. Gud vad jag har kämpat, älskat, förklarat, gråtit och tagit hand om mina och deras känslor och tankar. Jag vet verkligen inte hur ett heterosexuellt förhållande ska kunna fungera för detta mönster är så inrutat. Så skönt att strunta i män nu, just pga all skit som en måste stå ut med i umgånget med dem. Tack för ännu ett viktigt inlägg!

  • Amanda skriver:

    Kan ”bidra” med ytterligare ett igenkännande. Har fått höra ”förlåt men jag är så trött, jag somnar om nu” när jag börjat gråta mitt i natten efter ett telefonsamtal. Har blivit kittlad av mitt ex när jag varit ledsen och haft ångest för att jag ”skulle bli glad” (alltså tvingas skratta). Har haft skuldkänslor över att må dåligt (vilket knappast gör något bättre) för att killen visat hur jobbigt det är för honom att inte få ha en glad flickvän. Har blivit somnad ifrån när jag försökt berätta något jobbigt. Har mötts av tystnad när jag satt ord på känslor eller sånt jag upplever som problem i en relation.
    Både ledsamt och lite skönt att se att på många andra vet hur det känns och att det inte är ”mitt fel” eller ”otur”.

  • Malin skriver:

    Fint skrivet, Fanny! Det här är en kommentar som nog inte tar hänsyn till patriarkatet. Jag är helt ny på området och försöker hålla mig när jag bottnar någorlunda. :)

    Jag fick i våras höra att de råd vi ger alltid är dem vi själva skulle behövt. Sedan dess har jag blivit mer uppmärksam på precis det, och insett att människor är mer olika [mig] än jag tidigare trott.

    Kvinnor kommunicerar ju med män på det sätt som vi vill bli bemötta (varning för generalisering här:) – vi ställer frågor, pratar känslor, allt som du har skrivit så utförligt och välnyanserat om – och män kör mer på den tysta stilen; ”är det något så säger jag till”. Det märks också i kommentarsfälten till dina inlägg att många män skriver under på just det, och kanske till och med finner det irriterande när vi kvinnor ”frågar så mycket och tjatar om känslor”.

    Och jag tänker mig, med samma resonemang som ovan, att vi alla kunde lära oss mycket av att observera hur andra behandlar oss. Låt oss utgå från att folk i din närhet vill dig väl och sårar dig av okunskap/lathet/ouppmärksamhet snarare än något annat. Man ger ju andra det man tror att de vill ha, och för att klura ut det utgår man ofta [kanske felaktigen] från sig själv. ”Du ska behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ett ganska dåligt råd (även om det säkert menas mer som ”med den respekt du själv vill bli bemött med”, men äsch), men vi kan ha i åtanke att vi ofta omedvetet behandlar andra som vi själva vill bli behandlade.

    Så det var min tanke! Tack för en bra text. Rock on!

  • Elin skriver:

    Har haft likande upplevelser själv! Och har flera vänner som berättat om likande upplevelser. Nu har jag turen att ha en superlyhörd pojvkän som märker att jag är ledsen innan jag kommit på det själv. Men jag har också fått vara med och ”träna upp” den förmågan lite hos honom – t.ex. förut när jag var ledsen kunde han försöka byta samtalsämne för att ”jag inte skulle börja gråta” ..fick förklara för honom att det kan vara bra och skönt att få gråta och att det inte är ”något farligt”. Nu brukar han öppna sin famn och fråga om jag behöver gråta istället när jag är nere. Så himla mycket skönare! :) Synd att detta verkar vara ett sällsynt beteende.

    • Vanda skriver:

      Så himla knäppt att man ska behöva känna sig lyckligt lottad över att någon klarar av något så basic som att erbjuda en sin tröst.

  • exquisitecorpse skriver:

    Ännu ett igenkännande. Precis varenda relation jag haft med män i hela mitt liv, allt från min pappa till pojkvänner, har präglats av just denna tystnad. Tror, precis som du Fanny, att detta i allra högsta grad är kopplat till patriarkatet och absolut inte handlar om enskilda ”dåliga pojkvänner”. Skulle tro att det är en kombination av att män, medan de växer upp, inte tränas i att hantera och uttrycka känslor öht vilket gör att de som vuxna är fullständigt känslomässigt fattiga och onyanserade, samt att män, precis som du skriver, är tysta för att de kan. De har helt enkelt tränats i empatilöshet och saknar därför den inre drivkraften som hindrar oss andra från att ignorera människor som mår dåligt.

    Har upplevt båda typer i förhållanden med män och vet faktiskt inte vilket som är värst.. den första typen, som kanske bryr sig men på grund av sin totala oförmåga är livrädd för känsloyttringar, är så sjukt plågsam – man kan blotta sitt innersta och möts bara av denna obekväma pinsamma tafatta tystnad, den totala förnedringen i att själv behöva be om och förklara ngt så självklart som att man vill ha tröst när man är ledsen. Den enda egentliga skillnaden med typ två är att han inte ens skäms över sin tystnad.

    Tack Fanny för att du sätter fingret på och skriver så otroligt bra om just detta, patriarkala strukturer i nära relationer mellan män och kvinnor. För mig har det blivit en sån otrolig ögonöppnare och ett helt avgörande steg på vägen mot att sluta skuldbelägga mig själv. Känner igen mig så extremt väl i din beskrivning av hur denna tystnad skapar ett enormt bekräftelsebehov hos en och den fruktansvärda ångest det medför, hur man tvingas in i en allt mer underordnad roll, blir ”jobbig” och känslomässigt krävande… För mig har det lett till att jag tagit till otroligt (själv)destruktiva beteenden i sökandet efter känslomässig närhet och bekräftelse från män. Om det inte hade varit för dig och din blogg så hade jag nog aldrig ens kommit på tanken att ifrågasätta om problemet kanske inte ligger i att det är fel på mig.

  • Josefine skriver:

    Jag har egen upplevelse av tvärtom, jag är den empatilösa i högre utsträckning, som inte lärt mig hantera känslor och trösta ordentligt. Det handlar så otroligt mycket om uppfostran, och ja, män är nog så här i större utsträckning pga patriarkatet. Det ger dem en viss makt i förhållandet, att kunna ignorera utan att bry sig.

    Men samtidigt tänker jag att alla kvinnor som skrivit här, om sin sorg i förhållanden, om jobbiga upplevelser, att fan, pojkarna. Hur kändes det för dem att förlora sin empati? Eller att trycka in den så otroligt långt? Jag vet bara att själv har jag stora men av hur jag fostrades rent empatiskt. Kanske mer för att jag är kvinna och inte ”borde” vara så kall. Men deras känslor måste ha tryckts in, ignorerats, deras gråt mötts med ”skärp till dig nu”. Precis samma känslor som kvinnor sen upplever i förhållanden. Och det är så jäkla sorgligt.

  • amanda skriver:

    Visst är det säkert också så att kvinnor som är dåliga/känner sig dåliga på att trösta eller veta vad som är det rätta att göra när någon är ledsen lättare sväljer sin stolthet än män. Alltså att kvinnor har lättare att göra NÅNTING, även om det blir tafatt. Försöka säga något tröstande, krama, klappa osv. mycket hellre än att göra ingenting. Medan män oftare undviker sånt som de ”inte är bra på/inte kan”. Och kan skylla på ”men alltså jag är inge bra på sånt”. Jag har många tjejkompisar som känner att de har svårt att hantera situationer där någon annan är ledsen, men de försöker alltid ändå trösta och skulle aldrig ignorera.

  • Hanna skriver:

    Jösses va många det var som råkat ut för detta. Jag är i något mellanläge antar jag. Är den tysta i förhållandet, gillar inte att ”prata ut” om saker och är ganska dålig på att tala om hur jag känner. Detta blir ofta ett problem eftersom min kille och jag har totalt motsatta personligheter och han inte har ofta inte har en chans att tolka mina känslor och agera på ett sätt som jag vill. Jag blir så illa tvungen att instruera hur jag vill ha det och kan knappast klandra honom för det (förutom förstås om han inte ”lär sig” i återkommande situationer). Trots sin stora vilja att prata om känslor och stor omtänksamhet, så förstår alltså inte min kille instinktivt hur jag vill bli bemött. Är detta en (inlärd?) könsbarriär alltså? Jag vet inte.

    I vilket fall är jag förtvivlat trött på att det ska vara så svårt.

  • Hära skriver:

    Måste en sluta söka den där kärleken? Jag vill ju så himla himla gärna ha den samtidigt som jag förstår hela grejen med min konstruerade kvinnoroll i patriarkatet och vad jag förväntas vilja och vad jag samtidigt förvägras. Jag tänker att en kan väl visst få kräva den där kärleken och vara skitjobbig, kan en inte få ha den rätten, måste en sluta söka den där kärleken?

    I övrigt: tack för en skitbra blogg, känner alltid att jag slipar till mina tankar efter att ha läst din blogg och du väcker reaktioner genom dina texter, så jävla härligt även om det ibland är pissjobbigt att behöva öppna ögonen lite mer.

    Kärlek och systerskap! /Hära

  • OO skriver:

    Empatistörning kan en ju verkligen säga.. jag känner igen mig i många av de män som beskrivs här och det skäms jag för. Men så är ju inte vi män tränade i empati och känslor på samma sätt som flickor/kvinnor blir… på senare år har jag dock tränat mycket, men det är fortfarande svårt.

  • Anonym skriver:

    Låter mer som du var i en beroendeställning till att börja med, än att ni befann er i en kärleksrelation. Det vill säga: Du kände ett behov av den andra personen, ni umgicks inte enbart för att ni ville, utan för att ni behövde.

    (Menar inte att skuldbelägga dig om det låter som det, menar bara att många relationer har en felaktig grund och då blir destruktiva på ett eller annat sätt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv