Ibland vill kvinnor uttrycka att de minsann inte vill ha/delta i något systraskap, och detta kan göra mig så gruvligt irriterad.
Jag kan såklart förstå ogillandet av termen, kritiken och skepsisen mot praktiken när den kommer från kvinnor som generellt uteslutits ur systerskapsprojektet, men när det kommer från privilegierade kvinnor som mest bara vänder sig emot solidaritet kvinnor emellan känner jag mest bara att det är jävligt mycket typ för dem att de fått ta del av systraskap och kommer få ta del av det även framöver.
Feminism handlar om kvinnors rätt i samhället, kvinnor som grupp. Även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet viner fördelar av feministisk kamp. Även de kvinnor som inte kämpade för rösträtt fick den, även de kvinnor som inte kämpade för att våldtäkt inom äktenskapet skulle vara olagligt omfattas av lagen och så vidare.
Det är lätt att säga nej tack till systraskap, det är bekvämt, för det är ingenting en någonsin kommer behöva offra ett skit för, snarare är det något en i det här patriarkala samhället vinner på eftersom en i mindre grad upplevs som någon som utmanar patriarkatet. Hur mycket en som kvinna än är emot feminism så kommer en att få ta del av feminismens framsteg.
Så visst, säg nej tack till systraskap du, men det blir tyvärr att exkludera just dig från feminismens framsteg, även om vi hade velat det. Om du sedan väljer att inte utveckla någon gemenskap med kvinnor i din närhet kan jag endast beklaga, det låter verkligen hemskt tråkigt. Men systraskapet kommer du tyvärr få uppkört i fejset ändå, när feminister kämpar för din rätt att slippa bli förtryckt på grund av ditt kön.
Jag kallar detta fenomen hos vissa kvinnor, ren feghet. 😉
Ja, att underkänna feminism från en privilegierad position känns förståeligt, inte sällan är ju en sådan position parad med ett liberalt tänk där strukturer, grupper och maktordningar avfärdas till förmån för individens ändlösa potential och whatnot.
Men vid sidan av det uppfattar jag att en annan vanlig grund för att avvisa systraskapet är en ovilja att närma sig tankegods som på något vis, indirekt som direkt, innebär att en är ett offer. I viss mån gäller detta samtliga, men huvudsakligen en själv, typ kvotering kan vara okej, men aldrig för en själv. Att tillåta sig själv att tala om det förtryck en utsätts för är förbjudet, det är att ta på sig offerkoftan, när en istället bara borde skärpa sig, ta eget ansvar eller något i den stilen. Det påminner om vänstermänniskor med en primitiv analys, alt. socialliberaler, vars tänk formas av den individualistiska diskursen kring politiskt engagemang.
Feghet känns jag inte vid, det känns som en förenklad och något hätsk förklaring.
Ja, så är det nog. De personer jag åsyftar brukar ju hävda individualism väldigt tydligt, och det är väl för att de gärna inbillar sig att de har sig själv att tacka för sina framgångar i livet. Onekligen bekvämt.
Jag har dessutom märkt att det finns ett förakt hos vissa feminister/kvinnor när systerskap kommer på tal. Jag misstänker att det har att göra med den allmäna uppfattningen att kvinnlig vänskap är tramsig och larvig (kacklande hönor som förvirrat springer runt – även en blind höna hittar ett korn ibland osv) och aldrig någonsin kan mäta sig med Riktig Vänskap, dvs den som finns mellan män, Brödraskapet. Det kanske har att göra med heteronormen också, där kvinnan inte blir fullständig förrän en man tar henne till sig och gör henne till sin. Då kan hennes Riktiga Liv börja, det som är helt fokuserat på mannen, barnen och hemmet. Systraskapet är något en kvinna kan pyssla med som ett tidsfördriv innan heterofamiljen tar över ens liv som då får mening och mål. Vad tror ni om det?
Jag tror absolut att du har en poäng i det. Och såklart leder ju synen på kvinnan som intellektuellt underlägsen ganska snabbt till slutsatsen att kvinnor i grupp måste bli en intellektuell singularitet.
Kvinnor som söker sig till manliga kretsar kan istället uppfattas som vettigare än andra kvinnor – vilket dessa kvinnor också själva gärna framhäver (jag har själv varit där) – men paradoxalt nog så kommer de samtidigt uppfattas som mindre kvinnliga, och därmed mer misslyckade som kvinnor sett.
Män tror ju att kvinnor är underlägsna dem i allt. Mansrättshaveristsvinen har ju t o m fått för sig att de är bättre på att vara föräldrar än vilken kvinna som helst som uppfostrat, vårdat, tagit hand om och engagerat sig i sina barn i flera år. Trots att de varit frånvarande, inte tagit ut någon f-försäkring och inte vabbat en enda gång. De skiter väl i barnen, det enda de är intresserade av är att ha makt och kontroll över kvinnor. Jävla pajasar. Jag hoppas de förlorar vårdanden i varenda vårdnadstvist de någonsin drar i gång.