När man skriver om feminism får man ofta kommetarer om att man är dubbelmoralisk. Hur kan du kritisera skönhetsoperationer när du själv sminkar dig/bantar/rakar benen? För det första vill jag påpeka att det är en stor skillnad på att göra en operation och på att sminka sig. Det är en gradskillnad, men en såpass stor gradskillnad att det tangerar en artskillnad.
Men framförallt så tycker jag att det är ett konstigt argument för jag har liksom aldrig försökt predika en moral. Jag har aldrig sagt att skönhetsoperationer eller skönhetshets är omoralisk. Jag har sagt att det finns ett strukturellt problem i ett samhälle där människor vill gå så långt för skönhet. Hur kan man ens vara dubbelmoralisk om man inte har moraliserat?
Sedan när blev det förbjudet att erkänna sina egna svagheter och kritisera det som har lett en dit? Hur kan det vara något dåligt? Det hade väl knappast varit bättre om jag hade suttit där som den genomperfekta superfeministen som skulle predika för alla andra hur man ska göra för att bli precis som mig.
Bara för att man tycker att det är tråkigt att det blivit så vanligt att folk vill ändra sina utseenden genom operationer betyder det ju inte att man hoppar på dem som gjort det. Och nej, det är inte samma sak att sminka sig. Snälla nån! Smink kan torkas bort på någon minut om man inte vill vara sminkad längre. Samma sak gäller inte för en ny näsa eller en ansiktslyftning.
Det finns definitivt de feminister som tycker att smink är fel, jag blev påhoppad av en sådan när jag pluggade genusvetenskap i Lund. Hpn menade att jag självklart hade lite mascara för att attrahera män. Jag hävdade att det faktiskt inte alls är så. Men då fick jag någon lektion i sminkets begynnelse hos de gamla egyptierna och att det var för karlars skull och därför var all sminkning det eller vad fan det var. Eftersom jag är så jävla snäll protesterade jag bara fast jag hade lust att säga ”Alla tycker inte att man måste försöka klä sig och ha frisyr som är typisk manlig bara för att vara feminist bara för att du gör så”. Men nu när jag tycker att det är ok att sjunka till andras nivå hade jag nog gjort det, höhö.
Men skulle det vara fel att använda mascara för att attrahera män? Jag, som man, gör en massa saker för att få ett positivt bemötande, både från andra män och kvinnor. Problemet blir när det dominerar och skymmer allt det andra viktiga. Smink, kläder och beteende kan vara bra signaler på att jag bryr mig om de andra. Exempelvis, varför tar vi på oss finare kläder när vi går på bröllop? Jag gör det för att visa att jag bryr mig och tycker att det är speciellt.
Men att säga att något är ett problem, är väl att säga att något inte är som det bör vara? Är det inte precis det som är moral?
Så här tänker jag: Hur något är, är en vetenskapliga fråga, hur något bör vara, är en etisk fråga och om något är i linje med en viss etik eller ej, är en moralisk fråga.
På ett sätt ja, men jag är inte dubbelmoralism om jag inte agerar så själv eftersom jag aldrig sagt att den som inte kan stå emot normerna är omoralisk.
Jag skulle säga att dubbelmoral är att uppmana andra att leva efter en viss etik och sedan inte leva efter etiken själv. Det räcker alltså inte att värdera handlingar och sedan inte agera så som man själv menar är gott, rätt eller riktigt. Det kräver också att man uppmanar andra att agera på det sättet.
Så länge du nöjer dig med ”det här tycker jag är bra” går du med andra ord säker. Då är det bara moral. Det är först vid ”så här bör du göra” som det riskerar att bli dubbelmoral. Då blir du tvungen att leva som du lär för att inte åka dit.
Om du anklagar andra för att vara omoraliska eller ej tror jag inte spelar någon roll i sammanhanget.
I den mesta av min kritik så kritiserar jag normer och inte enskilda ageranden. Det är klart att jag också värderar mitt eget beteende utifrån den analysmodellen, det innebär inte att jag aldrig någonsin beter mig könsnormativt men det har jag inte heller ålagt andra.
En önskan om frånvaro av förtryck av kvinnor är väl fortfarande ett moraliskt ställningstagande, även om den är på strukturell nivå istället för individnivå? Är ”moral” ett fult ord som du inte vill koppla ihop med feminism?
Nej, men jag hävdar fortfarande att jag inte handlar dubbelmoraliskt då jag inte kritiserar enskilda individer. Sen har jag väl en slags samhällsmoral.
Jag anklagar dig inte heller för dubbelmoral. Jag ville bara hjälpa dig att få ihop resonemanget i det andra stycket i ditt inlägg. Det går nog, till exempel just genom att peka på att du moraliserar kring normer och inte individers agerande och genom att förklara varför det inte behöver finnas någon motsättning i det.
(Samhällsmoral tror jag betyder något annat än vad du tänker.)