Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

dubbelmoral

Dubbelmoral och feminister som vill bli uppassade av män.

Ibland i den feministiska debatten hörs det folk som klagar på feminister som har dubbelmoral, ofta exemplifierat med kvinnor som vill ha jämställdhet när det ”gynnar dem” men vill bli behandlade som primadonnor och bli bjudna på saker etcetera. Min erfarenhet av kvinnor generellt är att feministiska kvinnor brukar vara bra mycket mer benägna att själva bjuda och så vidare. De kvinnor jag träffat som varit minst feministisk medvetna har också varit de som velat ha en massa saker, värst är så kallade Daddys girls som i princip omfamnar det patriarkala samhället. Själv bjuder jag ofta själv, och brukade tacka nej om jag blev bjuden på alkohol av främmande män även på tiden jag drack.

Jag utesluter inte att det förekommer kvinnor med uttalat feministiska värderingar som ändå vill bli behandlade som primadonnor, men jag tror ändå att feminism generellt hänger samman med att inte förvänta sig att människor ska bete sig i enlighet med sina könsroller på samma sätt.

En kan såklart kritisera att enskilda personer beter sig illa, och jag tycker själv att det är otrevligt att förvänta sig att bli bjuden på saker bara på grund av sitt kön. Väldigt ofta upplever jag dock att detta används som ett argument emot feminism lite sådär generellt. Typ: ”men vi känner ju alla till de där feministerna som bara vill ha jämställdhet när det passar”. Gör vi verkligen det? Det är i alla fall inte ett fenomen jag är särskilt bekant med.

Klart är att vi alla påverkas av patriarkatet, så även människor som aktivt vänder sig emot det. Att en som feminist fortfarande hyser patriarkala värderingar är således ingenting konstigt, och heller inget som feminister generellt motsäger sig. Feminismen behövs ju liksom just för att strukturen är så stark som den är. Det är inte så att en går och blir feminist och sedan, över en natt, är av med alla sina patriarkala värderingar.

Att detta beteende främst kritiseras utifrån vinkeln ”hon är feminist och ändå gör hon X” tycker jag är problematiskt. Problemet är ju inte feminismen, utan det könsstereotypa beteendet. Feminism utgör ju en möjlig utväg ur detta, det är ju knappast som att feministisk analys förvärrar sådana tendenser.

Ibland fokuserar folk liksom mer på om andra har dubbelmoral eller inte än vilka värderingar de har och vilka saker en gör. Det viktiga är liksom inte att en har rätt värdringar eller gör rätt saker utan att en inte är dubbelmoralisk. Det är väldigt vanligt att detta riktas mot folk som engagerar sig emot strukturellt förtryck, såsom feminister, antirasister och antikapitalister. Det är mer ovanligt att typ en nyliberal får höra att hen inte lever som hen lär när hen åker på en statlig motorväg.

Det här tycker jag är en så konstig syn på värderingar. Jag har en massa värderingar jag bryter emot, jag vill till exempel vara befriad från patriarkala strukturer vilket i praktiken ä så gott som omöjligt. Men jag strävar dit och vill att andra ska göra det med. En kan inte plötsligt leva utanför samhället bara för att en är emot olika komponenter i det. En kan inte välja bort rasismen, patriarkatet eller kapitalismen som individ. Därför är det konstigt att kräva att alla feminister ska vara helt perfekta i jämställt dejtande. Det viktiga är huruvida feminismen hjälper individen att befria sig från sådant, inte om detta beteende råkade sammanfalla med feminism.

Dubbelmoral?

Kanske kan man tycka att jag ägnar mig åt dubbelmoral när jag både är vänster och samtidigt utnyttjar min privilegierade ställning i vissa sammanhang. Som att jag inte har några tankar på att gå ur bostadskön mina föräldrar skrev in mig i när jag var liten, avsäga mig mitt (framtida) arv eller skänka bort de pengar mina föräldrar sparat åt mig.

Sanningen är att jag inte vågar avsäga mig detta. Jag vet att det är nästan omöjligt att skaffa en lägenhet utan att ha stått i bostadskö, att det är nödvändigt att ha pengar om man råkar hamna i knipa i en tid då välfärden monteras ner. Jag är såklart, precis som alla andra, mån om min egen framtid och välmående och därför vågar jag inte avsäga mig mina fördelar.

På samma sätt är jag glad över att mina föräldrar har tecknat privata arbetslöshetsförsäkringar, även om jag tycker att det är principiellt fel. Jag skulle också tycka att det var bra om mina föräldrar i bestämmer sig för att placera Boel i en innerstadsskola för att slippa problemen som ofta finns på skolor i mindre bemedlade områden. Man måste man rå sig själv enligt samhällets regler, och det förstår jag att folk vill göra. Jag gör det själv. Det är en fråga om vanlig jävla självbevarelsedrift.

Jag tycker inte att det är dubbelmoral att samtidigt kämpa för ett annat samhälle, där dessa fördelar också försvinner. För i ett mer egalitärt samhälle så hade jag inte behövt dessa fördelar på det sätt jag gör idag. I ett samhälle där den som inte har stått i bostadskö hela sitt liv också kan få en lägenhet hade jag inte behövt stå i den jävla bostadskön. Då hade alla, inklusive jag själv, haft den möjligheten. Jag vill ha möjlighet till att få en lägenhet. Jag tänker inte avsäga mig den av solidaritet, men jag tänker kämpa för att denna möjlighet inte fortsätter vara endast mig förunnad.

Dubbelmoral.

När man skriver om feminism får man ofta kommetarer om att man är dubbelmoralisk. Hur kan du kritisera skönhetsoperationer när du själv sminkar dig/bantar/rakar benen? För det första vill jag påpeka att det är en stor skillnad på att göra en operation och på att sminka sig. Det är en gradskillnad, men en såpass stor gradskillnad att det tangerar en artskillnad.

Men framförallt så tycker jag att det är ett konstigt argument för jag har liksom aldrig försökt predika en moral. Jag har aldrig sagt att skönhetsoperationer eller skönhetshets är omoralisk. Jag har sagt att det finns ett strukturellt problem i ett samhälle där människor vill gå så långt för skönhet. Hur kan man ens vara dubbelmoralisk om man inte har moraliserat?

Sedan när blev det förbjudet att erkänna sina egna svagheter och kritisera det som har lett en dit? Hur kan det vara något dåligt? Det hade väl knappast varit bättre om jag hade suttit där som den genomperfekta superfeministen som skulle predika för alla andra hur man ska göra för att bli precis som mig.

Hata ytlighet!

Jag älskar när folk skriver ett arg inlägg om allvarliga saker och sedan avslutar med en helt orelaterad bild på sig själva där de är snygga, ännu bättre blir det då inlägget handlar om hur mycket de hatar ytlighet. Bra jobbat, Tyra.

Ge mig pengar!
Arkiv