Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

18 reaktioner till “Egoism och godhet.”

  1. Tycker det är intressant när liberaler gärna framför hur själviska vi alla är i grunden som ett argument för den fria marknaden. Som jag ser det är människors själviskhet snarare ett argument emot den fria marknaden, för om vi någonstans vill att människor har det bra så måste vi ju bygga ett samhälle som tar hand om alla även när/om människor är själviska.

    http://ct.politicomments.com/ol/pc/sw/i54/2/2/6/pc_32a5c0204057d1bc61212e16178a2a34.jpg

  2. Åh, detta ämne går jag igång på, då jag bl a föreläser om just detta en gång per termin (undervisar på universitetet).

    I dagligt tal betyder ju oftast ”egoist” någon som skiter i andras känslor, klampar rakt över andra för att uppnå sina mål osv, precis som du skriver. Och det är ju rätt uppenbart att påståendet ”alla är egoister” är falskt med DEN definitionen.

    Ibland kör folk istället med en EXTREMT urvattnad definition av ”egoist”, så att alla människor räknas som egoister om de anstränger sig för att uppnå sina mål – sen kan målet vara precis vad som helst, fred på jorden lika väl som att bli rik. Ja om man definierar egoist på DET extremt urvattnade sättet så är det klart att påståendet ”alla är egoister” är sant, men det är sant på ett väldigt trivialt sett, eftersom det egentligen inte betyder något längre.

    Sen har vi varianten att påstå att en egoist är någon som strävar efter att känna sköna känslor – och sen hävda att alla människor som låtsas t ex engagera sig politiskt eller i någon välgörenhet EGENTLIGEN bara är ute efter de sköna känslorna som detta engagemang genererar. Men hålet i den här teorin (och redan på 1700-talet, då denna teori var populär, så var det flera filosofer, bl a David Hume, som oberoende av varandra påpekade att detta var ett problem för teorin) är att den inte förklarar VARFÖR människor kan uppleva sköna känslor från t ex politiskt engagemang eller att hjälpa andra. Om man EGENTLIGEN inte bryr sig om andra människor eller bryr sig om politisk utveckling, varför skulle man då få någon skön känsla av att ägna sig åt det? Det är helt enkelt rimligare att tänka sig att folk som engagerar sig politiskt och/eller hjälper andra människor seriöst bryr sig om själva verksamheten OCKSÅ – inte bara de egna känslorna.

    Till sist har vi då det gamla missförståndet att evolutionsläran på något mystiskt sätt skulle innebära att vi alla är egoister. Men även om ett självuppoffrande beteendet kan förklaras evolutionärt med att individer som var beredda att offra sig själva tenderade att sprida sina gener mer (därför att uppoffringarna i praktiken oftast kom att gynna deras släktingar) så innebär det inte att den som idag gör något självuppoffrande har som MOTIV, ens undermedvetet, att sprida sina gener. Vilka motiv individen har för sitt handlande är en sak, och de genetiska orsakerna till att vissa motiv är vanliga är något annat.

    Ofta får jag intrycket att folk är så FÖRTJUSTA i påståendet ”vi är alla egoister” för att de tänker att de säger något lite häftigt kontroversiellt då… Trots att det faktiskt är ett enormt vanligt påstående.

    1. ”VARFÖR människor kan uppleva sköna känslor från t ex politiskt engagemang eller att hjälpa andra. Om man EGENTLIGEN inte bryr sig om andra människor eller bryr sig om politisk utveckling, varför skulle man då få någon skön känsla av att ägna sig åt det?”

      Den här frågan tycker jag inte är det minsta svår att finna svar på. Personen i fråga kan t.ex. engagera sig politiskt för att befästa sin egen åsikt, få sin egen teori/samhällsstyrning/syn på samhället/annat att slå igenom. Att få andra människor att välja ens egen väg. Den sköna känslan = känsla av meningsfullhet.

      1. Men varför skulle en person, som bara bryr sig om sitt eget känsloliv, uppleva politik som MENINGSFULLT? VARFÖR blir personen glad om samhället anpassar sig efter hens åsikter, om hen egentligen inte bryr sig om samhället, om hen egentligen bara bryr sig om att få en skön feeling?

        1. Att inte bry sig om andra människors välbefinnande behöver inte vara att inte bry sig om samhället. En person kan ha en vision, en önskan om att samhället ska se ut på ett visst sätt, ungefär som att ha en viss ordning i skafferiet. Det ger personen en känsla av välbehag att sträva efter och upprätthålla den här ordningen. Genom att engagera sig politiskt kan personen få andra människor att haka på dennes vision och därmed bana väg för önskvärda förändringar.

          1. Okej, då är jag med. Samtidigt är det väldigt långsökt att tänka sig att detta skulle gälla alla som engagerar sig politiskt, och alltså vara något som personen som påstår att ALLA är egoister kan luta sig mot som förklaring.

            1. Vad som får en person att känna meningsfullhet/tillfredställelse/njutning/annan önskvärd känsla kan förstås skilja sig åt, men jag tror att handlingen alltid grundar sig i egenintresse.

  3. Känns som egoistargumentet i största allmänhet produceras av folk som läst en enskild kurs i filosofi och plötsligt tror att dom förstår världen.

  4. För mig är egoist det du skrev i det översta stycket; att göra saker för att tillfredsställa sig själv. Både medvetet och undermedvetet. Om andra far illa eller inte tycker jag inte har med egoism att göra, inte heller godhet och ondska. Att gå en promenad kan jag t.ex. göra för min egen skull, men det behöver ju inte beröra någon annan varken positivt eller negativt.

    Jag tror att alla handlingar grundar sig i egoism, även då någon försöker göra gott för andra. Om någon har en övertygelse om att en viss förändring skulle gynna en annan människa/grupp av människor så behöver det egentligen inte vara så. Personen eller gruppen som berörs kanske är av en helt annan åsikt, och varför skulle då ens egen vara mer ”rätt” än de andras? Själv kanske jag tycker att x skulle må mycket bättre om dennes livssituation såg ut si och så istället, men vem är jag att bestämma vad ett bra liv är?

    Att ”rädda” människor från olika öden/positioner/situationer kanske verkar osjälviskt, men jag tycker inte att det är det. Dock behöver det ju inte vara en ”ond” handling heller. Fast det beror förstås på hur ondska definieras. Jag tycker det verkar som att egoism ofta likställs med ondska. Men personligen tycker jag inte att egoism behöver vara ont alls. För mig handlar det endast om att göra något för att tillfredsställa sig själv, oberoende av andras reaktioner/måenden, osv. Och jag tror också att egoism är människans drivkraft till handling.

    Jag tycker att ondska och egoism blandas ihop i onödan. Och begreppet ”för någon annans skull”, tror jag inte ens existerar i verkligheten. Det finns alltid egoism i grunden.

    Att engagera sig i någonting av egoistiska skäl tycker jag endast känns naturligt, och det enda möjliga. Även om engagemanget kan vara jobbigt så är det förmodligen ändå något som ger en känsla av meningsfullhet. Meningsfullhet, tillfredsställelse och egoism tror jag är förutsättningar för handling.

    Om en person väljer att inte engagera sig i någon viss aktivitet tror jag det är för att personen (medvetet eller undermedvetet) inte kan se någon tillräckligt tillfredsställande mening i att engagera sig. Antingen ingen mening i det alls, eller en mening som inte väger upp besväret att engagera sig.

    ”När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god”. Detta stämmer endast om egoism likställs med ondska.

    1. Men om en definierar egoism sådär så har ju utsagan noll betydelse. Problemet är ju när det används som ett argument av människor som vill markera att de minsann är lika bra som folk som försöker göra världen bättre.

      1. Jag anser att att definitionen är mycket betydelsefull, eftersom den förklarar varför människor över huvud taget bryr sig om att utföra en handling. Den ”avslöjar” även människor som försöker höja upp sitt eget agerande genom att påstå att agerandet grundar sig i tanken på andras välbefinnande. Den definitionen av egoism är en källa till självinsikt.

        1. Jag förstår fortfarande inte riktigt poängen och vad det har för relevans i sammanhanget jag beskriver.

          1. En definition kan ju inte ”avslöja” något. Om människor som påstår att de handlar utifrån en tanke om andras välbefinnande i själva verket ljuger, så skulle det krävas någon form av avancerad psykologi/neurobiologi (som jag starkt tvivlar på att vi HAR i dagens vetenskapliga läge) för att avslöja dem. Man kan inte AVSLÖJA någons egentliga motiv genom att hitta på en definition till ett ord.

            1. Vad jag menar att definitionen avslöjar, är helt enkelt att egoism alltid är grunden till en handling, även då motivet sägs vara för ”någon annans bästa”. Jag tror inte att det finns handlingar vars kärna består av något annat än egenintresse.

  5. Jag tror som du att de här människorna som kallar engagemang för en förlängning av egot, alltså egoism, är helt ute och cyklar.
    Känslan är ju helt annorlunda när man:
    1. Briljerar och får beröm. Köper sig något trevligt
    2. eller gör en kollektiv välgärning.

    I alla fall jag har upplevt att den kollektiva gärningen känns mer ”rituell”, Då uppstår en trygghetskänsla, typ: världen är rätt ok ändå, vi hänger alla ihop, det går att lita på folk, jag får också hjälp när jag behöver osv.
    Det kanske är olika från person till person, men så upplever jag det.

    Är det inte också så att de som enbart får utlopp för privata drömmar som inte inkluderar andra också blir olyckliga? I så fall, finns det inte fog för att hävda att det här är två olika ting?

Lämna ett svar till Helene Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *