Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.
Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.
Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.
Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.
Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.
Bra skrivet! Så fruktansvärt fel att en kvinna som väljer ett barnlöst liv alltid ifrågasätts, och inte anses vara en ”riktig kvinna”.
”Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.”
Det är ju helt sant, av nån anledning är barnalatring i denna överbefolkade och plågade värld enormt viktigt.
Tror iofs inte ett skvatt på idén om överbefolkning, men det är ju konstigt hur dessa båda idéer lyckas ha fäste i den allmänna diskursen samtidigt
Uppskattningsvis lever sex procent av alla människor som någonsin funnits just nu. Ökningen av antalet människor ökar varje år.
Jag tycker nog att man kan tala om en överbefolkning redan nu. Vår art tär för mycket.
Hur många människor som lever idag i förh till innan säger ju absolut ingenting i sig. Är övertygad om att jorden skulle kunna nära alla på ett hållbart sätt, om vi hade ett hållbart system. Vidare har jag lite svårt att se poängen med dessa utsagor, för vad är lösningen? Att döda folk?
Det som är talande är trenden, kurvan skjuter iväg helt galet. Jag tror säkert att en annan art skulle kunna maximera uttaget från sin miljö för att klara av folkmängden. Men vi är människor. Vi grupperar oss, blir rädda, avundsjuka, slåss och är allmänt eländiga.
Vad skall man göra? De som känner för frågan kanske kommer rationalisera och rättfärdiga kontroll över barnafödande eller avlivning. Vem vet.
Jag håller med dig om att vi är mer än vår biologi – hoppas vi kan visa det på ett bra sätt!
Nå, verkar ju bättre att söka efter lösningar i ett annat politisk system än att vara konstatera hur det ”är” tkr jag.
Jag tycker iofs att en ”lösning” på befolkningsökningen är just att sprida idén om barnafödande som ett beslut en fattar på rationella grunder, precis som andra stora, livsavgörande beslut i livet.
Idag ska ju barn produceras bara för sakens skull och jag kan inte låta bli att undra hur många färre som skulle födas om bara personer som verkligen har ett intresse av att vara föräldrar skaffade barn.
Bra skrivet. 🙂
Tycker kvinnor tidigt uppmuntras till att vara vårdande och skaffa barn. Ofta får relativt små barn babydockor som dom förväntas leka blöjbyte på, medan pojkarna uppmuntras till helt andra lekar.
Även i högre ålder fortsätter denna uppmuntran på olika sätt och en kvinna som uttalar sig och säger att hon inte vill ha barn får konstiga blickar och kanske säger folk att hon kommer ångra sig. Eventuellt får hon höra att hon inte ska tänka för länge, när hon ångrar sig kan det vara försent.
Männen utsätts inte i närheten av samma mängd tjat, ofta undslipper dom helt och hållet.
Kvinnor förväntas sätta den så kallade driften före allt annat i livet, och ofta förväntas denna drift styra deras livsval.
Men när en kvinna säger att hon VILL ha barn då är det minsann ingen som säger att hon kanske kommer ångra sig.
Nu är det väl iof fler som ångrar att man inte skaffade barn än att man ångrar ett barn man har (i allafall öppet) men det är jäkligt konstigt att man överhuvudtaget bryr sig det minsta om grannen, kollegan eller vem det nu är skaffar barn eller inte.
Min drift är iaf bortblåst, jag har ett barn och är mer än nöjd, tack.
Tror det är mkt ovanligt att en ångrar att en skaffade barn (pga tabu o annat), men tror många hindras från att göra saker de skulle velat iom barn
Det är klart att det är ovanligt, vi är ju bundna till våra barn via känslor och biologi. Det var nog mer ett påstående för att poängtera att man uppmuntrar alltid till att skaffa barn, gärna flera barn, man uppmuntran om att inte skaffa barn uteblir.
Ja, jag tror nog att du förstod vad jag menade, det är klart att de allra allra flesta aldrig skulle ångra ett barn.
Fast jag vet flera som har ångrat att de skaffade barn – jag tror att det är viktigt att skilja på att ångra sitt barn och att ångra sin situation som förälder.
Ja, här är det ju också intressant att sedan se hur mödrars intresse för sina barn ser ut i förhållande till fäders.
Jag kan ju inte tycka det är konstigt, med all denna påtryckning, att mödrar (och deras kvinnliga vänner) oftast är rasande intresserade av sina barn redan från dag ett, medan fäderna oftare fortsätter tycka att deras hobbies är bra mycket intressantare än deras barn. Pojkarna har ju uppmuntrats till helt andra intressen hela livet, så det är ju inte konstigt att de inte plötsligt blir helt uppslukade av bebisfrågor – särskilt som män i heteropar ofta riskerar att vara i en underordnad position kunskapsmässigt i förhållande till sin partner redan från början. Och det brukar ju sällan falla män på läppen att vara underordnade, så bättre fly än illa fäkta liksom?
Och i regel är det kvinnorna som hindras mest. Männen förväntas ofta ta mindre ansvar än kvinnorna. Blir barnet sjukt är det oftast kvinnan som är hemma med barnet. Oftast är det också mannen som överger familjen och sitt ansvar som förälder.
Mycket intressant inlägg. När jag var yngre föreställde jag mig ofta hur jag skulle gifta mig och få barn.
Nu är jag 24 år och när jag tänker på en möjlig framtida graviditet så tänker jag mest ”usch… nej”. Samtidigt som jag hoppas på att min ”biologiska klocka” skulle liksom börja ticka. För jag är så rädd för att ångra mig samtidigt som det är svårt (redan nu som ung) att förklara att barn kanske inte finns i ens framtidsplaner (inte för att jag blir tagen på allvar ändå , alla ba ”du ska se du ändrar dig ju närmare du kommer till 30”. Suck.) Jag tror jag börjar citera dig från detta inlägg nästa gång det kommer upp till diskussion.
Jag trodde att jag ville ha barn ändå tills jag var typ 28 år. Då började jag känna mig stressad och deprimerad och efter flera månader av att jag och min man pratade om hur jag/vi kände, mådde, tänkte och planerade kring vår framtid (både den separata och den gemensamma) så kom vi till slut fram till att vi faktiskt inte ville ha barn och att det var tanken att vi måste skaffa barn snart som hade stressat mig så mycket.
Nu är jag snart 35 och jag känner mig glad över min barnfrihet _varje dag_. Flera gånger om varje dag faktiskt. Men detta är _mitt_ val och det gör _mig_ glad; jag tror att var och en måste komma fram till sitt eget beslut.
Det är mycket möjligt att många kvinnor känner ett behov av att skaffa barn. Men jag tror att mycket av den här driften består av ett samhälle som dyrkar kärnfamiljen så fruktansvärt mycket att den fasas in i varje liten jävla del av uppväxten.
Det är ett ständigt tjatande om att en ska skaffa barn hit och dit. I alla disneyfilmer som trycktes ner i halsen på en om hur en man, ett barn och ett giftermål skulle förändra mitt liv och bekräfta mig som människa.
När en sedan säger att en inte vill skaffa barn så häver människor ur sig att en är självisk och lat. Jag tror inte att världen är direkt överbefolkad men samtidigt så tycker jag inte att den är i något skriande behov av fler människor. Den kan nog klara sig utan mina potentiella barn i alla fall.
Jag har då aldrig känt den där så kallade ”driften” och ”biologiska klockan” vad gäller barn… och jag är ändå 31 år gammal. Jag tvivlar inte på att vissa kvinnor känner av detta, men frågan är ju om det är inifrån eller utifrån driften kommer egentligen, förstås himla svårt att svara på… Men skulle jag varje dag börja känna efter noga och tänka och tro på att den biologiska klockan finns i mig och lyssna så jag tror mig höra klockan ticka, så skulle jag förmodligen känna av ”driften”.