Det finns många saker jag inte skulle klara mig utan. Min dator är en. Men den pryl som jag älskar mest och skulle sörja mest om den gick sönder är helt klart min kamera. Dels för att den är den dyraste grejen jag äger men också för att jag knappt klarar en dag utan den.
Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa prackade på mig värderingar om att man inte skulle fota så mycket eftersom man inte ”lever i nuet” då utan ser saker och ting som minnen redan när de sker. De må vara hänt, men fan vad jag älskar att dokumentera. Man ser saker på ett annat sätt genom kameran. När jag inte har den med mig kollar jag ibland på något och tänker att det skulle bli en schysst bild. Och visst kan det vara tråkigt att man inte kan uppskatta något vackert till fullo i stunden för att man så gärna vill föreviga det men om jag inte hade fotat hade jag nog inte tänkt så mycket på det från första början.
För mig har nog mitt fotande lett till att jag lärt mig uppskatta flera olika typer av estetik än innan, även saker som är lite halvsjaskiga och nedgångna, även vissna blommor och smutsiga fönster. Samtidigt som jag mer och mer börjat ogilla det där tillrättalagda, helt enkelt för att det inte blir några intressanta bilder av det.
Jag tror att kameran är den enskilda sak som gett mig mest glädje under kortast tid. Som har fått mig att ta mig till platser jag inte hade gått till annars, fått mig att se saker på nya sätt och som jag utvecklats mest med.
Rubriken kommer från Hanna.
Haha, gillar din pappas argument. Finns ju en poäng i det, men vafasen, KONST, någon?