Era rubriker: Jag vet att jag alltid gnäller på andra men idag tänkte jag skriva om en helt fantastisk person som inspirerar mig till att bli en bättre människa.

Fick denna rubrik av Sofia och den var ju lite rolig tycker jag. Och svår, för jag blir faktiskt väldigt sällan inspirerad.

Men precis innan jag åkte var jag och tältade med grön ungdom i en aktion emot bostadsbristen för studenter och unga, och då träffade jag grön ungdoms kvinnliga språkrör Rebecka Carlsson som jag faktiskt blev riktigt inspirerad av.

Jag blir så fascinerad av personer som är är genuint intresserade av att lyssna och ta intryck från andra människor, och jag upplevde verkligen att hon gjorde det. Jag har märkt att jag kan börja göra det själv mer och mer på sista tiden och jag vill komma till den punkten där det kan vara okej att bara sitta och lyssna och ta in.

Det är en dröm för mig att kunna syssla med politik på ett eller annat sätt. Som opinionsbildare eller politiker eller som forskare på ett område som jag finner politiskt intressant. Jag vill så hemskt gärna kunna ha utrymmet att förändra det jag tycker är fel. Men jag är samtidigt så rädd. Så rädd för att verkligen försöka för man kan ju misslyckas. Och så tänker jag också att det kanske är för sent, att jag blev intresserad och hittade rätt för sent för att de ska gå.

Men när jag är klar med det här året ska jag fan i mig börja läsa statsvetenskap och nationalekonomi. Jag ska engagera mig så mycket som jag bara kan, både nu och när jag kommer hem.

Och det är inte bara Rebecka som inspirerat mig till detta, utan hela grön ungdom. Jag känner mig så välkommen där och det är så kul att prata med dem. Men hon visade på ett sätt för mig hur man skulle kunna vara. Hur man kan vara politiskt aktiv på heltid utan att ägna sig åt en massa fulspel och utan att ha varit trogen partiet sedan man var 15, hur man kan göra det för att man älskar det och brinner för frågorna och inte för att man är en karriärist. Hur man helt enkelt kan komma och vara jävligt öppen mot människor och nya perspektiv och komma någonstans med det, och hur man kan jobba med det utan att ens låga slocknar.

Herregud, om hon hittar detta kommer hon säker tycka att jag är jävligt konstig, men vad fan. Det är sant och jag har faktiskt inte känt mig så inspirerad av en enskild person så länge jag kan minnas. Tack för det, Rebecka.

Era rubriker: Den ideala välfärdsmodellen.

Egentligen kan jag alldeles för lite om ekonomi för att kunna uttala mig exakt om hur samhället ska vara ordnat. Det är ju svåra grejer.

Däremot tror jag att det absolut viktigaste i ett bra samhälle är att folk känner sig trygga. Att man vet vad man är berättigad till och att man känner sig säker på att man faktiskt får det man är berättigad till. Ett perfekt sätt att skapa oreda och olycka är att låta folk vara osäkra på hur de ska klara sig i framtiden.

Därför tror jag stenhårt på konceptet medborgarlön. Medborgarlön innebär att alla medborgare får ett grundbidrag som räcker till att leva på. Alltså till mat och husrum och kollektivtrafik och kanske en ny vinterjacka från h&m. Kanske 7000 kronor.

Med medborgarlön skulle man kunna avveckla en massa andra bidrag. Bland annat socialbidrag och studiemedel. Man skulle kunna ha kvar bostadsbidrag och försörjningsstöd för den som behöver extra pengar, och kanske ha ett lite högre barnbidrag. Det vore såklart väldigt mycket enklare och billigare för staten att ta hand om ett sånt här bidragssystem, eftersom man inte behöver gå igenom en massa ansökningar och skicka runt allt till olika instanser. Det skulle helt enkelt bli otroligt mycket mer effektivt.

Eftersom folk grundtrygghet inte på samma sätt skulle komma från arbetet så skulle man kunna ställa högre krav på sina arbetsplatser. Det skulle också bli mer intressant att ta deltidsjobb eller timanställningar för många. Man slipper även problemet som finns nu med att folk hamnar i bidragsfällor, eftersom medborgarlönen är lika stor oavsett hur mycket man arbetar. Många fler skulle våga ta steget och skola om sig eller starta eget. Det finns helt enkelt många fördelar med medborgarlönskonceptet.

Utöver medborgarlön så tycker jag också att det ska bli lättare för privatpersoner att ta upp konflikt med statliga institutioner. Om man har blivit felbehandlad på sjukhus eller i skolan så ska man kunna ta det till domstol utan en massa krångel som det ibland är idag. Statliga institutioner måste kunna leva upp till det dem lovar. Sedan tycker jag inte att det ska bli någon jävla orgie i stämningar som i USA, men det tror jag inte kommer ske om man inte delar ut sådana fantasibelopp i skadestånd.

Det var lite kort om några reformer jag tror skulle leda till ett bättre och tryggare samhälle. Jag vet inte om det skulle fungera i verkligheten, men det finns gott om ekonomer från både höger och vänster som argumenterat för medborgarlön.

Rubriken kom ifrån Sarah.

Era rubriker: Jag på högstadiet.

Var ska jag börja? På högstadiet var jag verkligen en riktigt jobbig person. Hade grymma humörsvägningar som tog sig uttryck i våld och ilska som jag sedan berättigade med att det var synd om mig. Skar mig i armarna för att få uppmärksamhet och gick omkring och mådde dåligt mest hela tiden, var alternativ och alltid arg. Så var väl många personer under sin högstadietid.

Jag skäms nog ganska mycket över den person jag var då. Jag har väl inte riktigt skapat distans än och vissa av de där beteendena som jag föraktar hänger kvar än idag, som att bli arg för småsaker och sedan berättiga det med att man mår dåligt. Som att vara otrevlig och nedlåtande mot andra människor och berättiga det med att dem är idioter, det är inget jag vill ägna mig åt men något jag gör. Något som har följt med min från min rabiata högstadietid.

Men andra saker känns bara fina och gulliga. Ibland vill jag bara krama om mitt forna jag. Jag minns att jag inte var så rädd då och att jag hängde med Hilda precis varenda dag. Jag var kär i en jättetöntig snubbe och var emot rökning, bakade mitt eget bröd och behövde inte duscha varenda jävla morgon. Jag tyckte att nine inch nails var världens bästa band och att kärlek var det finaste i livet. Fan vad bra livet var ändå.


Era rubriker: Dagens outfit: kläderna gömda längst in i garderoben (dom man aldrig använder).

Jag har gjort en jättestor garderobsutrensning ganska nyligen så jag har inga fula kläder kvar. Det här är det enda plagg som överlevt trots att jag aldrig använder det. Jag tycker den är himla fin men färgen matchar mitt hår ganska illa och dessutom är den lite för fin för att det ska uppstå naturliga tillfällen att använda den. Köpt second hand, såklart.

Rubriken kommer från kik.

Era rubriker: mina idoler.

Jag har aldrig varit sådär jättemycket för det här med idoler. Jag beundrar generellt sätt inte folk eftersom jag har för vana att inta fittattityden till precis allt i min tillvaro.

Men det finns två människor vars intellektuella kapacitet och intellektuella hederlighet jag tycker är fantastisk. Det är Rasmus Fleischer som är samtidshistoriker och driver bloggen Copyriot är en av dem. En otroligt vettig människa som förmår att se spännande problem och lösningar i samhället. Har varit med och grundat piratbyrån som drev väldigt vettig debatt kring upphovsrättslagstiftning och kultur.

Det jag gillar med honom är att han verkligen ser saker och ting ur olika perspektiv och på för mig nya sätt. Jag får alltid nya infallsvinklar när jag läser vad han skrivit. Han är totalt orabiat vilket jag tycker är befriande.

Den andra är Kajsa Ekis Ekman som har skrivit boken Varat och Varan som handlar om prostitution. Jag tror att många av er har läst den, och om ni inte gjort det är det hög tid. Det är nog det mest ögonöppnande läsupplevelsen jag haft. Jag har intervjuat henne och även sett henne tala ett antal gånger, och hon är alltid briljant.

Det jag gillar med henne är hur otroligt rakt på sak hon är. Hon skräder inte orden för fem öre, hon säger alltid precis vad hon tycker. Hon har även en befriande strävan efter att se världen som den är, hur människor verkligen mår och påverkas av saker och ting. Hon är även en stark motståndare till relativism av den typ jag beskriver i punkt två i det här inlägget som jag tycker är en väldigt viktig debatt att ta i denna tid.

Sen finns det andra människor jag beundrar också, men dessa två har en intellektuell förmåga som jag hemskt gärna skulle vilja förvärva under mitt liv. Jag hoppas att jag kan komma dit någon gång.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Era rubriker: min värsta mardröm om framtidens Sverige.

Jag delar in befolkningen i två delar. Den som skaffade sig ett politiska medvetande innan alliansen kom till makten och den som inte gjorde det. Jag skulle nog säga att jag tillhör en av de sista generationerna som lyckades med detta.

När jag ser på de som är snäppet yngre än mig så tänker jag inte att de är korkade eller så, utan att de är hjärntvättade. De är lurade in i ett tankesätt där individen står i det absoluta centrumet, där personlig framgång mäts i om man har den senaste ringen från glitter och där man själv alltid är ytterst ansvarig för allt som sker i ens liv. Så många har dragits in i detta äckliga maskineri av lifestyle och konsumtionsdrivet självförverkligande.

Jag kan säkert vara förblindad men jag upplever verkligen att konsumtion och personlig framgång står i fokus mycket mer än vad det gjorde för bara fem år sedan. Mer individualism, mer konsumtion och större klassklyftor. Godhet och emapti är en konsumtionsvara, något som kommer med när det köper kläder från h&m:s miljövänliga kollektion. Något du vill visa upp på din blogg, inget du vill föra in i samhällsbygget.

Det här är vad som skrämmer mig. Ett samhälle där strukturalistiska problembeskrivningar hamnar mer i skymundan till förmån för dyrkan av framgång och starka individer. Ett samhälle är oempatiskhet och oberoende höjs upp som ett ideal, jämte blind konsumtion och köpt godhet i form av välgörenhetsglass från ben&jerrys. Där man visserligen tycker att det är tråkigt med utförsäkringar men retoriskt frågar sig ”vem som skulle betala” annars, för att höja skatten vore ju barockt! Där man tycker att den som inte har råd med sitt sl-kort ska sluta äta chips.

Den här farhågan är väl inget jag är ensam om men jag tror att det är den absolut mest troliga utvecklingen från dagens läge. Jag hoppas bara på att frustrationen hos min generation ska lyckas växa sig så stark att vi kan påverka, men i mina ögon ser det mörkt ut nu.

Era rubriker: om s.k ”herrtidningar”.

Min första ordentliga kontakt med fenomenet herrtidningar var när jag var på en båtresa där några killar läste tidningen Slitz. Jag var typ 15 år och i en väldigt ambivalent period. Jag tyckte att killarna var idioter men ville samtidigt har deras bekräftelse. Jag hade därför inga skrupler inför att överge kvinnokampen för att få lite kärlek.

Men hela grejen var att det bara var de töntiga killarna som läste herrtidningar. Genomgående. Därför har jag inte kunnat uppröra mig över det, helt enkelt för att det kvittar mig fullständigt vad dessa människor gör. Jag tycker generellt att de är sådana jävla loosers. Jag kände mig inte påverkad av herrtidningarna för jag tyckte bara att de som attraherades av innehållet var sådana hopplösa töntar.

Jag har märkt att det har bashats en massa på herrtidningar på sista tiden. Det har bland annat utlysts en bojkott på diverse feministiska bloggar. Personligen kan jag väl känna att det är att fokusera på fel fråga. För det första finns det ingen chans i världen att man kommer nå ut med budskapet till Slitz målgrupp, och om man gör det så kommer de bara tycka att man är en idiot och dra ännu fler ”höhö”-skämt om feminister.

Och jag kan känna lite såhär: det finns svin och det kommer alltid att göra det. Är det så viktigt att omvända idioter egentligen? Det intressanta är väl att få det stora flertalet att tänka lite mer på hur man agerar kring kvinnor kontra män? Att göra allmänheten lite mer medveten om feminism. Det är ungefär som att bekämpa nazismen genom att försöka övertala NSF:s överhuvud om att alla är lika mycket värda, det går ju inte.

Och herrtidningar i stil med Slitz är, som jag uppfattat det, inget utbrett fenomen.  Jag stöter verkligen aldrig på det i min vardag. Sen antar jag att det finns någon slags försäljning eftersom tidningarna fortfarande finns kvar, men ni fattar vad jag menar.  Hur ofta träffar man någon som läser herrtidningar, egentligen.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Era rubriker: Inte utan min…

Det finns många saker jag inte skulle klara mig utan. Min dator är en. Men den pryl som jag älskar mest och skulle sörja mest om den gick sönder är helt klart min kamera. Dels för att den är den dyraste grejen jag äger men också för att jag knappt klarar en dag utan den.

Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa prackade på mig värderingar om att man inte skulle fota så mycket eftersom man inte ”lever i nuet” då utan ser saker och ting som minnen redan när de sker. De må vara hänt, men fan vad jag älskar att dokumentera. Man ser saker på ett annat sätt genom kameran. När jag inte har den med mig kollar jag ibland på något och tänker att det skulle bli en schysst bild. Och visst kan det vara tråkigt att man inte kan uppskatta något vackert till fullo i stunden för att man så gärna vill föreviga det men om jag inte hade fotat hade jag nog inte tänkt så mycket på det från första början.

För mig har nog mitt fotande lett till att jag lärt mig uppskatta flera olika typer av estetik än innan, även saker som är lite halvsjaskiga och nedgångna, även vissna blommor och smutsiga fönster. Samtidigt som jag mer och mer börjat ogilla det där tillrättalagda, helt enkelt för att det inte blir några intressanta bilder av det.

Jag tror att kameran är den enskilda sak som gett mig mest glädje under kortast tid. Som har fått mig att ta mig till platser jag inte hade gått till annars, fått mig att se saker på nya sätt och som jag utvecklats mest med.

Rubriken kommer från Hanna.