Apropå det jag skrev om här och här så fick jag bland annat denna kommentar:
Jaaaa jag känner mig alltid obekväm i närvaro av män. Liksom om den där mannen nu då skulle vara så himla god så blir det som att jag måsta ta hänsyn till att det och enbart med sin närvaro gör han att jag slätar över handlingar andra män gjort. Egentligen skiter jag ju fullständigt i om jag gör den här mannen obekväm (för de blir de ju ofta?!) med mina historier om andra män men det blir ändå att jag hellre håller igen?! Det blir väldigt svårt att komma framåt om man ska visa hänsyn till dem som är en del av problematiken.
Tänker att män gärna får stötta den feministiska kampen men då snarare genom att arbeta med sig själva på behörigt avstånd än att närvara i feministiska sammanhang.
Precis så har jag själv känt: jag håller igen. När män är när närvarande så blir det ändå att jag förhåller mig till dem. Jag vill inte såra dem, och därför blir jag snällare i mina analyser. Eller så märker jag att andra kvinnor förhåller sig till dem. Detta gör att samtalet om mäns förtryck av kvinnor flödar mindre fritt.
Speciellt om det är män jag har någon slags kärleksrelation till så sker detta. Jag känner mig tvungen att vara ”nyanserad” för att inte göra honom obekväm. Jag känner mig tvungen att ta ansvar för att han inte ska bli ledsen. Jag märker också hur andra kvinnor gör detta, och finner det beklämmande.
Jag har också hört många berättelser om kvinnor som blivit utsatta för diverse skit av män i feministiska sammanhang, där det slutat med att det blivit de som fått lämna sammanhanget antingen för att de blivit ifrågasatta eller för att de över huvud taget inte vågat berätta om vad som har hänt. Andra kvinnor som håller förövare om ryggen för att det minsann är en tillgång för feminismen att män vill delta, en större tillgång än att kvinnor känner sig trygga i feministiska rum. Hur kan vi acceptera detta som någon slags naturlig och önskvärd del i feministisk kamp?
Nå! Om ni vill får ni gärna berätta vad ni själva har för erfarenheter av män i feministiska rum.
Tänkte på detta igår på 8 mars demonstrationen vid slussen. Ett gäng ”feministiska” män stod bredvid mig och snackade, skämtade och höll på under talen Så att det inte gick att höra vad som sades. Jag kokade fan inombords. Uppenbarligen var de föga intresserade av att lyssna på talarna eller låta de som var där för att lyssna göra det. Kvinnokampen kanske inte var så intressant trots allt, kändes snarare som att de var där för sitt personliga varumärke.
Men det går väl att ha både separatistiska rum och mer ”öppna”? Svarta kvinnor vill ju t.ex vara med i den allmänna feministiska debatten, men även ha forum där de slipper den vita blicken.
Känner verkligen exakt igen mig. Och desto mer mannen påtalar att han är medveten om sin roll, desto mer blir det att man anpassar analyserna för att han är ju så himla go ändå liksom. En erfarenhet (bland många) jag har är när jag satt i en styrelse där det fanns ett praktexempel på skön snubbe men som hela tiden drev om sin skön-snubbighet. Han var väldigt verbal och blev höjd till skyarna för sina analyser- av just feminister. Jag är en person som i vanliga fall är väldigt säker på mig själv och njuter av att trampa fram och ta plats och provocera lite men när den här killen var med vågade jag verkligen inte det. Jag pressades att ”ta för mig” och ”ta mer plats” men det gav mig bara en känsla av skuld och oduglighet. Tillslut brast det för mig och ett storbråk bröt ut. Har aldrig sett honom så kall och patriarkal som då och när vi hade ”bråkat klart” och kommit till en punkt där vi ändå var typ överens (vi var tvungna att stå ut med varandra resten av styrelseåret liksom) hade vi ändå inte kommit längre än att han tjatade på mig om att ”säga till honom” när han tog för mycket plats. Förutom att det var ett korkat uttalande (liksom platstagandet var en stor del av hanns personlighet, inte en ovana han råkade utföra ibland) lades alltså ansvaret och indirekt skulden på mig.
Jag blir fett irriterad på det faktum att jag har utsatts för övergrepp av en man och jag måste inför andra män ha en ~positiv attityd~ kring detta, annars är jag negativ och ältar det förflutna. Man får liksom aldrig plats att må dåligt eftersom det är jobbigt och obehagligt för honom (eftersom män i allmänhet är urusla på att ge emotionellt stöd så blir det ju en börda för honom = jag är jobbig). Man får en gång på sig att uttrycka negativa känslor inför händelsen, sen ska man gå vidare och inte älta och vara bitter. Jag kan uppleva att män i feministiska rum avkräver någon sorts konkret, aktiv, positiv handling som ska föra frågan framåt. Att bara få vara och berätta sin historia, känna sina känslor, räknas inte som en legitim del av kampen. Det är ältande, man är bitter. Jag måste vara inkluderande och tänka på deras känslor, samtidigt som jag upplever obehaget över att ha utsatts för övergrepp av en man.
Det är ju helt omöjligt att gå vidare när man stressas att göra det! Jag vet att jag kan gå vidare och har gjort det till stor del, men jag måste ju få tillåtas känna negativa känslor kring det ibland som en del av min process. Det verkar vara få män som förstår att ilska och känslor är viktiga delar av själva kampen.
Ett citat från en kollega: ”Jag stör mig verkligen på var feminismen har hamnat. Feministerna tycker att alla män är våldtäktsmän, och det är verkligen jobbigt för mig att behöva uppfattas så.”
Vilken pärla. Det är ju sånt här som gör att jag inte riktigt får ta plats med min ilska och frustration, att jag censurerar och tystar ner mig själv i rädsla att ytterligare såra hans känslor som de grymma feministerna har trampat på.
Jag tänkte på detta igår när jag gick i ett blandat demotåg på kvinnodagen. Det är ju helt sinnes egentligen att en ska gå där sida vid sida med sin förtryckare. Jag var dessutom superstressad hela dagen pga rädsla att stöta på min exkille i folkmassan. Tänk va! KVINNOdagen och mitt huvud är ockuperat av är en jävla man.
Vidare tycker jag det är väldigt konstigt när män, i nämnda demotåg, skanderar saker som ”gatorna är våra” etc i kör med oss andra. En ba va ??????
Nä, jag känner starkare än någonsin att män får fan chilla lite med sitt deltagande i feminismen.
Män ska visa solidaritet oss och vara medvetna om den struktur som gör dem privilegierade och oss underprivilegierade, såklart. Dock är det väl rätt sällan som dessa män är medvetna om att det finns en patriarkal strukturer utanför arbets- och kroglivet och därför tycker att de är riktiga höjdare för att de inte tycker att kvinnor ska ha lägre lön, inte skrattar åt våldtäktsskämt eller går och nyper folk i rumpan på krogen – vilket är ett problem.
Men hellre att de försöker än att de inte försöker.
Att lägga på alla män en kollektiv skuld för att man blivit utsatt av någon/några män är väl sedan ej så produktivt, men förståeligt.
Dte handlar ju inte om skuld utan om trygghet.
Mjo fast eftersom alla män inte är farliga så blir det ju en skuld Där tjänar man ju mer på att försöka bearbeta sina upplevelser än att låta sina förhållande av vissa män förstöra sina framtida relationer med bra män.
Dock är man ju av förklarliga skäl mer på sin vakt mot män än mot kvinnor.
Varför skulle en ”tjäna” mer på det? Varför ska en anstränga sig för att ha relationer med män?
För att man måste samexistera med dem
en måste faktiskt inte ha dem i t.ex. feministiska rum vilket ju är vad du föreslår
Nej jag är för kvinnoseparatism men jag är också mån om att män inte ska ”slippa undan”, vilket är lätt hänt om de inte får höra eller förstå hur vi kvinnor påverkas av dem. Dock finns ju risken där att de då blir någon slags ”queerposör” som minsann inte alls är en del av patriarkatet för att inte ser alla strukturer (det gör iof inte alla kvinnor heller) som är patriarkala, som t ex att något är väldigt galet när vi ser män som inte våldtar eller beter sig ”grabbigt” som jättefina istället för självklara.
Visst infinner sig en slags lättnad och lycka när man träffar någon, oavsett om det är ett barn, en man, kvinna eller djur, som inte beter sig som en man/kvinna/barn/djur agerat mot en innan – men det är ju som sagt inget man ska se som väldigt fint utan som självklart.
Tror inte män behöver vara en del av feminstiska rum för det dock. Tkr fö det är helt ok om de slipper undan så länge jag slipper ha dem i närheten
Det ligger i vårt intresse att försöka förändra så många skadliga samhällsstrukturer som möjligt och där måste de ju vara med på tåget i viss mån, även om det är väldigt tröttsamt att behöva förklara självklara saker för dem.
jamen det funkar ju inte. det handla ju inte om att de inte förstår utan om att det har ett intresse i att ha kvar patriarkatet
Ja det tror jag också att de flesta vill men de skulle ju tjäna på ett avskaffande så jag vill ”konvertera” så många som möjligt
Män som inte ”identifierar” sig som män men som ändå inte är trans (eller är det men ändå läses som män) tror sedan gärna att de står utanför allt detta och kan sålla sig till de underprivilegierade i detta fall men det är ju fel och blir lite ”ahmen jag då!! jag är minsann också utsatt så jag får också klaga på detta och detta som inte drabbar mig men jag vill gärna agera som om det gör det så att jag kan få ta plats här”, vilket ju tar lite fokus från de som denna dag handlar om.
Fast det kanske är ett dumt tankesätt detta??
Så himla himla himla right on spot.
Män är användbara om dom är tillgängliga ifall dom skulle behövas men håller sig borta övrig tid.
Jag gick också i demonstrationståget här i Stockholm i söndags och blev förvånad och faktiskt rätt stött över att så många män glatt och tillsynes oreflekterat gick med i tåget. De får gärna kalla sig för feminister om de vill men de är inte kvinnor. Varför kan de inte stå vid sidan av och på så sätt ge sitt stöd till de som demonstrerar? Jag tränger mig inte in bland björnarna i Pridetåget och kräver att få gå med dem, jag står bredvid och applåderar. Det är EN dag om året som är kvinnodagen, vi borde få ha den ifred.
Jag känner att mäns feministiska engagemang oftast grundar sig i att de själva måste tjäna på det, exempelvis att de själva är normbrytande och vill frigöra sig från andra mäns dominans. Mycket prat om vad de stackars männen förlorar i nära relationer, känslomässigt kapital och hur ensamma de är i patriarkatet. Men att ta ansvar för deras eget handlande mot kvinnor är såklart inte lika intressant. De vill ofta bara helt slå ansvar ifrån sig, ställa sig bortom män, tala varmt om ”upplösning av kön”. De vill gärna pracka på en föreställningen att vi för samma kamp
dessa män skulle inte drömma om ansvar,
om denna feme-goe-prathumoristiska snubbe
brydde sig om någonting i relation till föreningsliv osv (traditionen.)
skulle han intressera sig för att alla bidrog, för fundets trivsel
… en får anta att de är så förvirrade
för att ingen mansplainat exakt hur det ligger till med denna my(s)tiska feminism rakt ner i deras överjag!
eftersom män är mulåsnor tror jag många kvinnor motarbetar andra kvinnors
feministiska kamp för att deras snubbar inte klarar av mer feminism (än lite åt gången)
länge leve hoppet!
jag lurar på rösträttsslogas
jag ger gärna bort min så kallade rösträtt
för att jorden, kvinnor och barn skall vara fredade
och fria
den här tilltron till insitutionen (förklaringen, förkunnelsen)
frågan blir … är feminismen en ”sakfråga”? 😉
landar på ett utopiskt nästan holistiskt anarkistiskt bord
jag spenderade flera månader i en meta intressant diskussion
med en man som var väldigt arg på mig för att den Guden jag trodde på inte hade rätt och fel
han kunde inte förstå (ens) mitt humoristiska svar om sementik när han om och om igen konfronterade mig med varför jag ens försökte! vara en ”schysst människa”
En enorm polarisering detta att godhet, enligt yinyaniskan, inte får finnas utan ondska
och män är livrädda att kvinnan skall sluta bära freden, kanske nästan så rädda att de med egna händer kan tänka sig att nedlåta sig?