Jag tänker på det här med balansgångar, och hur denna ser ut för kvinnor i ett formellt jämställt samhälle.
Att presentera en socialt accepterad femininitet handlar om att balansera bra mellan olika komponenter. Det ska vara tydligt att en är kvinna, samtidigt som en inte får vara för feminin. Om en är för feminin så riskerar en att anklagas för att överdriva, för att spela upp en roll. Detta är i sin tur farligt för att det riskerar att avslöja att kön alltid är någonting en gör, en slags roll en spelar. Genom att markera ut vissa former av femininitet som onaturliga så upprätthåller en dels bilden av att det finns en naturlig femininitet, dels håller en kvinnor på mattan i största allmänhet.
I ett samhälle där jämställdhet är ett starkt officiellt ideal, men som i praktiken genomsyras av patriarkala värderingar och manlig makt, så måste individen försvara ojämlikheten genom att hänvisa till individuella faktorer.
Ett exempel är när människor är för jämställdhet i teorin, men konstaterar att det inte fungerar så bra för dem i praktiken. De har helt enkelt vissa könsnormativa preferenser helt enkelt eftersom de råkar vara sådana som personer.
Jag tycker ofta att en hör kvinnor försvara uppenbara uttryck för ojämlikhet i sina relationer med att de helt enkelt är sådana. Det råkar liksom bara vara så att de är mer intresserade av inredning och hushållsarbete, det råkar vara så att de är mer benägna att ta känslomässigt ansvar och så vidare.
Den socialt accepterade femininiteten i det formellt jämställda samhället blir alltså att inte utmana mannens position, men att samtidigt inte framstå som förtryckt. Det handlar alltså om att framställa de uttryck för underordning som finns i relationen som ett uttryck för individuella skillnader snarare än könsmakt. Syftet med detta är att osynliggöra patriarkala strukturer och få dem att framstå som naturliga.
Det är mot bakgrund av detta som vi kan betrakta den jämställda heterorelationen. Kvinnan har ett intresse i att framställa sin heterosexuella relation som jämställd, då det är en form av femininitet som ger status i detta samhälle. Detta skapar i sin tur ett hinder för kvinnor att förena sig som kön; många har ett mer akut intresse av att framställa sig som ickeförtryckta för att få status än att delta i feministisk kamp.
En klassiker jag själv har svårt att INTE använda mig utav är att tänka ”jag är ju bara mer omhändertagande av naturen”. T.ex när min kille är sjuk daltar jag coh passar upp på honom även om han är gnällig som attans och ger obefintlig respons (t.ex visar tacksamhet…) men när jag är sjuk så gör han väl praktiska saker som att fixa käk men det är inget gullande och ”hur mår du” etc som jag fokuserar på för att visa att jag bryr mig. Jag ursäktar detta inom mig själv med att jag bara råkar vara med omhändertagande, men allt oftare så tänker jag ju att jag vet hur det egentliger ligger till…
Precis! Det där tycker jag också att en hör hela tiden, ihop med att ursäkta mannen för ”han är ju så dålig på att laga mat eller tvätta, bättre att han gör det han är bra på”…eller att han VISST tvättar, så då spelar det ingen roll att han inte gör något annat eller aldrig vabbar tex. Lite samma sak när det kommer till barn, då gör de minsann ingen skillnad på pojkar och flickor, ”men hon VILL bara leka med dockor”! Och så ska de försvara sig och känner sig kränkta och påhoppade, men har ingen som helst lust att analysera lite och se till ett vidare perspektiv med strukturer osv. Tröttsamt!