Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Ett matfixerat samhälle.

Jag älskar Magdalena Ribbing. Detta svar hon har levererat angående folk som känner sig nödgade att berätta för folk hur mycket de hatar viss mat eller vilken mat man bör och inte bör äta är så jävla sant.

Du tar upp en företeelse som även jag har noterat och som jag tror är relativt nutida, jag minns inte att man för ett par decennier sedan höll på att precisera sin personliga matavsky, eller ens smak, inför andra. Det var bara barn som uttryckte sig negativt om mat som de ogillade och då vanligen hutades åt av vuxna: så säger man inte!

Och:

När man noterar vad andra äter eller har ätit måste man faktiskt tänka efter först innan man säger något. Tumregeln är att man har inte ett dugg med detta att göra.

Det finns verkligen en sådan otrolig matfixering i vårt samhälle som inte bara när ut via medier utan även i helt vanliga konversationer. Även om man inte menar något illa med att kommentera folks matvanor så är det otroligt oartigt och kan dessutom förvärra situationen för någon som har ätstörningar.

Det här med att fixeringen är nutida tror jag stämmer bra. Vi bryr oss mer om mat nu än vad vi någonsin har gjort. Inte bara för att det finns en sån uppsjö av människor som vill bli smalare och en stor mängd dieter för dessa personer att välja mellan, det har också kommit att bli en statussymbol att vara medveten kring vad man stoppar i munnen. Surdegsbröd, biodynamiskt odlad potatis från någon ovanlig sort och kött från den lokala djuruppfödaren är status och något man gärna diskuterar. Att diskutera mat är i sig inget fel men jag tror att det leder till att folk tar det som ett mer givet samtalsämne i alla sammanhang.

Det är himla otrevligt att bli medveten om att andra bryr sig såpass mycket om vad man själv äter och i ärlighetens namn borde man inte bry sig alls om andras matvanor. Det är barnfasoner.

10 kommentarer till Ett matfixerat samhälle.

  • Marielle skriver:

    Om någon håller en ’dålig’ kost är det väl inte oartigt att fråga om detta precis som man kan oroa sig om någon dricker för mycket eller tycks förlora kontrollen över diverse andra droger? Att göra det till sitt livs mission att kommentera andras matvanor kan jag tycka är att överdriva & gå över en gräns, men att notera om någon möjligtvis misshandlar sina organ inifrån?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Om man seriöst tror att någon är riktigt illa ute så ska man väl ingripa men jag tycker att det ska gå ganska långt. Ofta vet ju folk som äter onyttigt redan om det. Det finns dock fall där jag kommenterat eftersom jag noterat att människor inte kännt till hur skadliga deras matvanor är, då när det rör sig om extremdieter. Men skulle inte kommentera om ngn äter lite väl mkt godis, det är som med rökning: man vet att det är onödigt men behöver inte få det upptryckt i ansiktet jämt.

      • Marielle skriver:

        Jo, oftast vet dom om det, men att visa att man noterar det ser jag som att se personen & även visa det. Ser det som en gest av omtanke. Lite väl mycket godis känns ju inte som någon farlig gräns, skulle inte jag heller påstå.. men när matvanorna i allmänhet är skadliga tycker jag att det är fint om det poängteras & då inte bara med ”du äter dåligt” för ja, det vet nog personen om, men kanske med en förfrågan om denne vill ha hjälp att komma till rätta med det.

        Kan också se att det är positivt om matvanor kommenteras om dom kan vara en dold bov gällande någons kroppsliga eller psykiska besvär.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          I vissa fall ja, men generellt så tycker jag att folk är överdrivna i sitt mat kommenterande. Det är även skillnad på att kommentera t.ex. vid måltid och på att ta upp problemet mer allvarligt och långsiktigt.

  • Karin skriver:

    när min syster var som sjukast i anorexia för några år sedan hade hon den vanan att alltid påpeka hur mycket onyttigt det låg på våra tallrikar, och åt man godis påpekade hon hur mycket socker det var i påsen. även om man hade ”överseende” så är detta något som påverkat mig så sjukt mycket, jag kan inte längre njuta av att äta, inte ens om jag äter saker som anses nyttiga.

    jag kan se gesten i att av omtänksamhet uppmärksamma hur en person äter, matvanor är ju oftast något som ändras när man mår psykiskt dåligt. när jag i perioder mått dåligt har jag straffat mig själv med att äta onyttigt, lite ”du är så jävla dålig att du förtjänar att gå upp i vikt”. men om vi istället bara slutar se maten för annat än vad det är; gott, mättande och socialt, så kanske vi rentav slipper såna här beteenden. för varför skulle någon vilja ta bort, eller straffa sig själv med något som är positivt?

  • sugarhearted skriver:

    Ibland tycker jag att det kan vara fullt okej att påpeka människors kosthållning: t.ex. om en närstående som man vet vill gå upp/ner i vikt och/eller börja äta mer hälsosamt, de facto äter väldigt mycket skit. Att då bry sig om personen och vilja få den att äta lite hälsosammare ser jag inte som märkligt alls, ej heller att försöka peppa personen till att nå sitt mål (inom rimliga gränser, givetvis, ska ju inte bli någon jävla Pro Ana-klubb precis).

    Det rätta tillfället att ta upp det här anser jag dock inte vara precis när denna någon sitter och äter av det onyttiga (personen intar det redan och att då påpeka det tror jag kan skapa otroligt mycket ångest, dessutom är det oförskämt att vid matbordet påpeka människors val av mat). Jag ser det som bättre att ta upp det i en icke-laddad situation, d.v.s. när mat inte finns på bordet, men antingen vid ett helt random tillfälle eller då ämnet kommer på tal via att personen som vill ändra sin vikt/äta hälsosamt beklagar sig över något relaterat till det. Då kan man säga: ”Får jag komma med några råd?”. Tycker det är skitviktigt att ställa den frågan, eftersom en person som inte är mottaglig mest troligt bara kommer se ens omtanke som tjat annars, och det mesta kommer att gå in genom ena örat och ut genom andra. Jag brukar (oavsett det gäller mat eller något annat) be om lov att komma med råd, då jag inte ser någon anledning att komma med oombedda råd ens när jag bara menar väl.

    However, efter att man fått sitt tillstånd kan man ju förslagsvis berätta att man noterat att personen äter väldigt mycket snacks, eller vad det nu kan vara. Och så kan man ge tips på hur personen skulle kunna minska på intaget och eventuellt förklara lite om hur kroppen fungerar (vissa har väldigt dålig koll på detta och då kan det vara läge för en liten biologilektion), samt fråga om man kan hjälpa till på något sätt. Personen lär ju redan veta att hen äter onyttigt, så att enbart säga: ”Du äter onyttigt!” lär inte hjälpa, utan man får komma med något mera konkret. Man får även se till att lägga fram det på ett respektfullt sätt, samt vara noga med att poängtera att man gör det av välvilja och inte för att sätta sig över personen.

    Att däremot ofta ge kommentarer till alla möjliga människor vid alla möjliga tillfällen, detta också helt oberoende av om de har problem med kosten eller ej, ser jag enbart som respektlöst och som en brist på empati. Grejen är den, att många av dessa personer som jag stött på (som gör det nästan hela tiden, menar jag) tycks inte alls göra det av välvilja. Snarare tycks det vara ett sätt för dem att sätta sig över personen som äter ohälsosamt, kanske för att känna sig lite bättre själva. Ett exempel från min vardag: har en MYCKET mat/tränings-fixerad bekant, som gick från att vara mycket överviktig till att bara vara mullig och vad jag tror, skedde det heller inte på ett särskilt hälsosamt sätt. Därför att hen äter inte särskilt hälsosamt själv, trots sin fixering, och kan egentligen inte så mycket om kroppen… men tränar enormt (överdrivet) mycket. Och vi som är vän eller bekanta till den här personen får ständigt utstå pekpinnar angående vårt val av kost. ”Hur kan du äta det där?” och ”Vet du hur mycket du måste springa för att förbränna de där popcornen?”. Det tycker jag är väldigt oförskämt.

    Nu förstår jag ju att de grejer hen säger mest är en reflektion av sig själv och sina egna nojor kring mat, vikt och hälsa, men det är fortfarande inte okej och jag ser ingen som helst välvilja med orden hen kläcker ur sig, eftersom de kan sägas till vem som helst (nära vän som ytligt bekant) och därmed också helt oberoende av hur personens situation ser ut. För mig som nyligen blivit frisk från min bulimi, men till viss del fortfarande hetsäter/tröstäter, är det heller inte så jäkla kul att höra. (Personen vet med största sannolikhet att jag haft ätstörningar.) Ändå kläcker hen ur sig sådana saker, och det är rent otrevligt. Brydde personen sig verkligen om mig, skulle hen kunna uttrycka det annorlunda. Men det gör hen inte, och det i kombination med personens egen fixering kring mat samt det faktum att hen säger det till ALLA tyder på en vilja att lägga sig i och framstå som den som vet mest, kanske för att må bättre själv.

    Som sagt kan jag ha viss förståelse för varför personen beter sig så där, med tanke på dennes egen problematik, men det finns ju andra personer som till synes inte alls lider av den problematiken kring mat och hälsa som ÄNDÅ vräker ur sig liknande grejer. Och jag kan verkligen inte se hur det sker av omtanke när det kort och gott handlar om saker som: ”Vet du hur mycket fett den där maten innehåller?” eller ”Vet du hur många kalorier en banan innehåller, ska du verkligen äta den?” eller ”Men gud vad onyttigt du äter!”, dessutom till alla möjliga människor, oavsett de har problem eller ej. Då är det bara nåt skitnödigt jävla behov av att alltid alltid alltid säga vad man tycker.

    Alltså. Partner, familjemedlem eller nära vän som uttrycker oro för ens matvanor = okej så länge det sker på ett vänligt, respektfullt sätt. Person som inte står en nära och påpekar att man måste springa si eller så många kilometer för att förbränna vad man precis ätit = inte okej. Dessutom tycker jag det är otroligt töntigt och onödigt med folk som måste säga saker i stil med: ”Men guuuud vad äckligt det där ser ut, hur kan du äta det? Euuuw!”

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Håller helt med dig. Felet är pikandet, inte om man tar upp ett seriöst problem på ett respektfullt sätt.

  • Karl skriver:

    Ja, generellt bör man väl undvika oombedda kommentarer både om att man ”hatar” någon typ av mat som bjuds och om att andra har vad man anser är ohälsosamma matvanor (om det inte t.ex. rör sig om ens barn). När jag äter med praktisk filosofi-doktoranderna vid SU, kan det bli argumentation mellan veganer och personer som tar kött, men i det fallet grundar sig veganernas (och ibland även allätarnas) val på etiska ställningstaganden, som implicerar att folk generellt borde äta på det sättet av skäl som inte bara är relaterade till deras eget väl, och dessutom är det praktiska filosofers jobb att utvärdera argument kring detta. Jag bör kanske tillägga att det inte var några praktiska filosofer som var inblandade i det nyligen rapporterade bråket vid SU (DN).

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tycker att det är ofint att som vego ständigt kommentera köttätare, på samma sätt som jag alltid tycker att man ska vara trevlig när man talar om sina värderingar/moral. Däremot att föra en seriös diskussion kring det ära ju en bra sak, så länge alla är med på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv