mat – Fanny Åström

Om mat.

Jag tänker på det här med mat.

Jag vet hur en lagar nyttig och billig mat. Det är inte särskilt svårt, rent tekniskt. En håller koll på extrapriser och planerar efter det, en förväller bönor och fryser in, en äter typ ”linsgryta”, kanske bakar en sitt eget bröd.

Men så går en kanske och blir deprimerad. Kanske förlorar en matlusten och det blir sjukt jobbigt att ens fundera på vad en ska äta, att laga den jävla maten blir helt oöverstigligt. Men en måste ju äta och sådär.

Kanske är en bara sugen på några få saker som en orkar göra. Det är betydligt viktigare att faktiskt få i sig någonting alls än att äta ”nyttigt”. Då äter en de där sakerna som en är sugen på och skiter i om det är ”varierat” eller ”fiberrikt”. Det är så jävla jobbigt att äta saker som inte är så jävla goda när en har noll matlust till att börja med. Typ ”gröt” eller någon fiberrik jävla macka som en ”står sig på”.

Alla kan göra något billigt recept, men att varje dag tänka på att minimera kostnader är jobbigt som fan. Om detta kombineras med övrig stress och psykisk ohälsa kan det leda till att en äter alldeles för lite. I mitt fall kan det vara extra vanskligt då jag har en tidigare ätstörningsproblematik att förhålla mig till, som gör att jag väldigt lätt trillar dit om jag inte äter ordentligt.

Därför blir jag så sjukt irriterad på folk som snackar om hur viktigt det är med nyttig/billig mat. Det är lätt att snacka så när en inte alltid behöver tänka på kostnader, eller om en äter mycket ute eller något. Att laga en billig måltid är inte samma sak som att varje dag behöva stå och svänga ihop något och få ihop allt det där som en ”ska”; pris, nyttighet, att det ska vara ”etiskt” och så vidare. Det är för mycket.

Jag tror de flesta vet hur en borde äta eller i alla fall kan leta upp information om det. Jag tror inte att det handlar om okunskap utan om att det är jobbigt som fan att äta nyttigt. Precis som det är jobbigt att sluta röka eller börja träna eller whatever. Alla vet att det är bra, men folk orkar inte.

Alla kan inte handla ekologiskt.

Läste lite om det här med ekologisk mat på Naturskyddsföreningens hemsida. Såhär tycker de att en ska bemöta en person som tycker ekologisk mat är för dyr:

Det är den andra maten som är för billig. Tänk om kemikaliejordbruket skulle stå för kostnaderna för vattenrening, utarmning av biologisk mångfald, hälsoskador, övergödning… Då skulle vi få veta vad maten egentligen kostar – den är svindyr.
Dessutom har vi i Sverige aldrig lagt så lite pengar på mat som nu. Istället prioriterar vi prylar, boende och resor. Vi slänger en tredjedel av maten – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Vi lägger 40 procent av matutgifterna på kakor, läsk och andra tomma kalorier – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Och vi köper så mycket kött att det har blivit både ett folkhälsoproblem och ett massivt miljöproblem. Om vi istället skulle stuva om våra matkassar – med mindre kött, halvfabrikat, snask och mer grönsaker och ekologiskt – så skulle det inte märkas i våra plånböcker.

Jag undrar, vilka är dessa ”vi” som det skrivs om i den här texten? Jag tvivlar på att alla ingår i dessa ”vi”, som har dessa levnadsvanor. Det är verkligen inte alla som har råd att köpa en massa prylar eller resa. Att vi som samhälle spenderar en massa pengar på till exempel snask betyder inte att alla individer som ingår i det gör det. Många lever på marginalerna och har varken råd med godis eller ekologiskt.

Vidare; det går inte att plötsligt sluta lägga pengar på ”prylar”, boende och så vidare. Vissa prylar kan en absolut prioritera bort, men till exempel mobiltelefon och dator är ett måste för många. Samma sak med nya kläder, hygienartiklar och så vidare. Det är helt enkelt inte socialt accepterat att gå omkring med ofräscha kläder, otvättat hår eller vad det nu kan röra sig om. Vi lever i ett samhälle där väldigt mycket konsumtion är en direkt social nödvändighet, det funkar inte att hänvisa till hur en levde för typ 50 år sedan och säga att vi borde prioritera likadant som dem. Det går inte att som enskild individ fatta det beslutet, om en inte kan och vill plöja ner extremt mycket engagemang i att föra någon slags ”alternativ livsstil”.

Att säga att maten är ”för billig” är ett jävla hån mot människor som inte har råd med mat. Och ja, sådana finns. Det finns till och med gott om dem. Att vissa inte har några problem med att få budgeten att gå ihop är såklart jättekul för dem, men det är verkligen ingenting som kan generaliseras till alla i detta samhälle.

Jag äter i princip veganskt och lagar all min mat från grunden, ändå har jag inte råd att köpa ekologisk mat. Det skulle vara oerhört mycket dyrare än den Ica Basic + utreade varor-diet jag går på just nu. Visst, jag skulle kunna ”prioritera” bort saker såsom tidningar, böcker, besök hos min kurator och så vidare, men jag vill faktiskt hemskt gärna ha råd med andra saker än min direkta överlevnad. Det kan en såklart ha åsikter om, men jag tror att de flesta vill kunna göra annat än att äta och ha tak över huvudet.

Att ”köpa mindre halvfabrikat”, det vill säga laga mer mat från grunden, är dessutom något som kräver tid och engagemang, något som många människor inte har.

Faktum är att ekologiskt kräver mycket av individen. Det kräver pengar, engagemang, tid och ork att ”prioritera rätt”, navigera mellan olika miljömärkningar och så vidare. Alla människor har inte dessa resurser, och det är väldigt viktigt att begripa innan en börjar snacka om vad alla kan och borde göra.

Tänk om vi snälla skulle kunna ta oss en närmare titt på det här kapitalistiska systemet där profit går före allt, såväl människor som miljö, istället för att snacka om vad människor borde göra för personliga livsstilsval. Jag har en känsla av att det skulle kunna lösa ganska mycket mer.

Ätstört språk.

En grej som jag blir helt galen på är kvinnliga bloggare/twittrare/instagramare/whatever som lägger upp bilder på godis, snabbmat eller något annat ”onyttigt” och ba ”det slank ner lite godis/hamburgare/bullar också, har så dålig självkontroll”, eller ”jag unnade mig lite, det förtjänar jag efter två timmars träning”. Snälla sluta.

Detta ätstörda språk. Denna jävla fixeringen vid mat. Detta ständiga påminnande om att äta är inget en gör bara sådär, utan det är något som måste ursäktas, beklagas och påpekas som vore det någon slags undantag från normaltillståndet.

Jag tänker mig att många av de som gör detta vill ”avdramatisera” och visa att de också äter, fast de är skitsmala. Det är inte en bra grej att sprida en idé om att ätande är något en ska hålla på och ursäkta och motivera på olika sätt. Det skapar inte något avslappnat förhållningssätt utan ger bara ännu mer ångest. Det är nästan alltid de som verkar vara mest fixerade vid sin kropp som skriver mest om mat.

Gud, jag minns när jag själv var ätstörd och vilket jävla liv det var kring varje gång jag skulle äta något ”onyttigt”. Jag kunde liksom inte bara slappna av och äta skiten, utan det var alltid fruktansvärt ångestladdat och jag var liksom tvungen att ursäkta det och motivera det varenda gång, både för mig själv och för andra. Så skönt att ha släppt det nu, men tragiskt att det finns så många som fäster sig vid denna fixering vid mat och sprider den.

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Om att prioritera.

Tycker detta inlägg hos Hej Sonja är fantastiskt. Det här med mat alltså, det gör mig så trött. Det är ett sånt jävla käbbel fram och tillbaks om vilka märken som är nyttigaste, miljövänligast och så vidare. Samtidigt äter vi mer kött och mejeriprodukter än vi någonsin gjort, vilket ju är välkänt problematiskt för miljön.

Sonja beskriver den goda matens löfte såhär:

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Hela mathetsen tycker jag är ett utmärkt exempel på hur en har lyckats dels individualisera miljöfrågan, men också hur den används för att skuldbelägg de som inte har möjlighet att leva upp till det. För mat är ju faktiskt en ekonomisk fråga. Det sägs att en ”alltid” bör prioritera bra mat, speciellt om en har barn. Det behöver tydligen inte vara dyrt, bara en lagar den hemma själv. Att en massa människor båda saknar kapital och energi till ”bra mat” finns nog inte ens i vissa personers sinnesvärld, för dem är det något en ”alltid kan prioritera”.

Jag tycker det är intressant detta hur frågor som faktiskt handlar om möjligheter görs till frågor om prioriteringar. Träning och mat är typexemplen. Alltså, det är klart de flesta kan köra en löprunda efter jobbet, liksom de flesta kan fixa bra mat trots tight ekonomi och två barn en är ensam om att ta hand om, men möjligheterna ser annorlunda ut för olika personer.

”Jag skulle aldrig servera vegetariskt till barnen”.

När jag och några vänner till mig här diskuterade vegetarianism så var det en som sa att trots att hen är vegetarian så skulle hen ”aldrig laga vegetariskt till barnen” som liksom för att lugna ner oss andra. Alla närvarande nickade instämmande och tyckte liksom att det utan tvekan var det enda rimliga sättet att göra på. Sedan sades det att man kan vara vuxen vegetarian i all ära men att barn faktiskt behöver kött. Jag undrar verkligen vad denna ide baserar sig på. Det är klart att man som barn ska ha en allsidig kost men det gäller även vuxna. Dessutom tror jag att de flesta barn skulle må mycket bättre av en vettig vegetarisk kost än en standardbarnkost som ju typ består av pasta, fiskpinnar och kanske en gurkbit. Barn behöver väl inte kött i högre grad än vad vuxna människor gör?

Men låt oss nu för argumentets skull anta att barn faktiskt behöver kött. Många barn äter helt förskräcklig kost på grund av föräldrarnas lathet eller okunskap. Många barn äter snacks som mer liknar godis varje mellanmål, frukostflingor som i princip består av rent socker och så vidare. Detta anses inte alls lika omoraliskt även om det kan skada barnens hälsa betydligt mycket mer. Är det mindre okej för att man ”offrar” barnens hälsa för en övertygelse? Varför anses det så fel att ge sitt barn en ickeoptimal kost på grund av övertygelse?

Sedan finns det ju det där med att man inte ska trycka på barnen sina värderingar. För det första är mat inte en värdering utan något man äter. Barnet kommer inte bli mer medvetet om den ideologi som ligger bekom beslutet att bli vegetarian bara för att hen får mat utan kött i. Det kommer troligen att göra ett större intryck på barnet om man alltid äter specialmat och berättar att det är på grund av att man är vegetarian än om man bara serverar samma mat till sig själv som till barnet. För guds skull, det är ingen big deal. Det är bara en jävla måltid utan kött.

Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Kontroversiella kostråd.

Nu är jag sen på detta men eftersom kost är ett ständigt aktuellt ämne så skriver jag om det ändå. Mai-Lis Hellénius är professor i kardiovaskulär prevention och vet mycket om och forskar på hur man ska äta för att inte bli bukfet och därmed undvika de sjukdomar som kommer med bukfetma. Hon berättar i artikeln om hur debattklimatet kring kost förändrats på sista tiden, att tonen har blivit hätskare och att det fått henne att överväga att sluta föreläsa om kostfrågor.

Det handlar om allt från högljudda diskussioner till ilskna personangrepp och regelrätta hot. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Eller:

Visst kunde man ogilla sina motståndare även förr, men man gick inte till personangrepp på det sätt som sker i dag.

Hon berättar även att hon har haft kollegor som slutat debattera mat på grund av tonläget:

Jag har kolleger som tystnat och dragit sig ur debatten om mat för att de tycker att den blivit så obehaglig. Det är ju inte klokt, att man ska bli hotad och utskälld för att man gör sitt jobb.

Det är fascinerande att kost har lyckats bli så otroligt kontroversiellt och känsloladdat att folk liksom blir förbannade när man tycker att andra har fel uppfattningar om vilken mat som är nyttig och inte.

Jag undrar hur det kommer sig att det är så otroligt kontroversiellt. Jag upplever att en stor del av splittringen uppstår i olika syner på kolhydratsrik kost där både sidor kan vara extremt aggressiva. Men det är så konstigt, för jag menar om man äter på ett sätt man själv är bekväm med och mår bra av så borde det ju inte vara någon big deal och om man forskar på området borde man ju kunna vara öppen nog för att ta in att det kan finnas motstridiga uppfattningar även inom forskningsvärlden eller i alla fall kritisera slutsatserna och metoderna på ett hederligt sätt.

För helvete liksom. Jag förstår att saker som jordens skapelse, människans ursprung, genus och så vidare är kontroversiella men detta rör sig om mat, det borde liksom inte vara en så fruktansvärt stor grej. Men av någon anledning har det lyckats bli det och jag undrar verkligen varför.

Ett matfixerat samhälle.

Jag älskar Magdalena Ribbing. Detta svar hon har levererat angående folk som känner sig nödgade att berätta för folk hur mycket de hatar viss mat eller vilken mat man bör och inte bör äta är så jävla sant.

Du tar upp en företeelse som även jag har noterat och som jag tror är relativt nutida, jag minns inte att man för ett par decennier sedan höll på att precisera sin personliga matavsky, eller ens smak, inför andra. Det var bara barn som uttryckte sig negativt om mat som de ogillade och då vanligen hutades åt av vuxna: så säger man inte!

Och:

När man noterar vad andra äter eller har ätit måste man faktiskt tänka efter först innan man säger något. Tumregeln är att man har inte ett dugg med detta att göra.

Det finns verkligen en sådan otrolig matfixering i vårt samhälle som inte bara när ut via medier utan även i helt vanliga konversationer. Även om man inte menar något illa med att kommentera folks matvanor så är det otroligt oartigt och kan dessutom förvärra situationen för någon som har ätstörningar.

Det här med att fixeringen är nutida tror jag stämmer bra. Vi bryr oss mer om mat nu än vad vi någonsin har gjort. Inte bara för att det finns en sån uppsjö av människor som vill bli smalare och en stor mängd dieter för dessa personer att välja mellan, det har också kommit att bli en statussymbol att vara medveten kring vad man stoppar i munnen. Surdegsbröd, biodynamiskt odlad potatis från någon ovanlig sort och kött från den lokala djuruppfödaren är status och något man gärna diskuterar. Att diskutera mat är i sig inget fel men jag tror att det leder till att folk tar det som ett mer givet samtalsämne i alla sammanhang.

Det är himla otrevligt att bli medveten om att andra bryr sig såpass mycket om vad man själv äter och i ärlighetens namn borde man inte bry sig alls om andras matvanor. Det är barnfasoner.

Mat.

Bland det bästa med Japanresan var matkulturen. Här är bilder från marknadsgatan i Kyoto där det såldes en massa spännande mat. Oinspirerad uppradning följer: