Idag är det, förutom att vara min gudomliga födelsedag (det vill säga då jag blev lesbisk) internationella flickdagen.
Jag har så himla svårt för konceptet internationella flickdagen, flickors rättigheter och så vidare. Inte för att det är dåligt med flickors rättigheter, det är såklart lika viktigt som alla kvinnors rättigheter, utan att det säger något om vilka som det kämpas för. Jag minns en gång när någon som pratade för FN:s kampanj för flickors rättigheter, jag frågade om det var feministiskt och de ba ”nejnej absolut inte”. Hur kan en ens tala om flickors rättigheter utan att vara feminist? Det är ORIMLIGT!!!1!!1!111!!
Det finne en tendens att tala mycket om barn i feministiska frågor, och jag tror att det handlar om att det framstår som ett väldigt oskyldigt engagemang, till skillnad från engagemang i vuxna kvinnors rättigheter. Det är fint och snällt eftersom barnen sällan talar för sig själva, utan att andra för (eller anser sig föra) deras talan. Det finns ingen grupp som kräver sina rättigheter, det kan liksom inte gå för långt.
Såhär; människor älskar att skydda och rädda oskyldiga offer. Människor som inte kan agera på egen hand, som är offer för diverse omständigheter som vi kan rädda dem från. Sen kan de ha tacksamma fuktiga blickar och det är så jävla hjärtskärande och vackert.
Jag tänker också att flickor inte exploateras på samma sätt som kvinnor exploateras i patriarkatet. De förtrycks såklart, men de är inte på samma sätt en del i den patriarkala omsorgs- och hushållsekonomin. Flickor utnyttjas inte på samma sätt, de är inte lönsamma i patriarkatet, till skillnad från vuxna kvinnor som ger omsorg, gör hushållsarbete och reproducerar nästkommande generation omsorgsgivare och arbetare.
Jag tänker att det också finns en rasistisk aspekt i det. När det talas om förtrycket som drabbar flickor handlar det ofta om flickor i länder som inte är västerlandet som inte får gå i skolan. För människor i Sverige är det ju självklart att de ska få det, ty sådant är vårt samhälle beskaffat, men vi har ju fortfarande kvar ett omfattande förtryck av och exploatering av vuxna kvinnor (och såklart även ett förtryck av flickor, även om det tar sig andra uttryck). Jag tänker att det uppfattas som extra grymt när det rör sig om barn som blir berövade sin frihet
Så när vi pratar om att flickor ska få rätt till typ bindor så de ska kunna gå i skolan, så svär vi oss fria från att tala om det förtryck som drabbar vuxna kvinnor. Det är som om vi kan kämpa för flickornas rättigheter så länge de är flickor, men när det börjar handla om det mer komplexa samhällsstruktur som en faktiskt inte kan offra hur som helst. Att göra sig av med förtrycket av vuxna kvinnor har ett pris, både för män och för kapitalismen. Det handlar om produktion och reproduktion. Troligen skulle samhället inte kunna se ut som det gör alls om kvinnor slutade förtryckas, däremot om flickor fick gå i skolan.
Och sist men inte minst; barn har inte samma agens som vuxna. De kan inte på samma sätt föra sin egen talan. Därför är det jävligt enkelt att tala för denna grupp, helt utan att kolla med dem vad de faktiskt vill. Perfekt för den gode välgöraren med andra ord. En grupp som aldrig kommer säga ”stopp, detta är inte vad vi vill”. De är ideala offer, har aldrig gjort något ont och har ingen agens. De kan bara skyddas och räddas.
När vi talar om kvinnors rättigheter markerar vi att det handlar om ett strukturellt problem i samhället, om förtryck och exploatering av vuxna människor och inte av värnlösa barn. Förtrycket följer oss genom livet, det är inte bara när vi är små. Det är viktigt att markera detta när vi diskuterar feminism. Det kan inte bara handla om barn.