och jag försökte inte glömma dig för jag ville inte glömma dig. jag ville inte acceptera förlusten, ville inte acceptera att sorgearbete var den enda utvägen ur denna känslomässiga labyrint. jag ville ha kvar plats för dig i mitt hjärta, så att du vilken dag som helst skulle kunna träda in igen och allting skulle vara precis som innan. som om det inte ens gått en dag utan dig i mitt liv.
*
varför är det så svårt att hedra minnet av dig och samtidigt komma över dig. jag vill inte hata dig, men jag måste glömma dig. jag måste få dig att försvinna ur mig.
*
det gör så ont att kärlek är så nära hat. att den som en gång fyllt en med glädje fyller en med bitterhet och sorg. hur kunde jag älska denna människa, som gjorde mig så illa. och hur kan jag fortfarande älska henne, även efter detta avskyvärda.
*
jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.
innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.
när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.
