För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.

På sista tiden har jag blivit mer och mer hälsomedveten och för första gången i mitt liv sugen på att ha en kropp som klarar av saker. Typ att springa långt. Jag skulle så gärna vilja kunna springa en mil eller i alla fall en halv utan att typ spotta blod. Jag skulle vilja kunna flänga runt på stan en hel dag utan att bli så satans trött som jag blir nu. Jag skulle vilja känna det där omtalade suget efter att gå ut och träna. Jag skulle vilja ha ett mindre sötsug, en mer balanserad kost och så vidare.

Under den tid jag var så kallat ”hälsointresserad” (dvs ätstörd) så hävdade jag hela tiden inför mig själv och inför andra att jag egentligen bara ville vara stark. Att mitt frenetiska tränande och kosttrixande inte handlade om att gå ner primärt utan om att jag ville må bra. Så var det givetvis inte, det handlade enbart om kontroll och om att jag ville känna mig duktig och smal.

När jag blev av med ätstörningarna hade jag länge dåligt samvete för att jag var så ”ohälsosam” men jag hade fortfarande ingen ide om varför jag ville vara hälsosam. Det handlade liksom mest om att man ska vilja vara hälsosam för att det är duktigt, inte om att man faktiskt har en ide om vad man har att vinna på det.

Nu har jag en ide om vad jag vill få ut av att ha en sundare livsstil. Det är inget jag vill bara för sakens skull, det är något jag vill för att få ut något av det personligen. Det handlar inte längre om att göra min kropp till något slags utställningsexemplar för en hälsosam livsstil, med hälsosamma värden och så vidare. Det handlar om att leva på ett sätt som gör att jag kan lyckas bättre med det jag faktiskt vill göra.

Men för att kunna komma hit var jag tvungen att gå bort från det där kroppstänket helt ett tag. Jag var tvungen att ta en totalt break, helt skita i vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig. Det är först efter det som jag har kunnat få den här synen på min kropp och hälsa.

Jag tänker att den enorma hälsofixering som finns i samhället ofta leder till att människor inte kan vara hälsosamma. Att man istället för att faktiskt gå ut och springa den där rundan sitter och grottar ner sig i råd, i idealbilder och så vidare. Dessutom så tror jag att det leder till att folk lyssnar sämre på sina egna kroppar och istället börjar följa andras råd, råd som väldigt ofta säger emot varandra eller är irrelevanta för en merpart. Jag tror dessutom att det leder till en osund fixering vid kropp och vikt som legitimeras genom att man kallar det hälsointresse istället för att säga vad det verkligen är: viktnedgångsmetodsintresse.

Jag tänker inte läsa fler artiklar om vilken mat som är nyttig och inte. Jag tänker bara lyssna på min egen kropp. För ärligt talat så vet jag för det mesta egentligen hur jag borde göra, vad jag borde äta och när jag borde motionera. Jag bara gör det inte. Och ingen pepplista i världen kommer hjälpa mig med det, det enda som händer är att jag mår dåligt för att ja inte följer alla råden. Så jävla skönt att ha insett det nu.

15 reaktioner till “För att bli hälsomedveten var jag först tvungen att vara omedveten.”

  1. Haha jävlar. Allt det där stämmer EXAKT in på mig nu. Har mått asdåligt och varit ”hälsosam” dvs tröttare, mer sliten, noll energi, inga muskler kvar och först nu när jag skitit i hela utseendefixeringen överhuvudtaget i ungefär ett år kan jag tänka i andra banor, som att träna för att få bättre kondition, något jag verkligen inte hade då jag ansågs ”hälsosam”.

  2. Det låter som en bra inställning, tycker jag. Jag håller med om att mediafixeringen vid hälsa faktiskt kan göra att folk blir mindre hälsosamma. Framförallt tror jag att en massa olika föreställningar om vad som leder till god hälsa förhindrar en från att faktiskt märka hur man mår av att göra olika saker.

  3. Intressant! Tror att det lätt Ian bli så att mediahypen kring ”hälsa” (dvs att leva upp till idealet om en snygg kropp) kan göra personer handlingsförlamade. Att man känner att det är ingen idé för man kan ändå inte nå dit man drömmer om. Om fokus istället ligger på att känna att man klarar av att leva sitt liv, springa till bussen, ta en promenad, gå uppför trapporna om hissen pajat och äta det som man mår bra av så blir det lättare att förhålla sig till.

    Tycker också att de senaste forskningsrönen som visar att det inte är vikten utan livsstilen som spelar roll för hälsan är väldigt positiva, det innebär ju att vikt inte är så viktigt oh man kan slappna av även om man har några kilo för mycket.

    Jag vill säga en annan sak, jag har läst din blogg ett tag nu och gillar verkligen den men känner att det är tråkigt att du ofta inte bemöter inlägg i kommentarsfältet. Vet inte om det är fler som känner så eller bra jag.

    1. Åh andra sidan leder en dålig livsstil i slutänden oftast till antingen undervikt eller övervikt (beroende på vilket sätt man lever dåligt), så man kan se vikten som ett av många mått på ens hälsa. Dock kommer ju den dåliga livsstilen först, inte vikten, och den livsstilen kan hänga kvar även om man lyckas gå ner/upp några kilo.

  4. Åh förstår precis hur du menar och har varit där själv. Skrev ett inlägg på ungefär samma tema för nån dag sedan:

    http://blixabloggar.se/?p=723

    För mig har det blivit mer än en må-bra-grej. Jag har alltid sagt ”jag är till och med svagare än vad jag ser ut” och alltid haft föreställningen om att jag är svag och klen. Jag kan inte kasta långt eller slå en boll i brännboll utan att använda ”tjejträet” (urk!) och det slog mig att jag aldrig ens försökt. Nu är planen att bli stor och stark – riktigt stark – för att utplåna den där självuppfyllda profesian om att jag skulle vara klen.

    1. Oj, glömde påpeka:

      Och visst ser jag fram emot att se bättre ut men för första gången nånsin är det inte huvudmålet och för första gången är det roligt att träna – på riktigt! Har alltid hånlett lite åt det där med inre och -yttre motivation men den här gången kommer det verkligen innefrån och det är sån skillnad!

      Heja dig och dina fina blogg – älskar allt du skriver!

  5. Känner igen mig. På samma tema, så den gång jag verkligen lyckats / råkat gå ner en massa kilo blev jag iofs jätteglad. Men sen fick jag ångest, kände viss besrvikelse över att allt ungefär inget var förändrat (så mycket snyggare blev jag inte, och i den mån jag blev snyggare gjorde det inte så stor skillnad för mitt liv) samt ångest över om jag skulle kunna fortsätta hålla vikten?? Och började då av någon anledning istället äta massa äckligt godis (ja det var faktiskt äckligt godis, julgodis) och gick upp igen på månader.

    I övrigt tycker jag det är svårt att träna under längre persioder ifall man inte lyckas börja tycka om själva träningen. Vilket också är svårt att göra om man har massa andra tankar på att vara fet, inte vara slö, osv. i huvudet.

  6. När jag läste ditt kloka inlägg kom jag att tänka på att jag sedan ett par år brukar säga ”vad skönt” i stället för ”vad duktig du är” till kompisar som berättar om sin träning. Vi måste ge träning (och liknande) ett inneboende värde för oss själva i stället för ett yttre bekräftelse-värde. (Är inte helt välformulerad här, hoppas ni fattar ändå 🙂 )

    1. Sånt tror jag är jättebra. Hatar själv att höra att jag är ”duktig”.

  7. Pingback: Hälsohets |
  8. Vägen till riktig hälsa är enkel. Ät när du är hungrig. Ät riktig mat (undvik uppenbart skräp). Lyssna till din kropp. Motionera på sätt som du tycker är kul. Försök inte att tvinga dig själv till att hålla några hårda regler (förutom kanske i början). Det handlar inte om att avstå från saker utan om att hantera dem.

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *