På sista tiden har jag blivit mer och mer hälsomedveten och för första gången i mitt liv sugen på att ha en kropp som klarar av saker. Typ att springa långt. Jag skulle så gärna vilja kunna springa en mil eller i alla fall en halv utan att typ spotta blod. Jag skulle vilja kunna flänga runt på stan en hel dag utan att bli så satans trött som jag blir nu. Jag skulle vilja känna det där omtalade suget efter att gå ut och träna. Jag skulle vilja ha ett mindre sötsug, en mer balanserad kost och så vidare.
Under den tid jag var så kallat ”hälsointresserad” (dvs ätstörd) så hävdade jag hela tiden inför mig själv och inför andra att jag egentligen bara ville vara stark. Att mitt frenetiska tränande och kosttrixande inte handlade om att gå ner primärt utan om att jag ville må bra. Så var det givetvis inte, det handlade enbart om kontroll och om att jag ville känna mig duktig och smal.
När jag blev av med ätstörningarna hade jag länge dåligt samvete för att jag var så ”ohälsosam” men jag hade fortfarande ingen ide om varför jag ville vara hälsosam. Det handlade liksom mest om att man ska vilja vara hälsosam för att det är duktigt, inte om att man faktiskt har en ide om vad man har att vinna på det.
Nu har jag en ide om vad jag vill få ut av att ha en sundare livsstil. Det är inget jag vill bara för sakens skull, det är något jag vill för att få ut något av det personligen. Det handlar inte längre om att göra min kropp till något slags utställningsexemplar för en hälsosam livsstil, med hälsosamma värden och så vidare. Det handlar om att leva på ett sätt som gör att jag kan lyckas bättre med det jag faktiskt vill göra.
Men för att kunna komma hit var jag tvungen att gå bort från det där kroppstänket helt ett tag. Jag var tvungen att ta en totalt break, helt skita i vad jag stoppade i mig och hur mycket jag rörde på mig. Det är först efter det som jag har kunnat få den här synen på min kropp och hälsa.
Jag tänker att den enorma hälsofixering som finns i samhället ofta leder till att människor inte kan vara hälsosamma. Att man istället för att faktiskt gå ut och springa den där rundan sitter och grottar ner sig i råd, i idealbilder och så vidare. Dessutom så tror jag att det leder till att folk lyssnar sämre på sina egna kroppar och istället börjar följa andras råd, råd som väldigt ofta säger emot varandra eller är irrelevanta för en merpart. Jag tror dessutom att det leder till en osund fixering vid kropp och vikt som legitimeras genom att man kallar det hälsointresse istället för att säga vad det verkligen är: viktnedgångsmetodsintresse.
Jag tänker inte läsa fler artiklar om vilken mat som är nyttig och inte. Jag tänker bara lyssna på min egen kropp. För ärligt talat så vet jag för det mesta egentligen hur jag borde göra, vad jag borde äta och när jag borde motionera. Jag bara gör det inte. Och ingen pepplista i världen kommer hjälpa mig med det, det enda som händer är att jag mår dåligt för att ja inte följer alla råden. Så jävla skönt att ha insett det nu.
Alltså ärligt. Hälsointresse suger fan. Visst är det relevant att veta saker om hur kroppen fungerar och sådär, men att sitta och typ läsa en massa artiklar om vilka bär som innehåller mest antioxidanter vid torkning är bara sånt jävla slöseri med liv. Inte en chans att man applicerar allt det där på sitt liv och om man till äventyrs gör det så kommer det bra leda till en helt rubbad kost för alla råd säger ju emot varandra. Väldigt många av råden är nog dessutom ganska irrelevanta för en vanlig person. Typ det är inte relevant för en person som inte sysslar med bobybuilding på elitnivå att veta precis vilken keso som innehåller mest protein.
