Fick då en kommentar på detta inlägg, relaterat till kvinnan som försökte ta sitt liv på facebook.
Och vad är det jobbiga med att ge uppmärksamhet och bekräftelse till någon som mår dåligt? Föreställ dig själv hur du skulle må om du inte fick bekräftelse och uppmärksamhet. Skulle du då orka följa alla de social normer du radat upp här ovan. Som om de inte det räcker med att folk mår dåligt, ska de behöva bete sig ”normalt” för att få hjälp också?
”…människor som inte ens vill ta hand om sig själva…” wow, är du tankeläsare också.
För det första vill jag poängtera att jag har sagt att jag inte vet hur det var i det här fallet och dessutom skrev jag att jag personligen hade hört av mig till polis eller närstående.
För det andra så har jag inte problem med att ge en människa som mår dåligt uppmärksamhet eller bekräftelse, vilket jag också skrev. Jag hjälper gärna till och pratar, ger råd och stöd, vilket Anna hade sett om hon läst inlägget. Uppenbarligen misstolkar hon mig eller har bara läst rubriken.
Vad är jobbigt med att ha en vän som flera veckor på rad hör av sig om att hen ska ta sitt liv? Ja gissa! Det är givetvis skitjobbigt att varje gång det sker behöva ringa polis, föräldrar och ha timslånga samtal med den här personen. Det tar tid och energi, man oroar sig och tänker extremt mycket på det. Får lite ont i magen när personen ringer eller sms:ar, för man vet inte om man återigen kommer behöva ge sig ut på jakt. Den som frågar har uppenbarligen ingen erfarenhet av detta.
Jag har mått fruktansvärt dåligt i perioder och betett mig dumt ibland, jag vet hur det är att göra dumheter och starta bråk för att få uppmärksamhet. Det är dumt det också, men då kan man åtminstone avvisa personen ifråga som en idiot. Men en sak skulle jag aldrig göra, och det är att hota med att ta livet av mig! Det är osmakligt och fruktansvärt egocentriskt att på det sättet appellera till folks dåliga samvete. Så ja, jag skulle kunna följa mina egna sociala regler eftersom den enda regeln jag har satt upp är att man inte ska använda självmordshot som ett sätt att får uppmärksamhet. Om man gör det så kan man inte förvänta sig att bli tagen på allvar, för de flesta orkar inte dra igång hela proceduren varje gång! Det är ett jävla jobb att rädda någon från att ta livet av sig, för den som inte vet.
Att man hjälper och stödjer sina vänner är en självklarhet! Jag förväntar mig det av andra och gör det själv. Men att utnyttja någons dåliga samvete för att man själv inte orkar ta tag i sina känslor är rent av elakt.
Om jag skulle vilja ta livet av mig skulle jag inte sms:a mina vänner om det, jag skulle skriva ett självmordsbrev och gå ut och göra det, i tysthet. Om jag inte var bestämd om att jag ville ta mitt liv så skulle jag inte heller ha simulerat ett självmord utan talat med mina vänner om mitt mående och bett om den hjälp jag upplevde att jag behövde. Ska det vara så svårt? Man ska inte ropa varg, som det heter. Klart en person som alltid ”försöker” ta livet av sig inte tas på allvar!
Och apropå att jag anser mig själv vara tankeläsare. Klart man aldrig kan veta säkert, men jag bedömer att en person som snittar 1 ggr/veckan på misslyckade självmordsförsök med förvarning kanske inte är så seriös alla gånger. Och allvarligt talat: detta är den enda person jag någonsin uttalat mig om.
”Ska det vara så svårt?”
Men det är ju skitsvårt.
Är det lättare att simulera självmord? Folk gör olika, och visst ska man ha respekt för folk som mår dåligt, men det finns gränser för allt. Jag vill att folk bemöter mig fair med sina känslor, om de mår dåligt får de gärna snacka med mig men jag orkar inte jaga efter folk som ska ta livet av sig, därför har jag brutit kontakten med de vänner jag haft som missbrukat att jag bryr mig om dem för att kräva orimliga mängder uppmärksamhet flera gånger i månaden. Jag är helt enkelt inte villig att ställa upp på det sättet. Om nån annan är det, så visst, men jag orkar inte det personligen!
hade den här diskussionen med en vän här om dan. När jag var yngre hade jag två sådana kompisar som, varje gång de blev dumpade, ringde och skrek och grät att de fan skulle ta livet av sig. ”Nu hoppar jag från Pripsbron” etc etc. Och så fick man sitta där och gråta och böna att de inte skulle göra det tills långt in på morgonen. Riktiga energitjuvar. Och precis som du säger, man ska inte ropa varg
” Det är ett jävla jobb att rädda någon från att ta livet av sig, för den som inte vet.”
Word.
För övrigt finns såklart en gråzon: att försöka ta livet av sig men höra av sig till nån strax innan, ett uttryck för en vilja att leva som finns längst inne i en. Jag har ringt efter ambulans inte en eller två eller tre gånger – men sen har det funnits en person vars ”dödshot” jag ignorerat. De gånger jag fått kontakta myndigheterna har det alltid varit fara och färde – oavsett om det varit en impulsgrej eller ett medvetet självmordsförsök. De gånger jag inte ringt har jag inte behövt ångra det efteråt eftersom personen i fråga, precis som jag trott, bara ville ha min medömkan. Jag tror man måste avväga alla situationer och alla potentiellt självmordsbenägna personer separat – men hellre ett 112-samtal för mycket än för lite…
Vilka otroligt känslokalla kommentarer. Ni är så avstängda att ni inte inser att ni blir helt iskalla.
Det är ingen som ifrågasätter att det är jobbigt om en vän hotar med självmord en gång i veckan, då behöver man överlämna vederbörande till psykiatrin, och det är en annan sak att man inte kanske kan rädda alla. Men att vara så dumelak att reducera det till en energitjuv, som om personen i fråga vill djäklas, det handlar om något annat, det handlar om bitterhet och avstängdhet hos den som anammat det synsättet. Ni resonerar ensidigt och iskallt beräknande. Kan ni inte förstå kopplingarna mellan de skuldkänslor som ni eventuellt får och den ilska det kan väcka, och väljer att rikta ilskan mot den som är självmordsbenägen, så finns det enl. min mening föga hopp, tyvärr.
Därmed inte sagt att man ska behöva stå ut med att rycka in då vederbörande vill ta livet av sig, det är ingen vänskap, men är man mån om en person så är man det, då pratar man med vederbörande och ser till att personen får ordentlig vård. Kanske kan man inte göra detta, men en reaktion om man verkligen varit en vän från början, det är att reagera med sorg över att inte kunna hjälpa, inte med bitterhet som riktas emot den som vill dö! Fattar ni inte hur cyniska ni blivit?
Jag tror inte att de här är iskalla och beräknande, snarare att man efter ett tag inte orkar involvera så mycket känslor i en person.
Also: det var visst nån som ifrågasatte. Se kommentaren jag skriver om i inlägget.
Men Fanny, fattar du något av det jag säger? Du orerar på precis som om du inte läst vad jag skrivit. Personerna ovan kallar cyniskt den självmordsbenägne för energitjuv. Du och samtliga i kommentarsfältet verkar njuta av att äntligen få sätta ned foten mot en sådan hemsk människa som har mage att vilja dö och störa ER i ert fina lilla rosa medelklassliv med vidhäftande bloggtrams.
Ni visar ingen som helst reflektionsförmåga över era egna störda reaktioner eller bristande respekt för en person, en VÄN som mår dåligt och inte önskar leva längre alt. saknar förmåga att ta sig upp för egen maskin. Ja, det hör liksom till att man då drar ned alla andra, att man då saknar förmåga att se andras behov. Och det kan vara tufft, och man kan behöva vidta åtgärder, som vän. Men man spyr inte galla över en människa som mår så och kallar denne för energitjuv eller anklagar denne för att inte vilja dö, (utan följaktligen då, bara jävlas och fejka). Det hör till sakens natur att det är svårt med en vän i akut livskris. Hoppas ni själva råkar i riktig kris någon dag! Jag menar riktig kris, inte någon liten klädsam höstdepp som ni kan blogga bort.
och tror du helt seriöst att en person som mår så dåligt att denna vill dö, egentligen är ute efter att jävlas med dig?
Era känslor är faktiskt helt irrelevanta, de får ni ta i terapi och det är inte ER det är synd om, tyvärr. (ojojoj, det är så jobbigt när min kompis vill dö, jag orkar inte med henne längre, hon fejkar säkert…)
Vad är det med er era fega as? Vänta till den dag ni befinner er i verklig kris och omvärlden vänder sig bort från er med motiveringen att ni är energitjuvar. Ni förtjänar faktiskt inga vänner med den inställning ni visar.
”Men Fanny, fattar du något av det jag säger? Du orerar på precis som om du inte läst vad jag skrivit.”
Du verkar köra rätt hårt på ”orera utan att läsa”-kortet själv. Du har helt missförstått mitt inlägg.
”Personerna ovan kallar cyniskt den självmordsbenägne för energitjuv. Du och samtliga i kommentarsfältet verkar njuta av att äntligen få sätta ned foten mot en sådan hemsk människa som har mage att vilja dö och störa ER i ert fina lilla rosa medelklassliv med vidhäftande bloggtrams.”
Vad vet du om mig och mitt liv? Vad i helvete har du för rätt att komma här och ”orera” om hur ”medelklass” och ”rosa” det är? Du vet absolut inget om mitt liv och min relation till mina vänner. Jag kan meddela att jag sannerligen inte skiter i min vänner eller ”njuter” av att sätta ner foten åt någon som mår dåligt.
”Ni visar ingen som helst reflektionsförmåga över era egna störda reaktioner eller bristande respekt för en person, en VÄN som mår dåligt och inte önskar leva längre alt. saknar förmåga att ta sig upp för egen maskin. Ja, det hör liksom till att man då drar ned alla andra, att man då saknar förmåga att se andras behov.
Och det kan vara tufft, och man kan behöva vidta åtgärder, som vän. Men man spyr inte galla över en människa som mår så och kallar denne för energitjuv eller anklagar denne för att inte vilja dö, (utan följaktligen då, bara jävlas och fejka). Det hör till sakens natur att det är svårt med en vän i akut livskris. Hoppas ni själva råkar i riktig kris någon dag! Jag menar riktig kris, inte någon liten klädsam höstdepp som ni kan blogga bort.”
Återigen: vad vet du om vad jag har gått igenom? Jag har inte ”bloggat bort” nån höstdepp utan också mått otroligt dåligt, kanske inte så dåligt som du har gjort, men det är inte som att jag går omkring och är ständigt stark och lycklig. Och ja, mina vänner har fått lida för det, och ja, jag lider också för mina vänner när de mår dåligt. Har jag skrivit att man ska skita i sina vänner? Nej, allt jag skrivit är att det finns gränser för hur mycket man kan ge upp för andra människor. Speciellt om dessa människor råkar vara av den typen som inte skulle ställa upp på samma sätt själva eller ens visar tacksamhet över att man faktiskt hjälper till.
”och tror du helt seriöst att en person som mår så dåligt att denna vill dö, egentligen är ute efter att jävlas med dig?”
Nej, det tror jag inte. Men jag tror att det kan skada mig i vilket fall och jag tror att man kan tänka fast man inte mår bra. Jag har inte skrivit at nån skulle ha gjort detta för att vara elak, bara att det är ett ganska jobbigt beteende, oavsett hur man mår. Frågor på det?
”Era känslor är faktiskt helt irrelevanta, de får ni ta i terapi och det är inte ER det är synd om, tyvärr. (ojojoj, det är så jobbigt när min kompis vill dö, jag orkar inte med henne längre, hon fejkar säkert…)”
Vem är du att avgöra vem det är synd om? Klart det är jobbigt för ”vännen” också, men jag kan väl må dåligt för det. På vilket sätt är det inte relevant att jag mår dåligt? Är det bara den som mår sämst som räknas?
”Vad är det med er era fega as? Vänta till den dag ni befinner er i verklig kris och omvärlden vänder sig bort från er med motiveringen att ni är energitjuvar. Ni förtjänar faktiskt inga vänner med den inställning ni visar.”
Du förstår nog inte vilken typ av människor nån här menar. Jag syftar inte på mina vänner när de mår dåligt, då ställer jag upp utan omsvep. Jag syftar på människor som kommer in i ens liv, lägger ens liv i ens händer, kräver ständig uppmärksamhet och bekräftelse, folk som vill att hela relationen ska utgå från dem och deras behov för att ”de faktiskt mår dåligt” och som aldrig ställer upp på samma sätt själva. Det är inte vad jag kallar en vän. Vänner stöttar _varandra_ från båda sidor, vänner är inlyssnande och schyssta, vänner kommer inte och kräver att hela ens liv ska stanna upp för dem, hela tiden. Jag vet inte vad du kallar en vän, men en vän för mig är någon som ställer upp nån gång ibland och inte bara kräver.
Nej, Fanny. Du fattar fortfarande inget. En vän håller tar livet av sig och du står och säger: Men jag då, varför är det irrelevant att JAG mår dåligt. Vad fan vet du om mig?” Ridå.
Har redan klargjort att det inte rör sig om ”vänner” i den bemärkelsen, utan folk som inte ger något tillbaka. Du vet absolut inget om den situation jag talar om. Varför är det svårt för dig att förstå?
Jag skulle inte prioritera mig framför en självmordsbenägen vän i stunden, men om en vän till mig ständigt håller på på det viset jag beskriver så tycker jag mig absolut ha rätten att säga upp bekantskapen.
Detta är vad jag skrev i ett annat inlägg: ”Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.” Det är vad jag menar. Inte att man ALLTID ska sätta sig själv framför andra. Men omtanke ska komma för att man bryr sig, inte för att man är rädd. Dessutom skriver jag om folk som hotar med att ta sitt liv om man inte ger dem vad de nu vill ha, kärlek eller uppmärksamhet eller ett ligg eller whatever. Tycker du att man ska hota med att ta sitt liv?
Men herregud vilka glidningar. Nu började ditt inlägg inte så ”diplomatiskt”, utan med en ganska så egoistisk och snäv syn på självmordskandidater och andra som stämde in och applåderade. Om en människa hotar med att ta sitt liv, så finns det en orsak till det. Nej, jag vet inte vad det rör sig om, och det påstår jag inte heller, du pratar om det på ett kallt sätt, och personen som om det fortfarande handlar om hur hemskt det var för dig. det är detta jag reagerat emot.
Precis som om personen i fråga är ute efter att djävlas med dig. Då har du inte förstått mycket. det handlar nämligen inte om dig och dina behov, återigen. Det är så symptomatiskt att du hela tiden fokuserar på dem. Det spelar ingen roll vad du säger, du påstår nu att du bara menat att det blir fel att bry sig om sina vänner för att man är rädd att man ska få deras liv på sitt samvete (Que?), jag trodde det var för att du var rädd att de skulle dö ifrån dig. Men visst, visst är det fel om du verkligen bara är rädd att du ska vara skuld till dennes död. Då är det inte vännen dock som ska lastas,m utan du. Då finns där inga vänskapskänslor. Men det är fortfarande bara ett bevis på hur likgiltigt du närmar dig saken och ifråga om hur du ser på en vän, som du sedan har mage att beskylla för att fucka upp ditt liv ungefär.
Tycker inte det finns mer att diskutera.
Vd ska jag göra. Ska jag skriva: ja, det här vännen sabbade mitt och mina vänners liv, men hen mådde ju så dåligt, så då är allt okej? Allt är inte okej för att nån mår dåligt. Personen var säkert inte ute efter att jävlas, precis som personer som könsstympar kvinnor gör det för att dem ska komma till himlen, men utfallet räknas fortfarande.
Ja, det bör vara för att man är rädd om sina vänner men när det inte längre är det är det fel. Och som sagt, detta rör sig inte om vänner, utan om människor som missbrukar vad jag känner för dem. Mina vänner är folk som jag ställer upp för, och som ställer upp för mig. Inte folk som kräver (för det handlar om krav, när man hotar med självmord) att jag ska ge dem mitt allt dag ut och dag in.
Jämför du könsstympare med en självmordsbenägen vän? Dina resonemang talar för sig själva…
Jag har redan sagt att jag förstår att det var jobbigt och att det kan vara den enda lösningen att man tar ett kliv tillbaka och låter professionella sköta det hela, men det är din ATTITYD som är skrämmande. Du resonerar fortfarande som en 14-åring (Hon sabbade mitt liv). Det avslöjar din egocentrism. Den enda slutsats du kan dra av din väns situation är att du och dina vänner fick sina liv förstörda. Ingen tanke på hur det måste vara för en person som beter sig så. Vännen har ju uppenbarligen heller inte ”sabbat” ditt liv. Du bloggar ju på som vanligt. Jag tror däremot att du uttrycker dig så för att du har dåligt samvete över din inställning någonstans. då måste ju denna vän målas ut som ett monster, som gjorde dig illa, för att du nu får kritik för din cyniska inställning. Vad har det gått snett någonstans? Jag vet tyvärr inte om empati går att laga, inte med den inställningen i alla fall. Men det är å andra sidan inte mitt ansvar.
Klart slut.
Ok, det var en omogen jämförelse. Min poäng kvarstår dock: utfallet räknas, och den här personen gjorde mig ont. Nej, det är inte den enda slutsats jag dragit i och med att jag faktiskt ställde upp för den här personen jävligt länge innan det blev nog. Dock handlade det här inlägget inte om hur synd det var om min kompis utan om just det specifika i att lägga sitt liv i andras händer (vilket var vad den här personen gjorde). Om du vill kan jag skriva ett inlägg om alla hens diagnoser, men det här inte till saken här. Dessutom är det inte så konstigt att man har lite distans till något som inträffade för ca två år sedan. Jag har inte dåligt samvete över huvud taget. För det första var och är min inställning inte att man ”aldrig” ska ställa upp och ”alltid” sätta sig själv i första rummet. Jag ställer upp en jävla massa för folk, och jag gjorde det för den här personen också.
Sen kan jag ju tillägga att den den här personen skadade mest var en vän till mig, som hen var kär i. Hen ringde min vän och sa att han skulle ”hoppa” om hon inte älskade honom på mer eller mindre raffinerade sätt, gång på gång, vilket min vän av naturliga skäl mådde otroligt dåligt av. Om jag varit egocentrisk hade jag skitit i min väns känslor och tyckt att min vän skulle ”ge efter” för hens krav alternativt lagt hela skulden på min vän, vilket jag inte gjorde. Jag var där och jag såg vad som hände, jag vet vad jag snackar om. Du har dessvärre ingen aning. Sen förstår jag fortfarande inte varför jag inte skulle ha rätt att bli upprörd över att nån sabbar mitt liv och skadar människor jag älskar, det om något är väl skäl för att bli upprörd? Ska jag gå omkring och ständigt offra mig för andra (vilket detta rör sig om, om du inte fattat det än) för att mitt lilla liv är ju ändå inget värt.
Det enda du baserar dina utsagor om ”min inställning” på är det jag skriver här, och du har inte ens läst allt jag skrivit om det ordentligt. Du vet inget om hur jag agerar mot mina vänner och jag ha skrivit upprepade gånger att man självklart ska ställa upp för sina vänner och inte alltid sätta sig själv i första rummet. Min inställning är alltså denna OCKSÅ. Du måste ju se det jag skriver i sin kontext. Allvarligt talat tror jag det jag talar om är något man måste uppleva själv för att fatta, jag tror inte du hade tyckt det var så kul heller. Så kom tillbaks när du ”mognat” lite och skaffat lite livserfarenhet, som du ju ständigt anklagar mig för att sakna. Eftersom jag bara lever ett rosa medelklassliv i min lilla bubbla.
Och du, det är en missuppfattning att du behöver ge ditt inre, dag ut och dag in. Vem har sagt det? Frågan är väl om man KAN hjälpa en person som hela tiden hotar med självmord? Nej, det tror jag behövs tvångsvårdande insatser för. Personen behöver akut omhändertas. Men det ger dig fortfarande inte rätten att döma ut henne som ”jobbig”, och som en som sabbat ditt liv. Din cyniska inställning är fortfarande skrämmande. Som sagt, man kan alltid hoppas att åldern gör sitt till, men empati brukar visa sig ganska tidigt hos individer…
Well. Då det var det den här personen krävde så anser jag mig i min fulla rätt att ”klaga”. Den här personen fick hjälp, en hjälp som nästan inte är tillgänglig för nån annan i Sverige.
Jag hittade din blogg utifrån en artikel där den var pingad, som handlade om en kvinna som tagit livet av sig på facebook, vilket hon berättade, och ingen reagerade.
Temat som diskuterades på din blogg var hur jobbigt det är med en vän som ringer en gång i veckan och hotar med att ta livet av sig. Det är rent osmakligt. Att så parasitera på ngn annans död för att framföra något gnäll om hur det var för flera år sedan, det är att helt missa målet, förutom att det är opassande. Jag tror inte den här killen verkligen ville sabotera för andra. Han var uppenbarligen kapabel att hota eller ta sitt liv, det måste ha varit verkligt för honom. Naturligtvis väcker det dåligt samvete (tack och lov för att vissa har detta). det är fortfarande rubbat att reagera som du gör, med näbbvist surfitteri, och anklagelser om att förstöra ditt liv, då artikeln om kvinnan som tog livet av sig, faktiskt gjorde detta och inte ville mobba någon. Förstår du då vad din inställning får för konsekvenser? Du hetsar mot svaga och utsatta människor. I detta fall en kvinna som redan dog på ett mycket tragiskt sätt. Därav min reaktion.
Jag tyckte du sa att du lagt sista ordet här, men du verkar inte kunna hålla dig från att tillrättavisa mig. Jag klargjorde ju i mitt inlägg att jag inte vet något om hur det var i hennes fall men att jag kan begripa om det nu var som de personerna på facebook påstod, att man inte reagerar. Att det finns folk som skriver något så osmakligt på hennes wall är däremot fel. Jag har inte gjort påståenden om den här kvinnan, faktiskt. Om det du är upprörd över är att jag länkade dit, så säg då för guds skull det istället för att komma med utsagor om hur jag är som vän eller om hur det var i den situation jag faktiskt uttalar mig om. Om du hade kritiserat min länkning så hade det varit en annan femma, det kan jag väl köpa, att det var en aning okänsligt av mig att länka till en artikel (?).
Tja, det är ju inte svårt att göra vissa konklusioner om t.ex din förmåga som vän, utifrån vad du säger och vilken ton du använder och i vilket sammanhang. Se dem som undringar mer. Hur du uttalar dig om saken har självklart betydelse. Jag tror fortfarande att det är vanskligt att mena att en person som hotar att ta livet av sig förstör livet för andra. Speciellt i ett sammanhang där det som skett är så fruktansvärt cyniskt, så tröstlöst och så vidrigt. Varenda människa med sund empati förstår ju att det inte är läge att ta fram storsläggan i ett sådant sammanhang. Då får man iaf räkna med att folk reagerar på tonläget, tror jag.
Jag kan också begripa att folk inte fattar då ngn skriver ngt på facebook, att verkligt allvar lätt försvinner i fb-bruset, men köper inte att ingen av dessa tusentals personer helt förbisett signaler på att hon mått dåligt, eller inte såg inlägget. Det är en inställning man väljer att inta till sin omvärld och sina medmänniskor, att inte se något eller alls tro att man behöver bry sig om andra än de direkt närstående. Typ dina problem är inte mina. Så kanske vi måste lära oss att lyssna till varandra mer.
Trots allt finns det ibland folk som ingriper då ngn hotar med att ta livet av sig, och kanske gör skillnad i ett sammanhang där andra inte sett någonting. Jag tror att det kan vara farligt att bli så där hård och skylla för mycket trots att man är arg,upprörd you name it, på en person som hotar med att ta, eller som försöker ta sitt liv för att vara egoistisk. Det innebär förutom en oerhörd förenkling, också en fara.
Den attityden kan ju just bidra till att man blir den här som skiter i självmordsvarningarna, och som inte reagerar där det kunde rädda någon på riktigt. Tycker att det du säger om den här killen låter väldigt förenklande. Men det är din åsikt, och din blogg. Jag ger uttryck för min åsikt.
Iom att jag upprepade gånger skrivit att jag gärna stöttar vänner och pratar med dem så anser jag i alla fall att dina ”konklusioner” är felaktiga. Du tror att jag skulle ge blanka fan i om en vän mådde dåligt, vilket inte är fallet. Jag har på intet sätt tagit fram någon ”storslägga” då jag inte anklagat personen som tagit sitt liv för någonting över huvud taget, jag har bara sagt att jag kan förstå att ingen brydde sig OM det nu VAR så som några skrev som kommentar, dvs att hon alarmade hela tiden och sedan berättat mig egen historia. Jag skrev också att jag troligen skulle ha ringt hennes mor eller polisen om jag sett meddelandet.
Du har anklagat mig för att vara egocentrisk när jag värderar mitt eget välmående också och inte vill att hela mitt liv ska kretsa kring att ta hand om och rycka ut för en människa som inte ger något annat är skuldkänslor tillbaka. Jag har skrivit att jag inte alltid tycker att man ska sätta sig själv i första rummet. Du har sagt att jag lever i en ”rosa bubbla” och ett ”medelklassliv”. Jag har svårt att ta din kritik på allvar när du drar felaktiga slutsatser, misstolkar det jag skriver och dessutom gör helt irrelevanta uttalanden om min person och min livssituation, vad har t.ex. min klasstillhörighet här att göra, jag ser inte relevansen?
Jag har inte gjort någon förenkling av detta. Jag har skrivit att den här personen mådde dåligt och att hens beteende ingick i hens diagnos, däremot har jag sagt att man inte få bete sig hur som helst bara för att man mår kasst samt att man inte ska ropa varg. Om någon hotar att ta sitt liv en gång i veckan så tar ingen det på allvar till slut, det är inte så konstigt egentligen. Jag har inte skrivit att den här personen gjorde det för att ”jävlas” eller ”vara elak” utan bara att det inte är ett okej beteende att lägga ansvaret för sitt liv i någon annans händer, vilket här i praktiken betydde att hen ringde varje dag, och när man inte ville ses så skulle hen ta sitt liv. Jag pratar gärna med mina vänner och de får gärna berätta om sina självmordstankar för mig, men om de skulle hota med att ta sitt liv varje gång saker inte blir precis som dem vill så skulle jag inte tycka att det var okej.