Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.
När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.
Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.
Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.
Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.
Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.
Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.
Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.
Och vad är det jobbiga med att ge uppmärksamhet och bekräftelse till någon som mår dåligt? Föreställ dig själv hur du skulle må om du inte fick bekräftelse och uppmärksamhet. Skulle du då orka följa alla de social normer du radat upp här ovan. Som om de inte det räcker med att folk mår dåligt, ska de behöva bete sig ”normalt” för att få hjälp också?
”…människor som inte ens vill ta hand om sig själva…” wow, är du tankeläsare också.
Herregud. Jag har skrivit upprepade gånger att jag gärna hjälper folk, däremot är det tröttsamt att ständigt vara på sin vakt för att behöva rycka ut när nån ska ta livet av sig, man sätter ju sitt eget liv åt sidan då. Som sagt skulle jag hjälpa till om det skedde en gång, men sen skulle jag inte acceptera det något mer, är det så konstigt att man värnar om sitt eget välmående? Man ska inte missbruka sina medmänniskors välvilja. Jag skriver att jag inte vet hur det var i det här specifika fallet utan beskriver en situation jag var i själv, och ursäkta mig, men jag tror faktiskt att jag har liiite bättre koll på hur den situationen var än du.
Jag har mått otroligt dåligt själv och då har jag inte skickat självmordssms till mina vänner för att få uppmärksamhet. Om jag skulle vilja ta mitt liv skulle jag göra det utan krusiduller, troligen tidsinställa ett inlägg på bloggen några timmar senare när det förhoppningsvis var utfört. Om jag ville ha hjälp så skulle jag be om den och söka den, vilket jag gjorde. Jag tycker att det är respektlöst att anspela på folks dåliga samvete för att få dem att ge sig ut på självmordsjakt en gång i veckan, är det så jävla konstigt?
Hur kan jag veta att det handlade om uppmärksamhetssökande? Sånt märker man, kära du. Givetvis mådde den här personen fruktansvärt dåligt, men hen tänkte aldrig ta sitt liv. Och nej, det är inget jag kan vara 100% säker på men jag är av uppfattningen att den som verkligen vill ta livet av sig inte försöker 1 gång i veckan och varje gång hör av sig till kompisar om det.
””Hur kan jag veta att det handlade om uppmärksamhetssökande? Sånt märker man, kära du.”
Hur menar du att man märker sånt?
”men jag är av uppfattningen att den som verkligen vill ta livet av sig inte försöker 1 gång i veckan och varje gång hör av sig till kompisar om det.”
Alla självmordsförsök lyckas ju inte. Och den som redan försökt en gång försöker ofta igen, rent statistiskt sett. Statistik kan förstås aldrig presenteras som klara fakta, men det ger oss ändå en hint. Folk som en gång försökt dö riskerar starkt att göra det igen. Statistiska risken för att dö genom självmord ökar också beroende på vilka diagnoser man har i kombination, etc. Jag har t.ex. extremt mycket högre självmordsrisk än många andra eftersom jag har borderline i kombination med flera andra diagnoser. Nu behöver jag naturligtvis inte bli en av dem som faktiskt dör genom självmord eftersom man inte kan anta att statistiken styr vad som kommer att ske och eftersom alla borderliners inte är likadana, men det går liksom inte att bortse från att jag och många andra löper större risk än folk i allmänhet. Det är alltså inte otänkbart att några skulle tillhöra den skara människor som försöker att ta sina liv väldigt ofta.
Att man hör av sig till sina kompisar kanske är för att man vill att de ska veta vad som är på G? Nu kan jag bara spekulera och personligen har det varierat från gång till gång om jag hört av mig till någon eller inte, men vissa kanske skickar ett sms varje gång för att de anser det fair att meddela sina närmaste om vad som kommer att ske? Andra kanske vill ha bekräftelse. De kanske vill räddas. Men egentligen, vad är så fel med det? Okej, det är jobbigt för ens närstående. Det kan jag hålla med om. Men i en svår stund tänker man inte alltid logiskt. Man kanske är så jäkla desperat att man bara vill att någon ska hjälpa en och det enda sättet man vet är genom att berätta om sina planer eller impulser. Sedan finns det impulser, för all del. Jag tror inte heller att alla som försöker ta sitt liv eller hotar om det verkligen vill dö, men till vissa diagnoser hör en enorm impulsivitet och att då gasta ut eller sms:a om självmordsplaner är för min del tämligen begripligt. Jobbigt, ja, men begripligt och då det hör till diagnosen/problematiken anser jag det ganska kasst att vända den vännen ryggen. Även fast det är jobbigt. Även fast det går ut över ens eget liv. Även fast det smärtar att se denne må så dåligt.
”Jag har mått otroligt dåligt själv och då har jag inte skickat självmordssms till mina vänner för att få uppmärksamhet.”
Så alla som inte fungerar som du gör fel, och alla som skickar självmords-sms måste göra det av uppmärksamhet därför att det i ditt fall förmodligen skulle rört sig om detsamma eftersom du skulle agerat annorlunda om du verkligen velat dö? Nu tycker jag att du utgår lite väl mycket från att alla ska fungera på ditt eget sätt.
Jag är helt på det klara med att vissa bara vill räddas och det kan jag väl begripa, dock tycker jag att det är djupt osympatiskt att upprepade gånger riva upp folks vardag för att få uppmärksamhet. Vill man ha uppmärksamhet kan man anskaffa sig det på andra vis, t.ex. genom att ringa och säga: jag mår piss, kan vi prata? Jag personligen vill inte äga mitt liv åt att jaga efter personer som ska ta livet av sig. Jag har gjort det och det sög. Därför är jag öppen med att jag gärna hjälper folk och pratar med dem men att jag inte ställer upp på det den här människan utsatte mig för. Man kan aldrig veta säkert vad som är fejk eller äkta, och förmodligen innehåller alla försök lite av båda delarna. I vissa fall är det dock rätt uppenbart vad det rör sig om, och det var det här.
Hon frågade om jag själv kunde leva upp till mina egna regler, jag svarade på det. Inget skumt i det.
”Misslyckade självmord” existerar inte. Dom som misslyckas är antingen inte redo att avsluta allt än, eller så är dom efterblivna.
Håller nog inte med, det är klart folk tvivlar, det gör nog även de som faktiskt lyckas till slut. Men de som försöker ta sitt liv gör nog det med intentionen att lyckas, oavsett om de sedan gör det eller ej.
Jag skulle snarare säga att dom självmordsbenägna ända in i det sista egentligen vill blir räddade, för jag kan då inte annars hitta en annan lämplig förklaring till varför så många misslyckas. Man får höra att folk har planerat sina självmord i månader, men ändå misslyckas. Jag är absolut inte självmordsbenägen, men om jag fick 3 minuter så skulle jag nog kunna klämma ur minst 5 stensäkra sett att dö på.
har suttit i samma situation. mest av allt handlar det ju inte om att man inte orkar, mest av allt handlar det om att de här personerna som om och om igen hotar med självmord inte behöver klemas bort. att hota med att ta sitt liv är liksom inte ett uppmärksamhetsbehov som behöver näras.
och det är helt omöjligt att ständigt finnas tillgänglig för att plocka ihop någon annans skit. självklart finns man där för sina vänner, men det finns gränser.
om någon vill dö kommer den se till att dö. det finns inget som kan stoppa den. om det är uppmärksamhet personen behöver så är situationen då den sitter där med kniven mot armen det sista tillfället den behöver uppmärksamheten.
Av nån anledning filtreras dina kommentarer bort som spam. Jag tror det är åtgärdat nu.
Och ja, det handlar om det också. I slutändan mår ingen bättre av att få sitt orimliga uppmärksamhetsbehov tillfredsställt, det hindrar en bara från att ta tag i sina problem på längre sikt.
Bra skrivet Fanny. Utmärkt. Vägrade smsa och ringa och sånt till mina vänner när jag mådde dåligt och försökte ta livet av mig för det man behöver just då är någonting annat. Någon som kramar om en och säger att allting löser sig. Eller ja, någon som är nära nära nära. Att gråta i telefoner och söka bekräftelse och uppmärksamhet är faktiskt något annat än att må dåligt på riktigt.
Många missbrukar det här med att må dåligt för att mjölka sympatier och energi från andra människor och det är verkligen inte ok.
(Duckar för påhoppen som kommer att hagla.)
De flesta som varit i den situationen vet nog vad vi snackar om här. Det är liksom inget schysst beteende.
Tycker att det är ganska trångsynt och vidrigt att snacka om att må dåligt ”på riktigt”. Bara för att alla inte gör som du och bara för att du har svårt att förstå ett beteende du anser går ut över dig, betyder det inte att dessa människor mår dåligt på låtsas. Alla mår liksom dåligt på olika sätt. För människor är olika och har dessutom olika problem, olika erfarenheter och olika eventuella diagnoser- diagnoser som de sedan uppfyller i varierande grad. Saker är helt enkelt inte svarta & vita, vilket du här får det att framstå som.
Jag har inte sagt att nån skulle må dåligt på låtsas, däremot att självmordsförsöket inte var seriöst. Klart man kan må dåligt utan att vilja ta sitt liv. Kan man inte bara vara fair med hur man mår istället för att överdriva allt, jag tar även den som bara mår dåligt på allvar, man behöver inte ta sitt liv för att jag ska ge en person uppmärksamhet.
En annan sak jag tänkte på är hur alla dessa självmordslarm gjorde att det helt vanliga dåligmåendet inte stod lika högt i kurs. Om nån bara snackade om att man mådde kefft så var det ingen big deal, det vara bara självmord som räknades. Trist grej det där, att självmord är den enda stor grejen.
Du har innan skrivit om att låta människor själva besluta om de vill ta sitt liv och därför inte ”rycka ut”. Kanske är det därför du tycker det är mer okej, eller brukar du rycka ut när det händer att nån hör av sig?
Genom att gå igenom dina kommentarer så märker man rätt så snabbt att du går inte att ändra på, utan du är fast besluten om att det som ” Fanny ” skriver om inte existerar ( vänner som utnyttjar ens sympati för inget annat än bekräftelse ). Jag känner bara att jag måste fråga, har du hört berättelsen ” Pojken och Vargen ” ? Om inte så kan vi gå igenom den snabbt. Pojken är en uttråkad fåraherde som för skojs skulle ropade ” Vargen kommer ” X antal gånger. Varje gång sprang folket ut för att rädda pojken och fåren, men mötes varje gång av besvikelse eftersom hotet var falskt.
Dagen då Vargen plötsligen kom, ignorerades pojken och sagan var därmed slut. Det krävs en idiot för att inte hitta sensmoralen i denna saga, men för att hålla parti med pojken, krävs det än ännu större idiot. I en jämförelse mellan den gamla fabeln och ” Fannys ” text så ser man klart och tydligt att du väljer att försvara pojken. Varför?
”Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.”
Jag tycker att det där är ett ganska egoistiskt synsätt. Visst är det jobbigt när vänner mår dåligt och självklart innebär det en hel del oro när man har en vän som ofta säger att hen ska ta sitt liv. Självklart kan man må dåligt av det och om man redan mår dåligt själv kan det vara väldigt jobbigt att hantera. Jag har själv varit med om det. Dock skulle jag inte låta mitt eget behov av frid & fröjd gå före vännens behov av stöd. Om en vän säger att hen tänker ta sitt liv ringer jag upp eller ber den komma in på msn. Frågar om jag ska komma över. Det spelar ingen roll om det är en gång i veckan. Jag anser att jag vore grovt egoistisk om jag stängde av mobilen och sket i att stötta min vän bara för att få lugn & ro själv; dessutom kan jag som varit självmordsbenägen i många år och även försökt ta mitt liv några gånger tänka mig in i hur jävla jobbigt det skulle vara om jag meddelade mina vänner om mina planer eller impulser, men de bara sket i det. Det skulle verkligen inte göra mig mindre pepp på att ta mitt liv.
”Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel!”
Fast det viktigaste tycker jag inte är om det skulle vara ens fel eller inte. Det är att man funnits där och velat att ens vän ska leva för dennes skull, inte för ens egen.
”Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt.”
Du kanske känner att det är nödvändigt för din egen del, men hur nödvändigt är det för den andra personen? Att skälla ut tycker jag är att ta i lite väl mycket. Har svårt att tro att många som mår väldigt dåligt skulle må bättre av en utskällning, snarare bara tvärtom. Och ja, jag tycker det är väldigt värt att tänka på hur den andra mår av det. För det är den andra personen som är den som mår sämre än en själv. Att begära att den hela tiden ska tänka enligt sunt förnuft och vad ens vänner kan känna p.g.a. självmordshot/brev är som att be en rullstolsburen människa tänka på hur jävla jobbigt det är för en att hela tiden vara tvungen att hjälpa den med allt praktiskt. Som att begära att denne ska börja gå.
”Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte.”
Jag håller med dig om att det inte bör vara ett krav. För jag tycker att det bör vara en självklarhet. Något som kommer naturligt. Självklart bör det också vara ömsesidigt, om man ställer upp för sina vänner när de mår dåligt vill man naturligtvis att de åtminstone ska VILJA och FÖRSÖKA att göra detsamma för en själv i dito situation, men samtidigt får man försöka minnas att alla människor i alla perioder inte kan ge av sig själva. Om ens vän för tillfället mår mycket sämre än en själv är det åtminstone enligt mig fullt förståeligt att hen inte kan ställa upp lika mycket på en som förut eller som man önskar. Då är det jag som mår sämre som får bidra med att hålla relationen vid liv och att ta hand om den som mår sämre. Att ställa upp. Förhoppningsvis gör min vän detsamma för mig när hen väl kommit ur sin riktigt jobbiga period. Skulle denne sedan inte göra det, då vet man vad hen går för. Men jag vill helst inte bara anta när en vän mår dåligt att hen inte kommer att ställa upp på mig när jag mår på ett liknande sätt. Nu säger jag inte att det var så du tänkte; det är bara min tanke om saken.
”Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.”
Men om man redan försökt och inte får någon hjälp? Jag har t.ex. gått inom psykvården i fem år nu. Fem jävla år. Ingenting har blivit bättre. Okej, vissa problem är borta, men det är inte psykvårdens förtjänst. Dock har nya problem ersatts av de gamla OCH jag har jobbiga minnen av hur illa psykvården behandlat mig vissa gånger. Jag känner överhuvudtaget inget förtroende för psykvården längre. Jag kommer visst ändå att försöka med min nya mottagning. De kanske är bättre än de tidigare. Jag har dock inget hopp om saken och jag förstår verkligen de som ger upp hoppet totalt och skiter i att kontakta psyk fortsättningsvis.
”Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva.”
Nu kanske du syftar specifikt på din vän, men om du snackar om saken rent allmänt kan jag säga att det finns GOTT om människor som VILL ta hand om sig själva, men de vet bara inte hur man gör. De har inte orken eller så ställer deras problem till det för dem så att de inte vet hur man ska göra. Seriöst, det finns människor som inte vet hur man sköter sitt hushåll om vi tar det som exempel. Kanske verkar jättekonstigt om man själv kan städa, diska, tvätta och allt det där… men de finns. Sen finns det de som vet, men som inte kan omsätta det i handling. Jag tillhör dessa. Inte alla dagar, men vissa dagar. Jag vet, men jag förmår inte att göra det för att mina dissociativa symtom är för starka. Jag utesluter alltså inte att det finns människor som vill och kanske även vet hur man tar hand om sig själv, men bara inte kan omsätta det i praktiken för att de mår för dåligt. Eller att det finns de som inte vet hur man gör.
”Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen.”
Så om man blivit räddad en gång bör man inte försöka igen för att det vore otacksamt? Jag trodde att du visste att det inte är så enkelt som att man börjar må kalas igen bara för att man blivit räddad från att ta sitt liv en gång. För allvarligt talat, räddad & räddad… jag skulle snarare säga hindrad. Hindrad från att ta sitt liv och det kan förstås vara både positivt och negativt, men även om man vill leva men försöker att ta sitt liv ändå och sedan hindras, så utesluter det inte att man försöker igen för att man mår så jävla dåligt.
”Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem.”
Främst sett till de enligt mig jävligt elaka och känslokalla saker de skrev på hennes Facebookstatus förstår jag dem INTE.
”Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan.”
Du får det att låta som om man lägger över ansvaret för sitt eget mående på någon annan bara för att man meddelar denne att man tänker ta sitt liv. Jag anser inte att det nödvändigtvis behöver vara så. Självklart finns det de som fungerar så och jag kan inte veta- din vän kan mycket möjligt ha varit en av dessa. Men själva grejen att man meddelar någon att man har självmordstankar eller att man tänker agera anser inte jag är detsamma som att inte vilja ta något eget ansvar för sitt mående. Dessutom, hört talas om impulser?
Det har inget att göra med något slags totalbehov av frid och fröjd, däremot ett behov av att ibland få vila mentalt.
Det var nödvändigt för mig och mina vänner att få slut på det som rådde, därav det hela. Folk fungerar olika, det jag skriver om är egentligen bara den här specifika människan som jag hade kontakt med.
Jag vet att psykvården är keff, grejen med den här personen var att hen inte ens försökte.
När det gäller människor som vill reda upp sin skit så har jag skrivit att jag gärna hjälper till om viljan finns. Att folk vill ha hjälp är helt okej.
Jag håller med om att man inte skriver sånt på facebook (det de skrev i statusen dvs) men jag förstår att man inte orkar bry sig. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att ta sitt liv.
Du har många bra poänger här.
”Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.”
Jag vet såklart inte hur nära vänner ni var, och om detta var typiska rop på varg kan man såklart känna att ett ständigt uppmärksamhetssökande utan reell fara är onödigt att ringa polisen för. Samtidigt har jag efter egna erfarenheter noll tillit till psykvårdens förmåga att hålla människor vid liv, så jag hade nog inte vågat ta risken.
”Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med.”
Det här är något som jag verkligen fått lära mig den hårda vägen. Jag har lagt ner så fruktansvärt mycket energi och kärlek på en människa som, vilket jag nyligen insett, i själva verket inte ville ha den på riktigt. Människor som låtsas ”kämpa” för att få uppmärksamhet, när de egentligen bara vill bo kvar i sin mysiga offerlund… Inte värt att gå sönder för.
Visst finns det gränser, men det känns dubbelmoraliskt att hjälpa vissa men inte andra. Inte bara det, utan det känns som att man då bidrar med att dra ned dem djupare genom att vända dem ryggen. Psykiska problem är en smärta i röven att tampas med, och kräver väldigt mycket tid och ork om det ska lösa sig. Men att bara hjälpa någon en gång och sedan tro att allt är okej är att göra saken värre, speciellt när man sedan slutar hjälpa personen för att man inte orkar. Om du har tappat kontakten med- eller hoppet för en vän så kan du föreställa dig den känslan i samma stund som du mår så dåligt att du vill dö.
För övrigt är uppmärksamhetssökandet generellt sett en social reflex för att varna nära och kära för att man kanske inte kommer att finnas där, för att man bryr sig om dem men är för svag för att ta sig upp. Det är kroppens och sinnets sista hopp för räddning innan man dör. Det finns många andra sätt som kroppen reagerar på innan den dör, men ropet på hjälp är i princip det sista hoppet som kan förhindra ett eventuellt självmord.
Varför är det dubbelmoraliskt att bry sig mer om sina närmre vänner? Tid och ork bidrar jag gärna med, men inte på det sättet. Detta inlägg handlar om en människa som ville ta sitt liv ungefär en gång i veckan i flera månaders tid vilket till slut blev för mycket. Klart hen sökte uppmärksamhet åt att hen mådde dåligt, men alla visste redan att hen gjorde det och hen hade kontakt med psykvården. Vad mer kan man då göra?
det jag fann dubbelmoraliskt var inte att du bryr dig mer om dina närmsta vänner, då det inte framgår av texten vilken grad av vänskap det rör sig om i relation till graden hjälp de får, bara att graden hjälpsamhet beror på hur mycket man får tillbaka. Jag kan förstå att det från ditt perspektiv ser klart och tydligt ut, men för en ovetande läsare ser det ut som att du bara vill hjälpa dem som klarar av att återhämta sig på kort tid (och ständigt ge tillbaka) med lite möda men inte dem som kräver längre tid och mer möda för att må bättre (och som kanske inte alltid orkar gälda), och då känns det för mig aningen dubbelmoraliskt att säga att man ställer upp för sina vänner. Men tja, nu har du ju förklarat att det handlade om att du ställer upp mest för dina närmsta vänner och inte alla vänner.
Jag har läst Candy’s inlägg nu och dina kommentarer/förklaringar där, och med den bakgrunden känns det mer lämpligt att ändra min kommentar så att den inte handlar så mycket om ditt inlägg specifikt, utan mer generellt sett kring självmord och stöd för självmordsbenägna. Jag skulle själv ha blivit utmattad av en sådan person om beteendet fortsatte kontinuerligt. Däremot hade jag nog tagit ett allvarligt snack med denne. Inte skälla ut personen, utan bara prata med denne om varför den gör som den gör, hur den verkligen känner osv… Det vill säga att man kanske inte ska ställa upp på så sätt att man pysslar om personen så fort den ropar, utan på ett mer objektivt plan diskutera beteendet med personen. För det ligger alltid något bakom mer än själva uppmärksamheten om man bara gräver lite. Vem vet, ungen kanske var osynlig för sina föräldrar under barndomen eller något?
Jag menar inte att man måste få ”lika mycket” tillbaks, vänskap ska inte vara något liksummespel. Däremot ser jag gärna att de vänner jag ställer upp för ställer upp för mig, givetvis i mån av ord, behov och tid. ”Skälla ut” var nog fel ord. Allvarligt snack är en mer lämplig beskrivning.
Jag förstår varför folk blivit upprörda av det här inlägget, det låter värre än vad det var meningen från min sida. Därför har jag också förklarat mig i ett senare inlägg. Det här med självmord är känsliga frågor och man ska uttrycka sig varsamt, så jag ser absolut att jag kunde ha gjort min poäng mer tydlig från första början.
Jag förstår dig precis. Jag skulle reagera på samma sätt som du om jag fick ett sms i veckan från någon som sa att denne ville ta sitt liv. Tvärtemot vad många kommentatorer säger här är det med all sannolikhet så att om man skickar sms till någon är det nog inte självmord man har i tankarna. Man ansvarar själv för sitt liv, och vill man dö ska man inte dra ner andra i skiten. Vill man däremot ha hjälp med att leva ska man kontakta sin vän/vänner och be om hjälp. Inte hota med att ta livet av sig via sms.