Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Fragment.

Min hud är ren från din beröring nu, Men inte mitt sinne. Jag minns fortfarande hur dina händer rörde sig över min kropp. Jag minns hur jag slöt ögonen och tänkte att så har ingen annan rört vid mig förut.

*

tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att deras kärlek inte gav mig någonting. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen begärde en annan sorts blickar. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att en kvinnas mjuka varma kropp är det jag vill ha. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att kvinnors sällskap är så mycket mer lustfyllt, passionerat och vacker än deras. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen aldrig älskat män, att jag bara har odlat en osund besatthet av dem. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att det enda som är relevant är kvinnor.

*

en går omkring i världen och tänker: ska det få vara såhär. och ja, ja det får vara så för det är så. det är så att vi spenderar våra dagar med detta oerhörda lidande, och det som borde vara absurt är helt och hållet normaliserat för det är precis så vi har vant oss vid att det ska få vara.

jag hoppas att det kommer en dag jag ser tillbaka på detta outhärdliga nu och tänker; jag kan inte förstå hur det var. jag förstår det, rent intellektuellt, och jag vet att jag har sett det med mina själva ögon, levt det med min själva kropp, men jag kan ändå inte greppa det. det är så långt borta nu.

för sådant är lidandet; sekunden efter en trätt ur det så är det som om det var tusen år borta. det enda en vet är att en aldrig vill dit igen.

*

sorg måste kännas och läkas ut. det är smärtsamt men det är det enda sättet en kan bli av med det.

jag pratade med en som berättade att hon hade börjat gråta helt plötsligt för att hennes pappa var död, 20 år senare. sådan är sorg; den kan slå oss med full kraft vid helt oväntade tillfällen. när vi har rum i vårt hjärta att känna den.

*

när du kom in i mig slets jag från mitt kontinuum av barndomsminnen till det kontinuum av övergrepp som är en vuxen kvinnas liv och öde

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv