Hittade denna sympatiska lista på Löwengrips blogg, den handlar om hur en blir framgångsrik. Jag intresserar mig för den här framgångsretoriken som är så utbredd bland diverse ”entreprenörer”.
Jag tänker typ såhär: ok att vissa vill bli så kallat ”framgångsrika” och göra våld på sig själv i enlighet med denna lista (typ klara orimliga uppgifter med enastående resultat och vara snäll mot folk som är dumma mot en, alltså ursäkta men varför skulle en tvinga sig själv till det och hur kan det ses som något eftersträvansvärt). Det kanske kan vara en extremsport, ett gäng människor låses in i någon slags artificiell värld där bara 1 % kan bli framgångsrika och så får de tävla. Jag skulle inte göra det, men vem är jag att döma andras intressen.
MEN problemet är att den här framgångsmentaliteten liksom inte bara är ett ideal för människor som faktiskt vill göra karriär, utan det sipprar ner till precis alla. Även människor i typ fas3 som mest bara vill ha ett jobb som ger en dräglig lön får ta del av dessa tips, i olika utformning. ALLA ska leva som Löwengrip, även om det inte finns minsta lilla chans att det ger samma utdelning. Och sen när en klagar så får en höra från människor som själva har gjort ett val att eftersträva ”framgång” att en bara måste kämpa mer för det ha de gjort och det har ju gått bra och bla bla bla bla.
Jag undrar om det har föresvävat dem att alla kanske inte vill bli framgångsrika? Det är kanske inte allas högsta dröm i livet att tävla på den arenan. Jag skulle nog säga att det absoluta flertalet inte tycker att ”framgång” är så jävla viktigt utan är mer intresserade av att ha ett tryggt och stabilt liv där de kan ägna sig åt vänner, familj, hobbys och så vidare utan att ständigt tänka på att göra mer, göra bättre och så vidare och så vidare.
Det jag vill är inte att offra allt för att hamna på toppen (som om det ens var en möjlighet), utan att slippa denna ständiga tävlan som tvingas på mig från alla möjliga håll. Sedan kan väl Löwengrip syssla med det om hen vill, men att framföra det som något slags allmängiltigt ideal kring hur en ska leva är bara så skevt. Även människor som inte strävar efter framgång, inte utmärker sig, har rätt till ett värdigt liv. De allra flesta människor kan inte leva som någon jävla superentreprenör, och det måste vi kunna anpassa samhället efter, istället för denna eviga tävlan om ”framgång” som de flesta inte ens vill ha.
jag tycker att det var en bra lista ändå. Finns väl olika nivåer på att utmana sig själv. En kan göra fåtal punkter på listan till att börja med och inte alla på en gång kanske 🙂
Jag tänker att när en är i en redan privlegiad position på så sätt att en redan har ett ekonomisk och socialt kapital så kan det säkert vara roligt att utmana sig själv och testa på nya saker. Jag tror det då kan vara givande eftersom det här med att försöka bli framgångsrik blir en kul sport. Problemet är bara att människor från lägre samhällsklasser inte har möjligheten att INTE utmana sig själv eller att göra våld på sig själva. Som fattig och obildad är en tvingad att konstant göra saker en är obekväm med, konstant tvingad till att pusha sig själv framåt och det tror jag inte är hållbart i längden. Oddsen för att någon utan ekonomiskt, socialt och kuturellt kapital ska lyckas bli framgångsrik är väldigt mycket lägre än någon som har allt det viket leder till besvikelse och ångest.
Jag tror nog det är rätt ångestladdat även för många privilegierade. Jag kommer från en arbetarklass-bakgrund men har ganska ”fint” jobb nu, och jag vet att många av mina kollegor (inklusive jag själv) har fett med karriär-ångest. Jag upplever det inte som att folk på mitt jobb går runt med en trygg känsla av att ha det ganska fixat för sig, och sen så satsar man på att göra karriär som en kul sport. Snarare kämpar man för att känna att man duger, för att inte vara en loser…
OBS att jag inte förnekar att jag är privilegierad nu jämfört med tidigare, eller att mitt liv nu (när jag bl a har mycket mer pengar och inflytande över min arbets-situation) är bättre än mitt liv var tidigare. Allt jag vill säga är bara att det fortfarande är en jäkla hets, det här med framgången.
Jag tror absolut det finns en karriärhets i hela samhället men jag tycker ändå det är skillnad mellan att faktiskt ha en trygghet om det skiter sig än att konstant behöva försöka för att det finns ingenting att falla tillbaka till.
Det tror jag inte har förnekats?
Självklart är det en jätteviktig skillnad! Invände bara mot tanken att framgångs-strävan skulle kännas som ”en kul sport” snarare än en hets och press för mer privilegierade.
Håller verkligen med dig. När jag läste listan visste jag inte i vilket sammanhang den skrivits men flera punkter tycker jag stämmer in på förväntningarna på vilken vanlig arbetare som helst. T.ex. ”ge mer än du får tillbaka” och ”bry dig mer om andra än de bryr sig om dig”. Typiskt för en vanlig arbetare i ett kapitalistiskt samhälle. Det är väl en sak att ge och ge och ge när det har en rimlig avkastning, vilket det har för Löwengrip, men i det här samhället ger och ger och ger människor för att få småsmulor tillbaka.
Herregud jag trodde den var ironisk
Jag trodde att listan var någonting som typ du hade skrivit som en kritik mot hur det framställs att man ska leva. Det är ju verkligen dom budskapen som förs ut – men jag har aldrig varit med om att det har varit så tydligt uttryckt att det du gör verkligen är att göra våld på sig själv. Så blev sjukt chockad av att det var någon som hade skrivit det och menat det seriöst.
Det är ju verkligen det vi matas med, och det är så sjukt svårt att gå emot. Jag har bränt ut mig till den gränsen att jag har hamnat på sjukhus och haft allvarliga självmordstankar – på grund av att jag har pressat mig så hårt att jag helt tappat förmågan att lyssna på min kropps signaler. Att då läsa att jag inte gjort i närheten av tillräckligt, och aldrig kan göra tillräckligt, aldrig kan bli bra nog, gör sjukt ont. Mina sjukdomar, som egentligen bara är en sjukt rimlig konsekvens av ett skitstressigt samhälle, blir till ett stort misslyckande. Att jag inte var stark nog, istället för att jag varit för stark för länge.
Och att framgångshetsen liksom ska finnas i allt en gör, ALLT ska vara perfekt. Kan ju inte ens gå till gymmet, duscha, rita, söka jobb eller typ laga mat utan att det förväntas att en ska vilja utvecklas och bli fantastisk på det. Pallar ej.
Hemskt att så mycket ska förvandlas till ett prestationskrav. Det tar bort glädjen.
Jag tänkte väl mest: ”ja, eller så föds man som man”. För det där ser väldigt mycket ut som en lista för hur kvinnor måste göra.
word
Jag håller verkligen med dig. Det där är en kapitalistisk idé om vad framgång är. Själv tycker jag att livet handlar om att vara solidarisk mot sig själv och andra människor och, i den bästa av världar, arbeta med det man tycker om trots att det inte ger maximal utdelning. Inte armbåga sig fram till självförverkligande där pengar och makt är det enda målet. Arbete och karriär definierar inte ett lyckligt liv.
Precis, jag är fattig som en kyrkoråtta men känner mig fabulöst framgångsrik (:
ALLTSÅ FANNY!!! <3 <3 <3
Åh herregud, den listan får mig att vilja bli så oframgångsrik som möjligt. Blir också lätt illamående över hur listan inte bara rättfärdigar utan även romantiserar orättvisa arbetsförhållanden. Liksom skitsamma om din chef ger dig en helt omöjlig arbetsuppgift, se det som en möjlighet!
Jösses. Jag blir bara gladare och gladare över att jag aldrig börjat läsa BB:s blogg – det här är ju helt vansinnigt 🙁
Om alla fackförbund upplöstes imorgon och denna lista började användas som målbild för anställda – hur länge tror ni det skulle dröja innan vi var tillbaka i samma arbetsvillkor som på 1700-talet? Sådär så att vissa avkrävdes mer för den kost och logi som ”ingick” i tjänsten än de tjänade så att de för varje år blev mer skuldsatta till sin arbetsgivare typ. Jag tror inte att det skulle ta mer än 10-15 år.
Entrepenöridealet är ett jävla gift som sipprar in i varenda jävla liten vrå i samhället och det är så jävla äckligt, men det är som alltid, den borgerliga moralen talar om vad vi ska sträva efter och vad som är fint och vad som är fult och det görs sakta men säkert så att vi plötsligt står där och upptäcker att det skett ett meningsskifte. Till slut börjar även vänsterpersoner använda sig av samma tänk och retorik. Blehrg.
Fanny, jag har läst din blogg och haft liknande åsikter som du i ca ett år nu, och successivt börjat må så mycket sämre. Jag har börjat störa mig, känna irritation och hat på minsta lilla minidetalj i min vardag. Börjat värdera männsikor utifrån om de är kvinnor eller män, svarta eller vita. Kännt bitterhet över saker jag egentligen tycker om, som att fixa mig länge på morgonen och män i allmänhet. Känt att allt är emot mig och att allt är så orättvist. Jag är en 17-årig tjej och allt jag vill, precis som alla andra, är att vara lycklig. Att ha dessa tankar som jag haft om män har bara fått mig att må skit. Det finns så mycket viktigare saker här i världen än om tjejer och killar har olika roller i sitt förhållande, om tjejer får mer utseendekomplimanger än killar eller om tjejer och killar bemöts på olika sätt. Hade jag läst mitt eget medelande för några månader sen så hade jag bara tyckt att jag var helt dum i huvudet, vilket säkert är precis vad de flesta tycker, men jag kunde inte bry mig mindre. Bye bye
Jaha. Jag hoppas att du någon dag lyckas se saker för vad dem är utan att vara olycklig.
Känner en otrolig press av samhällets framgångsideal. Jag vill nå framgång, ”göra karriär” , anta nya, hela tiden mer krävande, uppgifter.. Och jag vet att det är framgångsidealet som präglat mig och att det är därför jag vill detta. Tror inte jag kommer kunna undslippa detta även om jag vill, nu sitter det i mig känns det som. Usch, usch!
Vad som också är (o)lustigt är den totala godtyckligheten som omger dessa råd/tips/guider. Inga källor eller referenser whatsoever, så det kokar väl ner till en lista på ”hur en alltid prioriterar karriär över sig själv”.
Sedan svälter ju människor alltjämt, så om en har det fett är det ju förståeligt om en vill attribuera sina framgångar till den egna personen och ens prestationer, hellre än till sin privilegierade lott i en orättvis värld.
Och ”Maria” är ett troll. Men oavsett är hens olycka inte Fannys fel, lika lite som det är nyheternas fel om deras innehåll gör någon upprörd.
Misstänkte troll på hen, men tycker det är roligt att svara kort och avvisande på sådär ambitiösa kommentarer.
Problemet med att alla ska tävla mot sig själva och andra på det sättet som krävs i en entreprenörslivsstil är att det alltid blir någon som hamnar efter: om någon ska vara bäst måste någon rimligen vara sämst.
Det är inte något som jag eftersträvar heller.
Så korkad lista. Om 600 pers söker ett jobb så är det ju ändå arbetsköparen som väljer, det spelar ingen roll då om alla 600 följer listan. Meen den är nog skriven för folk i privilegierade ställningar, som bellan själv, för som fler skrivit så är det de som har råd att göra våld på sig själv för de får ändå ut något av det i slutändan.
De 15 reglerna som står med i listan råder i Fas 3. Mycket förmaningar, tillrättavisningar och krav. Gör si, och inte så, men var bara dig själv. Var glad, tacksam och häng inte upp dig på ”småsaker” som till exempel nerkissade toaletter, skitiga kontor och att din lön inte betalas ut i tid. Var beredd på att jobba gratis. Ställ inga krav för guds skull.
Moderatmantrat: Alla som tjänar mycket pengar/är framgångsrika motiverar sin höga inkomst med att de jobbar hårt för sina pengar.
För tydligen jobbar ingen vanlig arbetare hårt i Sverige. ”För vill man tjäna pengar så kan man det om man bara vill det tillräckligt”. ”Vill man tillräckligt så kan man få vilket jobb man vill”. Detta tänk kan också överföras på personer som har sjukdomar som är allvarliga. Precis som om att det hänger på om du vill eller inte överleva cancer/ ha jobb eller vara arbetslös. För det finns ju omständigheter och förutsättningar som spelar roll.