framgång – Fanny Åström

Framgångspropagandan.

Ofta när en öppnar tidningen så kommer det upp olika solskenshistorier om människor som har Lyckats I Livet. Någon driven jävel som började jobba vid 16 och sen bara arbetat sig uppåt parallellt med studier och bla bla och som det till slut har gått riktigt bra för. Kul för dem!

Frågan är: vad fyller dess historier för funktion i vårt samhälle? Varför finns det ett så stort intresse för människor som lyckats med saker och ting? Varför läser vi så sällan om alla de som försöker och kämpar men misslyckas (de allra flesta företag läggs ju ner eller går i konkurs ganska snabbt)?

Det handlar såklart om att befästa idén att en är sin egen lyckas smed och att hårt slit lönar sig. När vi läser om människor som kämpat sig till framgång så tänker vi ”om jag kämpar lika hårt så kommer jag också att komma dit”.

Jag tänker på personen på bilden, och på all information som inte står i artikeln. Vad har hen för bakgrund? Vad fick hen för möjligheter? Och dessutom: hur mådde hen under tiden hen kämpade för att nå framgång? Jag tycker att det låter väldigt mycket att studera och praktisera samtidigt, det är stressigt. Den här personen kanske klarade det bra, men det är det absolut inte alla som gör. Det är också troligt att personen under den här tiden kände mycket stress och press, men att det fungerade eftersom det var under en begränsad period och att det i slutändan ändå visade sig vara värt det. En undrar ju hur personen hade tänkt kring sina livsval om de inte fallit så lyckosamt ut.

Jag tycker bara det är viktigt att reflektera över detta när en blir uppmanad till att vara driven, kämpa hårdare och så vidare. Vad finns det för garantier för att det faktiskt lönar sig, och hur mycket uppoffring är chansen till framgång egentligen värd. Ska vi bara kämpa och kämpa tills det fungerar eller vi går under, eller ska vi göra någon slags avvägning. I den här typen av framgångspropaganda så lyser de realistiska kalkylerna med sin frånvaro. Vi ska liksom tro så himla himla mycket på oss själva och att vårt slit kommer ge utdelning i slutänden, att fundera på vad en förlorar på vägen presenteras inte som ett alternativ. Varför är det så, och vem tjänar på en kultur som går ut på att vi ska slita för någon annan i hopp om att nå framgång?

Framgångsidealet drabbar alla.

Hittade denna sympatiska lista på Löwengrips blogg, den handlar om hur en blir framgångsrik. Jag intresserar mig för den här framgångsretoriken som är så utbredd bland diverse ”entreprenörer”.

Jag tänker typ såhär: ok att vissa vill bli så kallat ”framgångsrika” och göra våld på sig själv i enlighet med denna lista (typ klara orimliga uppgifter med enastående resultat och vara snäll mot folk som är dumma mot en, alltså ursäkta men varför skulle en tvinga sig själv till det och hur kan det ses som något eftersträvansvärt). Det kanske kan vara en extremsport, ett gäng människor låses in i någon slags artificiell värld där bara 1 % kan bli framgångsrika och så får de tävla. Jag skulle inte göra det, men vem är jag att döma andras intressen.

MEN problemet är att den här framgångsmentaliteten liksom inte bara är ett ideal för människor som faktiskt vill göra karriär, utan det sipprar ner till precis alla. Även människor i typ fas3 som mest bara vill ha ett jobb som ger en dräglig lön får ta del av dessa tips, i olika utformning. ALLA ska leva som Löwengrip, även om det inte finns minsta lilla chans att det ger samma utdelning. Och sen när en klagar så får en höra från människor som själva har gjort ett val att eftersträva ”framgång” att en bara måste kämpa mer för det ha de gjort och det har ju gått bra och bla bla bla bla.

Jag undrar om det har föresvävat dem att alla kanske inte vill bli framgångsrika? Det är kanske inte allas högsta dröm i livet att tävla på den arenan. Jag skulle nog säga att det absoluta flertalet inte tycker att ”framgång” är så jävla viktigt utan är mer intresserade av att ha ett tryggt och stabilt liv där de kan ägna sig åt vänner, familj, hobbys och så vidare utan att ständigt tänka på att göra mer, göra bättre och så vidare och så vidare.

Det jag vill är inte att offra allt för att hamna på toppen (som om det ens var en möjlighet), utan att slippa denna ständiga tävlan som tvingas på mig från alla möjliga håll. Sedan kan väl Löwengrip syssla med det om hen vill, men att framföra det som något slags allmängiltigt ideal kring hur en ska leva är bara så skevt. Även människor som inte strävar efter framgång, inte utmärker sig, har rätt till ett värdigt liv. De allra flesta människor kan inte leva som någon jävla superentreprenör, och det måste vi kunna anpassa samhället efter, istället för denna eviga tävlan om ”framgång” som de flesta inte ens vill ha.

Betala din egen jävla arbetskraft.

Tyra Sjöstedt söker en praktikant till hennes företag style by Tyra. Tydligen så har företaget växt jättemycket och de har ingen praktikant just nu, så de behöver en. Som praktikant får man lön från arbetsförmedlingen som betalas med skattepengar. Alltså: ett privat företag profiterar på en persons arbete men slipper betala lön. Jag tror till och med att företaget FÅR en summa.

Jag tycker praktik kan vara bra i vissa sammanhang. Ibland behöver en specifik person verkligen mer arbetslivserfarenhet, så kan det vara. Ibland kan det vara enda vägen in i en specifik bransch. Men en praktikant ska aldrig aldrig ersätta en eventuell anställd som får sin lön från företaget. Du ska inte kunna strunta i att ansälla någon på vanligt vis eftersom du lika gärna kan få arbetskraften gratis av staten. Det är ju fan i mig stöld av båda arbetskraft och skattepengar att göra så.

Tyra säger att hon vill anställa sin praktikant sen. Jaha, men kan du inte bara anställa människan direkt istället. Om det nu går så jävla bra för din smyckesbutik så kan du väl punga ut med en lön istället för att låta samhället stå för notan.Om det handlar om att du är rädd för att det ska bli svårt att bli av med en som är dålig på grund av LAS så kan jag informera om att det finns något som kallas provanställning.

Eller handlar det om att den som ska jobba hos dig måste visa ”driv” genom att jobba för skitlåg praktikantlön tre månader?

Nej. Om du behöver en ny anställd så ska du banne mig anställa den personen på riktigt också. Och ge personen lön från företaget. Det kan du fan ta och punga ut om du nu är så jävla framgångsrik.

Tillsammans gör vi sverige till ett föregångsland. NOT!

Och så var skiten över. Det känns både skönt och vemodigt, skönt för att jag är så trött på att samma budskap upprepas tills det når farsliknande nivåer, vemodigt för att detta fan var ett särdeles uselt val. De blåa vann, PP kom inte ens i närheten och och Sd hamnade i fet vågmästarställning. Det enda jag glädjer mig för är Mp:s framgångar men inte ens de var så stora som jag hade hoppats på.

Hitills har jag ju tänkt att Sd inte kommer ha några chanser att påverka, dels för att de är ett låtsasparti som inte ens kan fylla ut alla platser de får i vissa kommuner (vilket är både kul och tragiskt, för att de inte kan fylla ut platserna betyder ju trots allt att de fått ganska många platser) och dels för att alla har fört en jävla hetsjakt mot dem. Men jag är rädd, jag är rädd att man plötligt ska se dem som ett respektabelt parti och långsamt acceptera deras politik. Det är inte helt otroligt.

Fp tycker ju redan som de tycker med sina jävla språktest och sitt burkaförbud, de är fan redan främlingsfientliga så det förslår. Jag tycker att det är löjligt att man lagt ett sånt extremt fokus på Sd när vi faktiskt redan har ett främlingsfientligt parti i regeringen, ungefär som om främlingsfientlighet bara kan komma i en viss förpackning.

På ett sätt är det ändå skönt att den där svenska rättfärdighetsbubblan har spruckit en aning. Vi har nu blivit ”ett land som andra” med ett främlingsfientligt parti i riksdagen och en populistiskt högerregering. Folk kanske är trötta på att vi ständigt ska spela moraliskt föredöme för resten av världen. Jag är också trött på det, dock inte när det gäller invandringspolitiken, men ändock i frågor som sexköp och droger. Vi är inte så jävla bra i Sverige egentligen.

Den heta frågan nu är väl huruvida miljöpartiet kommer agera stödparti åt moderaterna. Allvarligt talat så tycker jag att de ska göra det och det är inte bara för att jag tycker att Sd ska bort. Miljöpartiet är inget självklart vänsterparti, de har innan stått och vägt mellan blocken och är i första hand ett parti som värnar om miljön. Om man är ett parti med ett väldigt smalt fokus så tycker jag att man ska kämpa för det oavsett, den globala uppvärmningen stannar inte för att vi har en borgerlig regering. Att jag sedan inte heller stöder den extremt fasta blockuppdelning bidrar såklart till att jag tycker så.

Om miljöpartiet spelar sina kort rätt och lyckas belysa det faktum att det är dem eller Sd som gäller så tror jag att de kan ställa höga krav på regeringen och det borde de också göra. Att istället låta Sd agera vågmästare är både oansvarigt och dumt, man borde försöka dra så mycket nytta av situationen som det bara går istället.