Full av kraft.

Jag är fan imponerad av mig själv! Jag åkte hit med intentionen att tvinga mig själv igenom denna vistelse. Jag hade blivit så jävla passiv och trygg. Blev aldrig utanför vad jag uppfattade som bekvämt. Jag hatade fan mitt liv och visste att det krävdes förändring, visste att jag var tvungen att komma bort innan jag skulle kunna sätta igång med mitt riktiga liv. Nu har jag mindre än en vecka kvar innan jag landar i Stockholm för första gången på tio månader.

Min resa här har dels varit social. Jag har träffat en massa nya människor och lärt mig att se att jag faktiskt kan vara en trevlig person att ha att göra med. Jag tror inte att jag hade blivit accepterad av människor här annars. Innan så har jag främst identifierat mig som intellektuell och tänkt att de som har ett intresse av att umgås med mig har det på grund av att vi har intellektuellt utbyte av varandra. Nu har jag kunnat se att även jag kan knyta kontakter utanför detta.

Jag har också klarat mig själv på riktigt under en väldigt lång tid. Inte själv som i utan någon, jag har ju haft familjen här och mina vänner. Men själv som i utan en enda person som känner mig. Jag klippte verkligen alla band samtidigt. Jag och min pojkvän gjorde slut, jag flyttade hemifrån och bytte land, allt på samma gång. Jag har ju bott i samma hus hela mitt liv innan detta. De kriser jag har haft har jag i mångt och mycket axlat själv. Även om jag kunnat prata med människor här så har jag inte kunnat stödja hela min existens på någon annan, som jag kunnat innan. Jag har varit tvungen att bita ihop och reda mig själv. Det har varit otroligt nyttigt och stärkt mig.

Men framförallt har jag nog rört mig intellektuellt. Jag har haft väldigt lite människor omkring mig som sagt åt mig vad jag ska tycka och tänka, och därför har jag fått mer utrymme än någonsin att verkligen fundera själv på saker jag är intresserad av. För det mesta är det jättebra och skönt att ha input från andra människor men jag tror jag har behövt den här tiden utan det också. Jag känner för första gången i mitt liv att jag landat i min ideologi. Jag har ett grepp om samhälle och min del i det som fungerar för mig, såväl intellektuellt som känslomässigt. Det är otroligt befriande.

Jag har också utvecklats både som tänkare och skribent. Jag har alltid känt mig smart, men det har varit en ängslig smarthet präglad av hävdelse- och bekräftelsebehov. Idag känner jag intellektuellt självförtroende nog för att kunna ta mig an de mest komplicerade ämnen. Och framförallt känns det helt jävla okej att ah fel ibland. Det finns inte så mycket prestige i det längre, som det gjorde innan.

Jag känner mig så full av kraft. Jag vet vad jag vill nu, och jag vill de så mycket. Jag tror på mig själv nu.