självförtroende – Fanny Åström

Att upptäcka att en hatar sig själv.

På sista tiden har jag gjort den minst sagt intressanta upptäckten att jag tycker väldigt illa om mig själv på en massa olika sätt. Detta är i sig en mycket skrämmande upptäckt, eftersom det finns en slags idé i detta samhälle om att det absolut viktigaste som finns är att ha så kallat ”bra självförtroende” eller ”självkänsla”. I en sådan kontext känns det såklart jättetråkigt att inte ha det, eftersom det tydligen är ~*nyckeln till framgång*~ och så vidare och så vidare.

Jag har alltid tänkt att jag har så kallat ”bra självförtroende”. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag aldrig fått stämpeln ”dåligt självförtroende” eftersom jag inte fylla upp den typiska bilden av en människa som har det. Det har liksom aldrig slagit mig att en del av anledningen till att jag självskadat, haft ätstörningar, haft destruktiva relationer och så vidare kan vara att jag inte tycker om mig själv.

En grej jag tycker är väldigt problematisk är hur många pratar nedsättande om människor som antas ha dåligt självförtroende. Typ folk som är tysta och inte så karismatiska kanske. Jag hörde i alla fall detta flera gånger under min skoltid, att det sades liksom ”jamen hon har ju så dåligt självförtroende”. Lite föraktfullt och kanske lite ömkande, men aldrig med någon slags förståelse eller respekt för att människor kan ha det så och att det faktiskt inte är någon jävla katastrof, att det är något en kanske kan jobba på till exempel.

Ofta blandas bra självförtroende ihop med att framhäva sig själv på olika sätt, och det har jag väldigt svårt för. Jag tror att det är dåligt för de flesta att göra detta. Jag känner mig sällan särskilt mycket mer bekväm i mig själv för att jag har framhävt mig själv, snarare kan det ge en motsatt effekt. Jag börjar se mig själv från utsidan och värdera mig själv i andras ögon.

Jag behöver typ inte tycka att jag är fantastisk, jag vill bara sluta hata mig själv och bestraffa mig själv.

Full av kraft.

Jag är fan imponerad av mig själv! Jag åkte hit med intentionen att tvinga mig själv igenom denna vistelse. Jag hade blivit så jävla passiv och trygg. Blev aldrig utanför vad jag uppfattade som bekvämt. Jag hatade fan mitt liv och visste att det krävdes förändring, visste att jag var tvungen att komma bort innan jag skulle kunna sätta igång med mitt riktiga liv. Nu har jag mindre än en vecka kvar innan jag landar i Stockholm för första gången på tio månader.

Min resa här har dels varit social. Jag har träffat en massa nya människor och lärt mig att se att jag faktiskt kan vara en trevlig person att ha att göra med. Jag tror inte att jag hade blivit accepterad av människor här annars. Innan så har jag främst identifierat mig som intellektuell och tänkt att de som har ett intresse av att umgås med mig har det på grund av att vi har intellektuellt utbyte av varandra. Nu har jag kunnat se att även jag kan knyta kontakter utanför detta.

Jag har också klarat mig själv på riktigt under en väldigt lång tid. Inte själv som i utan någon, jag har ju haft familjen här och mina vänner. Men själv som i utan en enda person som känner mig. Jag klippte verkligen alla band samtidigt. Jag och min pojkvän gjorde slut, jag flyttade hemifrån och bytte land, allt på samma gång. Jag har ju bott i samma hus hela mitt liv innan detta. De kriser jag har haft har jag i mångt och mycket axlat själv. Även om jag kunnat prata med människor här så har jag inte kunnat stödja hela min existens på någon annan, som jag kunnat innan. Jag har varit tvungen att bita ihop och reda mig själv. Det har varit otroligt nyttigt och stärkt mig.

Men framförallt har jag nog rört mig intellektuellt. Jag har haft väldigt lite människor omkring mig som sagt åt mig vad jag ska tycka och tänka, och därför har jag fått mer utrymme än någonsin att verkligen fundera själv på saker jag är intresserad av. För det mesta är det jättebra och skönt att ha input från andra människor men jag tror jag har behövt den här tiden utan det också. Jag känner för första gången i mitt liv att jag landat i min ideologi. Jag har ett grepp om samhälle och min del i det som fungerar för mig, såväl intellektuellt som känslomässigt. Det är otroligt befriande.

Jag har också utvecklats både som tänkare och skribent. Jag har alltid känt mig smart, men det har varit en ängslig smarthet präglad av hävdelse- och bekräftelsebehov. Idag känner jag intellektuellt självförtroende nog för att kunna ta mig an de mest komplicerade ämnen. Och framförallt känns det helt jävla okej att ah fel ibland. Det finns inte så mycket prestige i det längre, som det gjorde innan.

Jag känner mig så full av kraft. Jag vet vad jag vill nu, och jag vill de så mycket. Jag tror på mig själv nu.

Självförtroende.

Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.

Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.

Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Generation egoboost.

Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.

Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.

Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.

Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.

Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.

Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.

Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.

Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:

En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt andra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.

Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.

Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.

Självförtroende och självkänsla.

Denna uppdelning mellan självkänsla och självförtroende som alla vill göra stör mig. Jag förstår vad uppdelningen syftar till och varför man vill göra den, men jag menar att folks försöker få två saker som är tätt sammankopplade att verka helt olika och frikopplade från varandra.

Att ha bra självkänsla är alltså att känna att man har ett värde fast man inte presterar jämt och ständigt. Att ha bra självförtroende är alltså att lita på sin egen förmåga. Jag tycker att jag har ganska bra självkänsla, jag känner till mina bra och mina dåliga sidor utan att tycka att det är jobbigt, jag kan ta kritik utan att min självbild rasar samman och så vidare. Men min självkänsla är starkt beroende av att det finns saker som jag upplever att jag är duktig på, som skrivandet, det intellektuella och fotandet. Om jag inte få uttrycka det på ett tag så blir det jobbigt. Alltså; om jag har dåligt självförtroende inom några specifika saker så blir även min självkänsla drabbad.

Jag tror inte att någon människa kan gå omkring och aldrig känna att hen är bra på något men ändå känna att hen är värd något (utöver något slags rent teorietiskt människovärde, vill säga). Jag vill hävda att även vår självkänsla är starkt beroende av hur vi känner att vi presterar, eller vad vi känner att vi kan. Sedan tror jag absolut att man kan vara mer eller mindre känslig för upp- och nedgångar i prestationsförmåga.

Så jag tänker såhär; självkänsla och självförtroende handlar båda om hur man presterar, men det ger utslags på olika lång sikt. En person som aldrig upplever att hen kan något tror jag får väldigt svårt att bygga upp en bra självkänsla. Jag menar inte att uppdelningen är fel, bara att den tillmäts större vikt än vad den faktiskt har.

Håll tassarna borta från mitt självförtroende tack.

Dagligen blir vi matade med tips om hur man ska skaffa sig ett bra självförtroende eller en bra självkänsla (en uppdelning som många vill göra, jag är ganska skeptiskt till att den är möjlig). Det har skrivits otaliga böcker i ämnet, varje tjejtidning har minst en artikel om det i varje nummer och så vidare.

Det är såklart något bra att människor har självförtroende, men jag tycker att hypen är ganska överdriven. Det finns liksom andra kvalitéer hos människor och man kan vara en lyckligt person utan att ha värsta Mia Törnblom-självförtroendet.

Någonstans på vägen har även detta lyckats bli ett ideal som man ska pressas in i. Om man inte har självförtroende ska man banne mig skaffa sig det, kosta vad det kosta vill. Man ska säga upp kontakten med energitjuvar, man ska ägna stora delar av sin tid åt att skriva sjävkänslodagbok och peppa sig själv framför spegeln. Att inte tro på sig själv är nästan ett brott, något skamligt och förbjudet.

Herregud, kan inte folk få gå omkring och vara lite småfeta, småfula, orakade och halvmissnöjda? Måste vi alltid vara så strålande lyckliga och perfekta? Måste varenda åtgärd vi tar till för att bli lyckligare förvandlas till ett jävla tjejtidningsuppslag?

Jag är så trött på att inte ens min strävan efter att vara nöjd över mig själv får vara något eget, något jag får ha ifred, utan att även denna drift måste perverteras och formpressas in i något jävla ideal. Kan jag inte bara få ta det i min egen jävla takt, på mitt eget jävla sätt?

Folk borde tagga ner lite med sitt självförtroende.

Jantelagsmotståndet börjar ta orimliga proportioner. Så fort någon framgångsrik entreprenör får kritik så är det på grund av janetlagen. Det är ungefär på samma nivå som att påstå att någon ”bara är avundsjuk”.

Man ba: har du tänkt på att vi kanske kritiserar dig för att du råkar vara en uppblåst idiot och inte för att de är avundsjuka/infekterade av jantelagen?

Ibland tycker jag att folk borde tagga ner på sitt självförtroende. Visst är det bra att tro på sig själv men man behöver inte ha hybris för det. Och i ett samhälle där självförtroende är den största meriten så blir de redan svaga än mer nedtryckta.

Min Jantelag för bloggare!

Igår så käkade jag middag med mina föräldrar och deras vänner. Plötsligt säger en av dem följande: ”men ni, den där jantelagen, är inte den jävligt underskattad?”. Jag är den första att hålla med. Eller, egentligen gillar jag inte jantelagen, men jag hatar folk som måste hålla på och snacka om hur kass den är. För det första tycker jag att det är ganska rimligt att ha utgångspunkten att man inte är förmer än andra, för det andra så brukar jantelagsmotstånd snarare vara något slags ursäkt för att få fortsätta vara en vidrig skrythals.

Tydligen så har det lagts fram en motion på att lagstifta bort jantelagen genom att låta eventuellt jantelagsförtryck ingå under diskrimineringslagstiftningen. Lite gamla nyheter, förvisso, men det gör mig helt jävla galen, det här tjatet om den så kallade jantelagen.

Min generation har fått det itutat i sig att de alltid är värda precis allting, att de aldrig gör fel och att alla motgångar som drabbar dem bara är ett resultat av att omgivningen inte begriper dem, antingen på grund av den så förhatliga jantelagen, kvinnoförtryck, avundsjuka eller nån annan skit. För vi är alltid alltid de finaste, smartaste, snyggaste och bästa och ingen kritik riktad mot oss kan vara berättigad. Detta märks fruktansvärt tydligt på bloggar.

Ganska ofta händer det att någon bloggare uttrycker en kontroversiell åsikt för att ”provocera”. Sen vill man ju såklart att den personen ska försvara sin åsikt, för åsikter ska väl inte vara någon gullig liten accessoar man har, det ska ju vara något grundat i verkligheten och på vettiga resonemang, som man ska kunna försvara. Men icke! Personen tycker då att ”vi faktiskt har åsiktsfrihet” och ”då får man tycka som man vill” vilket jag ”inte borde ifrågasätta” för hen har faktiskt ”rätt till sin åsikt”. Förvisso, men det gör dig också till en idiot!
Någon tycker att Kissie är en ytlig idiot. Då handlar det om att folk är avundsjuka för att hon är snygg och har pengar. Kissie hamnar i blåsväder på grund av jantelagen! Stackars Kissie. Dessutom tar Lars Ohly Kissies pengar! Kissie tycker att skatt är stöld och att vänstern inte kan skilja på mitt och ditt. Man undrar hur många skattpengar som slösats på Kissies uppenbarligen helt misslyckade skolgång.
Folk tycker inte att Bella&Tyra show var den bästa webb-tv:n. Då blir Tyra arg och måste ta en bloggpaus för att hennes läsare är illojala. Inte kan det ha varit så att de helt enkelt röstade på det program de tyckte var bäst, väl?
Tyra skriver ett idiotiskt inlägg om att man kanske borde inför åldersgräns på att skaffa barn. Folk blir arga. Tyra tycker att hennes läsare borde skaffa sig ett ligg och att de är dumma i huvudet som inte fattade att hon skämtade. Kul skämt Tyra! Skitkul! Jag fattar inte varför folk inte bara kan tänka en liten aning innan de snackar istället för att slänga ur sig en massa halvfärdiga åsikter som man inte kan försvara när det kommer till kritan.

Kissie, Tyra och Blondinbella, jag har nyheter åt er! Jag tycker era liv verkar roliga, ni har vällästa bloggar, tjänar mycket pengar, får en massa uppmärksamhet, shoppar jättemycket och är totalt distanserade från vad er konsumtion eller era röster i valet har för konsekvenser för någon annan än er själva. Jag avundas er, ni verkar ha det så jävla skönt i era små livsstilsbubblor. Så ja, jag är avundsjuk.

Men när jag kritiserar er så är det inte på grund av min avundsjuka, det är för att jag tycker att ni verkar vara brutalt inskränkta och jobbiga personer med helt onyanserade världsbilder och en total avsaknad av känsla för kollektivt ansvar. När jag kritiserar era åsikter är det inte för att jag försöker inskränka er yttrandefrihet, utan för att jag tycker att ni borde tänka till en aning. Och för att jag tänker mig att folk kanske är intresserade av att ha underlag för det man tycker. Ja, jag utgår faktiskt från att folk har anledningar till att tycka som dem gör, inte bara har åsikter för sakens skull.

Så jag skulle vilja formulera en modern jantelag, speciellt anpassad för bloggare.

Du skall inte tro att du är den vackraste, klokaste, snyggaste, sexigaste, smartaste, mest avundsvärda människan på hela jordklotet.
Du skall inte tro att du är klokare än de som ifrågasätter vad du tycker och tänker på goda grunder.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än/vet mer än/är förmer än alla dina läsare.
Du skall inte tro att du är bra på något som vissa utbildat sig i flera år för att göra bara för att du har en blogg som många läser.
Du skall inte skratta åt eller förakta dina läsare som grupp.
Du skall inte tro att hela Sverige ständigt följer vartenda steg du tar.
Du skall inte tro att du har något slags åsiktsmonopol och att du ska kunna basunera ut dina åsikter utan att försvara dem utan att bli ifrågasatt.
Du ska inte avfärda alla ”elaka” kommentarer som strunt eller avundsjuka, utan ibland tänka över om det kanske kan ligga något i dem.

Men låt henne?

Kissie har skrivit värsta inlägget om hur dåligt hon mår. Jag älskar när hon gör det, det är som att få en fin liten inblick i hennes (riktiga) liv liksom, få bloggerskor är så snåla med det som Kissie.

Och nu har hon skrivit om sina operationer, och jag måste ba säga: fan vad rätt hon har!

Jag är inte för smal, jag bantar för jag vill inte för någon har sagt åt mig. Näsan har jag haft komplex sen jag var liten, därför fixade jag den nu. För jag har pengar, inte för någon kommenterade någon negativ. Hade jag velat hade jag lagt ut en bild på alla bloggläsare som jag tycker är fula och pekat ut era fel. Men nu gör jag inte det…

…Dock är andlendingen nu till att jag har knäckts, lite, mindre, en smula (så pass mycket så jag inte bloggar mer för ikväll) är allt snack om det jag gör med mig själv. Det rör mig, ingen annan. Tyckte ni jag såg snyggare ut förut? Fine tyck det, jag håller inte med. Har ni något negativt att säga säg ingenting alls eftersom jag har inte frågat er om vad eran personliga åsikt om mina ingrepp.

Jag har också svårt att begripa moralpaniken kring Kissies operationer. Om det är så att hon har så dålig självkänsla som alla skriver, låt henne då? Hon borde ju verkligen få bestämma över sig egen kropp, kan jag tycka. Dessutom försöker hon ju verkligen inte pracka på det på någon annan, hon opererar sig men det är ju inte ett ideal hon verkar tycka att andra ska leva upp till. Hon brukar knappast tjata om att andra har små bröst, t.ex.

För det första hatar jag folk som måste påpeka hur jävla osäkra vissa personer är (läs här för kloka tankar om det). Man ba: men om det är så, kan det inte få vara så? Måste du göra det värre genom att snacka om det. Dessutom så är det bara en mer accepterad av det gamla hederliga retoriska greppet förminskning, alltså att klappa nån på huvudet och tycka ”synd om” eller ”lilla gumman” och därigenom underminera den personens alla åsikter. Det är inte att visa sig mogen eller ”stark”, det är bara att använda sig av världens äldsta härskarteknik.

För det andra så tycker jag att det är så löjligt av folk att anklaga Kissie för att vara utseendefixerad i samma andetag som de börjar orera om hur ful hon är efter sina operationer. De flesta är utseendefixerade men vi har alla olika ideal, vissa ideal är ”finare” än andra ideal, och Slitz-ideal är tydligen lite extra tacky. Men det handlar ju bara om elitism, om att vissa människor gör anspråk på att ha den ”rätta” smaken, medan vissa andra har ”fel” smak. Och människorna med fel smak är tydligen mer utseendefixerade än andra.

Så jag tycker Kissie ska stå på sig och göra hur många operationer hon vill.