Nu är den här, den stora årstiden för upprätthållande av förtryckande strukturer. I vanlig ordning så är det ett gäng föräldrar som gråter ut över att det är fotoförbud på deras barns luciatåg, att de inte får klä ut sig till en viss sak eller sjunga en viss sång eller whatever.
Detta är såklart oerhört problematiskt på en massa olika sätt. det är uppenbart rasistiskt då ALLTING vinklas till att handla om att invandringen hotar våra SVENSKA TRADITIONER, fast det för det mesta över huvud taget inte är det som är i görningen. Folk är jävligt kvicka på att gorma om svenskfientlighet så fort de ser minsta lilla sak som eventuellt skulle kunna tolkas så.
MEN det jag tänkte skriva om här är hur barn används i vuxnas ideologiska positionering. Såhär: de flesta barn bryr sig nog måttligt om de blir fortade på sitt jävla luciatåg eller ej. Ärligt talat tror jag att de flesta barn bryr sig måttligt om det ens blir något luciatåg. Jag vill i alla fall minnas att sådana arrangemang mest var förknippade med prestationsångest. Luciatåg är framförallt en uppvisning som hålls för föräldrars skull, inte för barnens.
Samma sak med alla jävla traditioner runt jul. De flesta barn har knappast någon uppfattning om hur jul ”ska” firas, exakt vilka sånger som ska sjungas eller hur många rasistiska nidbilder som ska synas i Kalle Ankas jul. Visst att det kan leda till viss förvirring när saker inte är som de brukar, men det är nog inga större svårigheter att parera detta om en bara vill.
Inbilla dig inte att ditt barns julupplevelse står och faller med en sång, en utklädnad eller ett tv-program. Det handlar inte om ditt barns behov, det handlar om dina behov som du utnyttjar dina barn för att förmedla. Om du hade brytt dig om att dina barn skulle ha en trevlig jul så hade du inte gjort en stor jävla affär av minsta lilla grej som inte är som du tycker att de ska vara utan istället låtit det vara som det är. Om du hade brytt dig om ditt barns känslor hade du inte skrivit någon upprörd jävla debattartikel om fotoförbud utan istället förklarat att det kan vara så om det finns folk med skyddad identitet i ett sammanhang och så vidare. Jag kan nästan lova att ditt barn hade kunnat ta till sig detta utan problem.
Blanda inte ihop ditt behov av att fotografera en massa utspökade barn med deras behov av att få en massa kameror uppkörda i fejset. Blanda inte ihop ditt behov med att Det Ska Vara Som Det Alltid Har Varit med ditt barns behov av att ha det på ett visst sätt. Inse att det bara handlar om dig och din egen trångsynthet, inte att ditt barn har något behov av ett visst slags julfirande.
Jag är så jävla trött på detta tjat om barn barn barn som egentligen bara handlar om vuxnas ideologiska positionering. Av något skäl verkar folk tycka att de har rätt att bete sig som empatilösa arslen så fort de får barn, och detta är verkligen ett jävligt stort problem. Tror ni seriöst att era barn kommer att tacka er för att ni använde dem för att upprätthålla förtryckande strukturer?
Det där är så jävla skumt, vilken uppfattning om vad som är tradition eller inte kan en sexåring överhuvudtaget ha liksom? Den minns väl som mest 3-4 jular ändå.
Håller så himla mycket med! Hur viktigt är det liksom, att allting ska vara ”som det alltid har varit”? De flesta av dessa traditioner är inte ens svenska ifrån början, trots att de flesta som lever nu har växt upp med dem. Och som du skriver, det HANDLAR inte om att invandringen förstör. Det handlar om att man tar bort saker som kan vara/är kränkande, eller som med fotograferingen, kan röja någons skyddade identitet. Ja. Så bra skrivet!
ps. Hade för någon dag sedan en diskussion med en bekant om detta. Denna bekanta skrev att ”vadå, när vi åker till andra länder får ju VI anpassa oss efter DOM?” varpå jag svarade att det ju faktiskt inte alls är invandrare som bestämt eller krävt att vi ska ta bort dessa traditioner. Hon försvarade sig då med ”jag är inte rasist, jag lever ihop med en kurd!”… Åh. Den logiken. SUCK!
http://www.bloglovin.com/frame?post=2040252699&blog=11350677&link=aHR0cDovL2ltcGVyaGlhLndvcmRwcmVzcy5jb20vMjAxMy8xMi8xMi9uaS1hci1lbi1za2FtZmxhY2stZm9yLXZhcnQtbGFuZC8&group=0&frame_type=a
Åh, det där får mig mycket att tänka på min egen barndom. Visst var vissa saker kul, men mycket upplevde man var för att ”föräldrarna ville det”.
Det är ju bara sååå gulligt och roligt med luciatåg! Själv var man nonchalant inställ till det, ibland kunde det också vara allmänt tråkigt.
Att bli fotograferad eller ej, det brydde man sig föga om. Ibland vid vissa tillfällen kunde man se kameror blixtra, men inte hade jag brytt mig om dom inte hade varit där.
Och det där med Kalle ankas jul var kul i början, men jag tröttnade snabbt på att se samma skit varje år. Förstod inte poängen med det. Och i slutändan var det tydligt; det var bara min pappa som nitiskt ville se Kalle Anka varje jul! Och så är det fortfarande. Ibland brukar jag bara lämna rummet och göra något annat när det sänds.
Det gäller väl allting egentligen. Man riskerar hela tiden att göra massa saker med barnen för att man tänker att de borde tycka att det är roligt. Sedan visar det sig att det var betonggrisarna på parkeringen utanför som var roligast.
Jag har verkligen försökt vara uppmärksam på vad barn vill göra och vad de verkligen tycker är roligt. Är det det lokala lekplatsen som är roligast i världen, så tvingar jag inte med dem till Skara.
Sedan finns det så klart saker som jag vill göra, och som barnen därför ibland måste följa med på. Men då skall jag veta att det är för min skull.
Vad gäller lucia och jul… jag är ingen stor anhängare av traditioner så jag är beredd att släppa allt. Vara lediga tillsammans och softa lite, det räcker gott för mig. Julklapparna har jag inte lyckats få bort, men det mesta annat. Luciatåg fattar jag inte vem som gillar. Visst är det roligt att se barnen visa upp något de är stolta över, men ibland tror jag att det är skola/dagis som tycker det är viktigast.
Nej, nu är det luciatåg i skolan – måste rusa…
Fast hur ska barnen kunna veta om Skara är kul om de aldrig vart där?
Tänkte Skara Sommarland. Har inget emot Skara (vad jag vet). Barnen skulle säkert älska Skara Sommarland också, bara ett exempel. Det är så lätt att man ”men kom nu, lek inte där, vi skall ju ha roligt där borta…”
Jag tyckte att luciatåget var jättekul när jag var liten. Minns i mellanstadiet, då var det alltid 5orna som fick uppträda för hela skolan med luciatåg och så en gång till för föräldrarna. Julen behöver väll inte vara mer fylld av patriarkala strukturer än samhället i övrigt? Om man bara låter alla barn vara lucior, tärnor, tomtar, osv… Utan att säga att det just måste vara en tjej som är lucia. När jag var liten var det ju tyvärr så, att det var en självklarhet att en tjej skulle vara lucia och resten tärnor, ingen stjärngosse i alla fall. Men så måste det inte vara. Om man ”lär” barnen från dagisåldern att alla kan klä ut sig till vad de vill så hade det ju inte vart konstigt högre upp i åldern om en kille var lucia.
På julafton så var det inte alltid pappa som var tomte hemma, mamma kunde också vara det. De sista åren var det oftast mamma och de första var det pappa. Det måste heller inte vara kvinnan som lagar all julmat. Hemma var matlagningen ganska uppdelad, fast i en slags patriarkal ordning. Det var alltid pappa som griljerade skinkan. Ingen typisk manlig syssla i samhället i övrigt antar jag. Men hemma så var det en typisk manlig syssla. Nu är vi lite mer slappa med julfirandet, vilket jag tycker är tråkigt. Var några år sen vi hade gran.
Hahaha, håller med! Vi har låtit våra barn bestämma julfirandet de senaste åren. Resultatet? Vi äter godis, spelar TV-spel tillsammans, äter tacos till middag och kollar film på kvällen! Inte ens julklapparna var viktiga när barnen fick välja!
Hahaha! Helt fantastiskt! 🙂
En sak som jag dessutom tycker är extra irriterande är att detta användande av sina barn som slagträn för egoistiska önskemål för det mesta går totalt under radarn på omgivningen. Så snart föräldrar anstränger sig för att ge sina barn möjligheter utanför våra trånga normer så börjar det däremot omedelbart snackas om hur barnen blir slagträn för föräldrarnas ideologi. Hyckleri när det är som mest charmigt.