Godhet och moralisk korrekthet

Jag har tänkt på godhet och moralisk korrekthet.

En sak som skrämmer mig är människor som måste tänka igenom varje sak de gör så noga att tillfället glider dem ur händerna. Som måste vrida och vända på allting i oändligheten, ha så många ”nyanser” och ”perspektiv” att de helt missar att faktiskt gå till handling. Som är mer intresserade av att söka någon slags objektiv sanning än att göra något åt den situation vi befinner oss i.

Gynnar det Sd att demonstrera emot dem? Ärligt talat; vi kan inte veta det. Vi kan inte göra en klinisk studie på det, tyvärr. Min uppfattning i frågan är att det inte gynnar dem, och att det i den mån det gör det i alla fall gynnar vår sida mer, vilket ju i slutänden är det viktiga. Framförallt är jag övertygad om att det är en riktigt dålig strategi att anklaga aktiva antirasister för Sd:s framgångar. Jag tror verkligen att det är uruselt.

wpid-img_20140916_165430.jpgJag tycker att det är fegt. Fegt och framförallt egoistiskt. Att vara så fokuserad på att själv vara moraliskt oantastlig att en också struntar i att göra sker åt situationen. Att vara så rädd för att göra något fel att en inte gör något alls.

Jag tänker också att det bygger på en liberal moralsyn. I en sådan finns det i regel inte så mycket fokus på ansvar för samhället, utan det handlar mer om att varje individ inte ska göra något fel. Så länge den enskilda personen håller sig från att göra något så är hen moraliskt oantastlig. Så länge hen inte säger ”jag är rasist” utan bara ”vi måste nyansera bilden av Sd” så är det okej. Saker och ting lyfts ifrån sitt sammanhang, det som räknas är aktiva medvetna ställningstaganden och inte hur saker en säger och gör (eller inte gör) kan tänkas påverka samhällsutvecklingen.

Ofta får en en massa frågor om hur en har tänkt göra och exakt hur det ska hjälpa, exakt hur en ska göra. Varför är det alltid de som faktiskt försöker som måste försvara sig? Jag tror inte att det finns många som är antirasistiskt organiserade som tror sig sitta inne på det enda rätta svaret kring hur en ska göra. En testar olika vägar helt enkelt. Men vi kan liksom inte veta innan vi har försökt, vi kommer inte kunna komma fram till svaret genom att diskutera eller tänka, utan vi måste också praktisera våra idéer. Jag skulle gärna se att fler engagerade sig och kom med egna uppslag kring strategier.

Personligen tycker jag det är en ödmjuk inställning. Det handlar inte om att tro att en gör allting rätt utan om att ha modet att försöka och misslyckas, att tänka om. Att inse att ens förnuft inte är så fenomenalt att det kommer kunna hitta Den Rätta Vägen utan att faktiskt försöka praktisera.

Att prata om hur motståndet skapar Sd:s offerroll är att legitimera den.

Ett argument som ofta hörs när en pratar om Sd och olika motståndsstrategier är att en inte ska spä på Sd:s offerroll genom att göra motstånd på det ena eller det andra sättet. Sd spelar på offerrollen, sägs det, det är så det får väljare. Personligen tror jag inte att folk i regel röstar på Sd för att de tycker synd om dem utan för att de är just rasister. Jag tycker till exempel synd om centerpartiet just nu, men jag röstar inte på dem för det för jag delar inte deras grundläggande ideologiska värderingar.

Såhär; alla politiska grupperingar är på något sätt utsatta i detta samhälle, alla politiska grupperingar skulle kunna göra anspråk på offerrollen. Hur kommer det sig att det råkar vara just Sd som har kunnat spela på den? Jag tänker mig att det har ganska mycket med att de fått status som någon slags undertryckta ”sanningssägare” att göra, något som säkert har väldigt mycket att göra med att många faktiskt känner att de har ett begränsat utrymme att uttrycka sina rasistiska värderingar. Om en till exempel tyckte att ”etablissemanget” tystade vissa åsikter som behöver framföras men över huvud taget inte hade samma idé om vilka åsikter detta var som Sd så hade en ju inte röstat på just Sd. Jag tycker till exempel att det finns en massa åsikter som ”tystas”. Anledningen till att en röstar på Sd är för att en på något vis håller med dem i deras värderingar eller politik, sedan används pratet om ”offerkofta” ofta som en ursäkt.

Att Sd får en offerroll handlar inte om att de faktiskt förtjänar den utan om att människor låter dem få sin offerroll. Det handlar om att människor väljer att framställa Sd som offer, eller att på andra vägar legitimera att Sd framstår som offer genom att prata om det som om det vore någon slags naturlag att så fort Sd möter på motstånd så blir deras offerroll ännu starkare. Om folk bara la ner detta tjat om Sd:s offerroll så skulle det troligen vara glömt ganska snart.

Att främst prata om hur de som gör motstånd ska ändra på sig för att undvika att Sd ska få ännu mer av en offerroll är att legitimera offerrollen som sådan och att låta den få faktiskt inflytande över ens politiska strategier. Det är att säga att offerrollen faktiskt har någon slags koppling till det motstånd Sd möter, snarare än att vara ett resultat av olika människors försök att legitimera normaliseringen av Sd. Det är ju precis det som syftet med att odla en offerroll är, att folk ska bli så rädda att göra motstånd att de helt enkelt skiter i det eller gör det på snällast möjligast sätt. Om vi anpassar oss efter Sd:s offerroll så har de redan vunnit.

Vidare; Sd kommer att försöka göra sig själva till offer oavsett om det gäller vuvuzelor eller vända ryggar, det enda en kan göra för att faktiskt minska Sd:s inflytande är att ta ställning emot dem och den rasism de framför. Om tillräckligt många gör det spelar det föga roll hur mycket offer de tycker att de är eller om de faktiskt har fog för att tycka det. I slutänden är det rasistiska strukturer som gör att rasistiska partier växer, och fokus måste ligga på att motverka dessa, inte på att få motståndet mot Sd att framstå som så harmlöst att ingen kan tycka att de är offer för det.

Att vända ryggen åt Sd och ”politik” i den liberala demokratin.

Det har ju blivit populärt nu att ”vända ryggen” åt Sd och andra fascistiska eller rasistiska partier eller organisationer, ett fenomen jag uppfattar har spritt sig från att elever på olika skolor där Sd vari på besök gjort det till att bli ett sätt att motdemonstrera när Sd typ har ett torgmöte. Jag tycker att metoden i sig är lite underlig, jag förstår relevansen i typ ett skolsammanhang då aktiviteten till exempel kan vara obligatorisk eller i samband med att en massa andra partier också ska presentera sig, men att aktivt åka till en plats för att visa sitt motstånd med en vänd rygg tycker jag är lite… onödigt mycket ansträngning för lite verkan kanske. Vissa tycker ju förvisso att det är ansträngningen, det vill säga ”att göra något” som är något värt i sig, själv tycker jag att det är resultatet som räknas. På detta sätt är ryggvändande på många vis den ultimata protestaktionen i en liberal demokrati; en anstränger sig mycket för att visa var en står, men uppnår minimalt resultat i förhållande till ansträngning. En sällar sig tydligt till de goda människorna men utgör inget hot mot det en tar ställning emot. Polisen, aka ”demokratins beskyddare”, gillar en för att en har ”rätt” åsikt men gör som de säger och därmed inte förstör deras uppdrag att låta Sd hålla sitt möte eller sin demo ostört. En lyfts fram som ett exempel på typ ”positiv antirasism” eller liknande av diverse liberaler och beskrivs som ett föredöme för alla de som bråkar mer på demos. ”Titta, en kan faktiskt visa var en står utan att föra så mycket oväsen”, kanske någon säger. Ungefär som om det handlade om att jag personligen vill ”visa var jag står” och inte om att jag faktiskt vill uppnå resultat, det vill säga hindra Sd från att uttrycka sina åsikter ostört. Detta är helt enkelt själva syftet med att föra oväsen, det är inte någon otrevlig bieffekt vilket vissa tycks tro.

Nå, jag har ju egentligen ingenting emot att folk gör motstånd på olika sätt även om jag tycker att vissa former är töntigare än andra. Jag tänker ändå att det är i grunden positivt att så många samlas för att göra motstånd oavsett form. Det bygger kamratskap, får en att känna styrkan i att vara flera, och jag tycker det är rimligt att det finns utrymme även för de som känner att de garanterat vill hålla sig på rätt sida om lagen (även om polisen ju faktiskt sjukt nog  har motat bort såväl ryggvändare som plakatbärare). Jag tänker också att vissa kanske lockas till att gå över till mer aktiva motståndsformer, typ att åtminstone låta lite, något som ju faktiskt hindrar Sd från att genomföra sina möten till skillnad från att vända ryggen till. Jag tänker mig att det också kan finnas en fördel med att det är svårt för snuten att särskilja de olika motdemonstranterna från varandra, och att en kan glida mellan dessa grupper.

Fick dock läsa igår att det vid minst ett av dessa sammanhang förekommit att ryggvändare hyschat på folk som fört oväsen. Detta tycker jag är helt jävla orimligt att flera skäl. För det första: vem fan är du att berätta för andra hur antirasistisk kamp ska bedrivas? Jag skulle inte gå och säga till någon som står med ryggen till att göra oväsen, jag accepterar att folk håller olika nivå och föredrar olika former av motstånd, men jag tycker fan inte att en ska komma dit och banna de som går hårdare på än en själv. Jag tänker mig dessutom att de flesta som vänder ryggen till är mer nya i sammanhanget än de som har högre aktivitetsnivå, vilket borde leda till lite ödmjukhet.

Jag har så oerhört oerhört svårt för den här idén om politik som detta bygger på, idén om att det handlar om att liksom ”visa var en står” med en vänd rygg. Det handlar inte om att faktiskt försöka hindra de som uttrycker människofientliga och rasistiska åsikter, det handlar om att gå till en fysisk plats för att visa att en inte håller med dem. Vad vill en egentligen uppnå med att vända ryggen till? Jag tycker att det är viktigt att fråga sig vad syftet är innan en väljer vad en gör på en demo. Hur konstruktivt är det egentligen att göra ett ”statement”? Jag menar, Sd lär ju redan känna till att det finns en massa människor som inte gillar dem och det hindrar dem knappast från att existera. Någon slags effekt har det såklart, men frågan är hur stor.

Det finns någon slags idé om att en ska demonstrera emot på ett ”värdigt” sätt, att en ska vara lugn och sansad, respektera andras ”yttrandefrihet” och jag vet inte vad. Frågan är varför och vem som egentligen tjänar på detta. Dels Sd som kan genomföra sina grejer, dels den liberala demokratin som konstruktion som bara bekräftas av den här skiten som helt och hållet går enligt dess egen logik. Politik handlar om att enskilda individer ska få visa var de står i olika frågor, inte om att människor konkret kämpar för förändring. Om vi ska kunna bygga en politisk rörelse med någon slags inflytande måste vi ha egen kraft att göra saker, inte bara passivt visa ”var vi står”. Att som ryggvändare aktivt hindra andra från att göra andra former av motstånd är… ett hot mot demokratin kanske?

Att rangordna förtryck.

Det finns ett test som har cirkulerat en del på facebook som går ut på att avgöra hur privilegierad en är. I testet så avverkas en rad områden och så får en en samlad ”poäng”. Detta verkar vara en populär grej att göra bland diverse pk-människor.

Detta påminner mig om när jag får frågor i stil med ”vem är mest förtryckt, en arbetslös man i rullstol eller en kvinnlig Vd”. Som om intersektionalitet handlade om att avgöra ”hur förtryckta” enskilda individer är.

intersekJag tänker typ såhär; intersektionalitet handlar om att se hur olika strukturer samverkar med varandra, på en samhällsnivå. Visst kan det vara relevant att ta upp enskilda individer som exempel (det är pedagogiskt bland annat) men att ha detta som sitt huvudfokus känns inte särskilt relevant.

Vad ska vi göra av informationen om vem som är mest förtryckt? Upprätta en talarlista? Hur hjälper den här informationen oss i något slags politiskt projekt? Det känns som att det handlar om positionering snarare än analys.

Ett annat problem är att när en gör den här typen av listor så kommer en oundvikligen att glömma något, för det går liksom inta att täcka in allt som skulle kunna missgynna en individ i livet. Hur avgörs vilka ”poäng” olika poster får på denna lista? Allt förtryck ger ju inte samma konsekvenser, vissa påverkar kanske mer materiellt, andra mer psykiskt och så vidare.

Sedan tänker jag också att det är en väldigt förenkling att dela ut poäng för förtryck, det indikerar att de liksom skulle kunna bytas ut mot varandra lite hipp som happ, att det inte spelar så stor roll vilket förtryck det rör sig om så länge det är lika illa. Men till exempel kvinnoförtryck och rasism är väldigt olika former av förtryck, strukturerna ser väldigt annorlunda ut. Det går inte att reducera till en poäng och därifrån avgöra ”vem som förtrycker vem” eller liknande, utan det skapar oss som individer.

Det finns också en antydan av att den som står längre ner i skalan inte kan förtrycka den som finns högre upp. Men en man som på det stora hela har en sämre position än en kvinna kan fortfarande utöva patriarkalt förtryck mot henne, liksom en vit person som har en sämre position än en rasifierad fortfarande kan utöva rasism. Det handlar inte om enskilda individer utan om system som ger vissa personer en viss typ av makt i en given kontext, det är systemet vi måste rikta in oss på och inte enskilda individer som har en privilegierad position inom det. Vi måste ifrågasätta allt utövande av maskulinitet, inte bara det som privilegierade män står för. Det är maskuliniteten som sådan vi måste se och bekämpa.

För mig är intersektionalitet ett verktyg för att kunna se samhällets komplexitet, inte ett sätt att rangordna människor. Att ta detta verktyg, intersektionalitet, och göra en såpass platt och förenklad grej av det känns som att gå emot själva poängen med verktyget från första början. Att säga ”okej, världen är mer komplex än att det finns en förtryckande struktur, låt oss ta denna insikt och reducera det till ett poängsystem”. Ja, eller så skiter vi i att göra det och analyserar samhället istället, pratar om hur strukturerna ser ut och vad de innebär istället för att rangordna vilka positioner som är ”värst”. Hur fungerar egentligen rasism, sexism, kapitalism och så vidare? Vad är det som upprätthåller dessa strukturer, vilka konsekvenser får dem och framförallt; hur kan vi motarbeta dem?

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

IMG_20140107_160047Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Politiskt våld.

När en diskuterar politiskt våld så får en ofta frågan hur mycket våld som är rätt att använda i olika situationer. Detta bygger på en stor oförståelse om vad våld som politisk metod är.

Det finns gott om personer som förtjänar att straffas för sin politiska gärning, men jag tror inte på att hämnas för hämndens skull. Jag har inget behov av hämnd, jag vill se ett bättre samhälle. Våld är inte en fråga om rättvisa, utan det är en av många metoder en kan använda kampen för att uppnå detta. Det är inte den mest önskvärda metoden, men ibland är det den enda metoden.

När jag talar om politiskt våld menar jag inte främst våld mot enskilda personer, utan snarare våld mot demonstrationer och så vidare. Att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den är exempel på politiskt våld, men det lär inte vara någon som blir särskilt skadad. Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare är också politiskt våld.

wpid-IMG_20131223_001306.jpg

När jag går på demonstration är jag i regel redo att slåss. inte för att jag tycker att det är så jävla kul att slåss eller något liknande, utan för att jag vet att det kan komma att bli nödvändigt för att försvara mig själv. Jag vet att det finns en risk att utsättas för attacker från såväl polis som högerpersoner, och därför går jag till demonstrationer med detta i bakhuvudet. Jag är såklart glad att jag sluppit använda våld. Personer det används våld mot är liksom inga personer som bara ”har en åsikt”, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Ingen bryr sig om att någon sitter hemma på sin röv och tycker grejer, det som är relevant är aktiv politisk handling, till exempel att med kniv och andra vapen attackera en antirasistisk demo. Det handlar inte om ”åsikter”, det handlar om att möta våld med motstånd.

När en talar om ”våldsvänstern” så låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss. Så är det såklart inte i regel. De flesta som ingår i den så kallade ”våldsvänstern” är för det mesta hela vanliga aktivister, men befinner sig i sammanhang där det ibland kan vara nödvändigt att ta till våld, typ demonstrationer. Ofta blir det tyvärr nödvändigt, då polisen brukar vara dåliga på att skydda vänstern från högerextremt våld och dessutom själva brukar vara ganska duktiga på att använda våld mot vänstern.

Det blir också märkligt att tala om våld utan att definiera begreppet och sätta det i kontext. Vi har ett samhälle som bygger på våld, både strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck, men också våld som används mot individer av polis och militär. Det finns mängder av socialt accepterat våld av många olika sorter, och att helt strunta i att förklara vad en menar med våld innan en fördömer det är mer aningslöst och naivt än något annat.

Nazister och rasister är för ett samhälle med mer strukturellt våld. De vill kanske inte utföra det själva, men de vill att det ska åligga statsmakten att bruka ännu mer våld mot rasifierade personer. De ökar också det ideologiska våldet som finns i samhället i form av rasism, alltså det som gör att rasifierade personer får lägre lön, blir misstänkliggjorda, blir utsatta för fördomar och så vidare. Detta är också ett våld som är påtagligt för den som blir utsatt för det. När vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner. Vi försvarar oss mot ett samhälle med mer strukturellt våld.

Samhället som det ser ut idag är våldsamt, och vi kommer inte att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle. Det kräver motstånd, och motståndet kommer att kräva våld. Ju mindre våld desto bättre, såklart, men vi kan inte bara acceptera denna situation för att det är ”fel med våld”, när våldet står i full blom överallt omkring oss.

När människor börjar snacka om hur mycket våld enskilda individer ”förtjänar” så har de helt enkelt missförstått vad detta handlar om. De tror att det vi försöker göra är att driva någon slags domstol, dela ut egna straff till människor baserat på deras ”ondska”. Svaret på frågan är att det är irrelevant vem som ”förtjänar” våld och hur mycket, det relevanta är hur vi tar oss till målet; ett samhälle fritt från strukturellt våld. Ju fler som samarbetar desto mindre våld kommer att behövas, så jag föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat.

Gör inte dina begär till ditt barns behov.

Nu är den här, den stora årstiden för upprätthållande av förtryckande strukturer. I vanlig ordning så är det ett gäng föräldrar som gråter ut över att det är fotoförbud på deras barns luciatåg, att de inte får klä ut sig till en viss sak eller sjunga en viss sång eller whatever.

Detta är såklart oerhört problematiskt på en massa olika sätt. det är uppenbart rasistiskt då ALLTING vinklas till att handla om att invandringen hotar våra SVENSKA TRADITIONER, fast det för det mesta över huvud taget inte är det som är i görningen. Folk är jävligt kvicka på att gorma om svenskfientlighet så fort de ser minsta lilla sak som eventuellt skulle kunna tolkas så.

MEN det jag tänkte skriva om här är hur barn används i vuxnas ideologiska positionering. Såhär: de flesta barn bryr sig nog måttligt om de blir fortade på sitt jävla luciatåg eller ej. Ärligt talat tror jag att de flesta barn bryr sig måttligt om det ens blir något luciatåg. Jag vill i alla fall minnas att sådana arrangemang mest var förknippade med prestationsångest. Luciatåg är framförallt en uppvisning som hålls för föräldrars skull, inte för barnens.

Samma sak med alla jävla traditioner runt jul. De flesta barn har knappast någon uppfattning om hur jul ”ska” firas, exakt vilka sånger som ska sjungas eller hur många rasistiska nidbilder som ska synas i Kalle Ankas jul. Visst att det kan leda till viss förvirring när saker inte är som de brukar, men det är nog inga större svårigheter att parera detta om en bara vill.

Inbilla dig inte att ditt barns julupplevelse står och faller med en sång, en utklädnad eller ett tv-program. Det handlar inte om ditt barns behov, det handlar om dina behov som du utnyttjar dina barn för att förmedla. Om du hade brytt dig om att dina barn skulle ha en trevlig jul så hade du inte gjort en stor jävla affär av minsta lilla grej som inte är som du tycker att de ska vara utan istället låtit det vara som det är. Om du hade brytt dig om ditt barns känslor hade du inte skrivit någon upprörd jävla debattartikel om fotoförbud utan istället förklarat att det kan vara så om det finns folk med skyddad identitet i ett sammanhang och så vidare. Jag kan nästan lova att ditt barn hade kunnat ta till sig detta utan problem.

Blanda inte ihop ditt behov av att fotografera en massa utspökade barn med deras behov av att få en massa kameror uppkörda i fejset. Blanda inte ihop ditt behov med att Det Ska Vara Som Det Alltid Har Varit med ditt barns behov av att ha det på ett visst sätt. Inse att det bara handlar om dig och din egen trångsynthet, inte att ditt barn har något behov av ett visst slags julfirande.

Jag är så jävla trött på detta tjat om barn barn barn som egentligen bara handlar om vuxnas ideologiska positionering. Av något skäl verkar folk tycka att de har rätt att bete sig som empatilösa arslen så fort de får barn, och detta är verkligen ett jävligt stort problem. Tror ni seriöst att era barn kommer att tacka er för att ni använde dem för att upprätthålla förtryckande strukturer?

Om skönhet och den hegemoniska kvinnligheten.

En av mina favorittwittrare, @Julia_ATC, skrev för några dagar sedan om det här med skönhet inom feminism och hur relationen till skönhet och kvinnlighet definierats av vita kvinnor.

Vi får lära oss att det mest värdefulla vi kan vara som kvinnor är vackra men att vi som rasifierade aldrig kommer att vara just det. Är det rättvist av dig att säga till oss då att vi inte har rätt att kräva detta? Att vi bara ska acceptera läget och ”fokusera på annat”? Antingen ser du inte det självklara: alla kvinnor har ej och kan ej ha samma förhållningssätt till skönhet som koncept. Eller så utgår du 100% från den normativa kvinnan (vit, cis etc) vilket är så jävla bakåtsträvande att I don’t even

Jag tänker på hur kvinnlighet görs i detta samhälle. För kvinnor i patriarkatet är det extremt viktigt att vara just Kvinnor, att bli till Kvinnor. Det är viktigt för att det är så en som kvinna skaffar sin en plats i det patriarkala samhället. För att bli ”godkänd” av patriarkatet måste en göra sig till Kvinna. Det är ingenting som kommer automatiskt med att en definierar sig som kvinna utan det är en aktiv process, som jag kallar feminiseringsprocessen. Jag menar att kvinnor i regel sysslar med ett feminiseringsprojekt, alltså ett projekt där de aktivt skapar sig själva som Kvinnor för att få en plats i patriarkatet. Förutsättningarna för att kunna göra detta är annorlunda beroende på vilken position en har som kvinna.

Olika kvinnor är olika mycket Kvinna i det här samhället. Den kvinna som står högst i kurs är den vita, heterosexuella ciskvinnan. Den här kvinnan är såklart förtryckt, men innehar en upphöjd position i patriarkatet, eftersom hon får står modell för det kvinnliga, på samma sätt som den vita mannen står modell för den mänskliga.

Denna kvinna använder sig av andra kvinnor för att stärka sin ställning i patriarkatet. I sitt femininiseringsprojekt, alltså i sin strävan efter att bli Kvinna, så degraderar hon andra kvinnor. Det är detta som sker när en vita kvinna som till exempel Cyrus eller Allen approprierar rasifierade kvinnors kultur och objektifierar dem i sin musikvideos. Det handlar om att använda dessa kvinnor, objektifiera dessa kvinnor, för att själv bli mer Kvinna i patriarkatets ögon.

Jag tänker att detta ofta sker inom feminismen också. Till exempel när vita feminister dikterar vilket förhållande ALLA kvinnor borde ha till skönhet, precis som Julia tar upp, och därmed också definierar en slags femininet som ”bättre”. Ett annat exempel är när vita feminister talar om att till exempel slöja är en ”symbol för förtryck”. Detta handlar i mina ögon om att framställa sin egen kvinnlighet som mer acceptabel, som mindre förtryckande, och få andra kvinnors kvinnlighet att framstå som sämre. Det blir helt enkelt en del i ens feminiseringsprojekt att få andra kvinnor att framstå som de riktiga offren för patriarkalt förtryck och liknande.

Jag tycker mig också ofta se detta när det kommer till klass. Till exempel att det hos vissa feminister kan rynkas jävligt mycket på näsan åt ”ofina” sätt att göra kvinnlighet på samtidigt som det anses helt okej med mer medel- eller överklasskodade markörer. Typ; det är inte okej med typ chockrosa och hello kitty, men det är helt okej med någon fin liten tunika med diskret blommönster. Det handlar fortfarande om kvinnlighet, men det är bara en speciell sorts kvinnlighet som är okej, andra sätt att göra kvinnlighet på är förtryckande.

Mönstret är tydligt; det finns en hegemonisk kvinnlighet, den kvinnlighet som den vita medelklassciskvinnan står för. Denna kvinnlighet anses acceptabel av såväl patriarkatet som av många feminister. Denna kvinnlighet står helt enkelt högst i kurs. Kvinnor som befinner sig i denna position är inte sena med att trycka ner andra kvinnor för att säkra sin plats i patriarkatet. Vita kvinnor allierar sig med vita män i ett gemensamt förtryck av rasifierade kvinnor, för att säkra sin egen plats i patriarkatet. Detta är något som jag menar att i princip alla vita kvinnor och kvinnor som på annat vis har en hegemonisk position gör i större eller mindre utsträckning. Detta genom att utgå från sig själv som modell för det kvinnliga och för vad en ”god” och ickeförtryckt kvinna är.

Jag tänker att en sant radikal feminism måste kunna se hur rasismen samverkar med patriarkatet. För att vi (riktar mig mot vita kvinnor här, då det är den position jag själv innehar) ska kunna bekämpa patriarkatet på riktigt måste  sluta alliera oss med vita män, sluta upp med våra feminiseringsprojekt. Femininet, alltså skapandet av kvinnlighet, är något som stärker patriarkatet oavsett om den är ”fin” och står högt i kurs i eller ej. Att upphöja sin egen femininitet på bekostnad av andra kvinnor är att alliera sig med patriarkatet, det kan aldrig vara att motarbeta det.