Det har dykt upp en feministdebatt angående ”gör om mig”-reportage där Lady Dahmer tycker att det är förskräckligt att kvinnor får höra att de inte duger och jag kan verkligen känna att just ”gör om mig”-reportage är bland de mer tillåtande koncepten inom denna typ av media. De handlar för det mesta inte om att man ska gå ner i vikt eller något, utan bara om en uppfräschning.
Vem fan som helst har väl känt det behovet och jag förstår inte varför det är så förskräckligt att släppa in lite vanliga kvinnor, med vanliga utseenden, kroppar och liv i tidningar som redan har en massa fokus på utsida. Jag upplever det som de mest tillåtande reportagen.
Men vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara och gör nåt åt de där ringarna under ögonen, du ser ju så trött ut och skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende?
Det eviga kommenterandet är såklart en styggelse men när det gäller just ”gör om mig” så är det väl oftast så att dessa personer själva ansökt? Det är ju inte som om tidningen ringer upp folk de tycker ser risiga ut? Jaja, jag fattar grejen med hur samhället påverkar oss men det är fortfarande inte jämförbart med att gå omkring och ”tipsa” folk i tid och otid.
”Gör om mig”-reportage brukar väl dessutom för det mesta handla om att få typ en ny frilla eller testa en ny stil. Experimentera lite för den som vill. Nej, jag skulle inte göra det själv men jag kan begripa att andra vill och framförallt tycker jag inte att det är en särskilt farlig grej. Många kvinnor är intresserade av utsida, kläder och stil och då tycker jag att ”gör om mig”-konceptet är ett förhållandevis vettigt koncept. Den här grejen med att vi helt ska frigöra oss från hela utseendefixering… tror någon ens på den själv? Dels rent praktiskt, men också i fråga om vad det skulle leda till för kvinnokampen.
Nej, jag är inte en sån som tycker att kvinnor ska ”hålla sams” men ibland kan det ju vara ett jävla klagande som kan göra mig en aning matt. Detta rör sig om vanliga kvinnor med vanliga utseenden som frivilligt söker sig till ”gör om mig”. Det som kommer presenteras i tidningen kommer säkert vara en otroligt mycket sundare bild än alla andra upptänkliga idéer. Tagga ner för guds skull.
som jag skrev hos LD (men blev avhugget och under anonym, skitskumt): Jag tycker de verkar prata om varandra i den här frågan. Jag håller med om kritiken av gör om mig-konceptet, trist, gammalt och ”gjort”. I allmänhet tycker jag att Hanna och Amanda är dåliga på att vara nyskapande och de känns väldigt Oprah-amerikanska i sin approach. Men, nu har ju diskussionen kommit till att handla om det gamla vanliga andra uppfattar vad LD sa som så vs LD menar att så sa hon inte utan si. Man kan kontrollera vad man uttrycker, men man kan inte kontrollera hur mottagaren uppfattar ens budskap och frågan är huruvida man bör ändra på sitt sätt att uttrycka sig på när mottagaren allt som ofta missförstår. Jag känner att ofta i diskussioner mellan LD och andra så föreligger ett element av att man måte förstå och ha överseende med LDs personlighet, som enligt min mening verkar rätt skön men också komplex och får rätt mycket plats.
Gör om mig skulle kunna vara jättekul om det inte var så att det enbart fokuserades på utseendet och att det presenteras som en sån jävla quick fix. Eller dras till det extrema som the black swan vilket var helt jävla fruktansvärt. Jag fördömer inte konceptet helt och hållet men jag anser det vara inte helt oproblematiskt och hittills har jag inte sett att det använts så som du beskriver det i ditt inlägg.
asså, jag har ju hur många läsare som helst. De som misstolkar är ganska få även om de tar upp stort utrymme ibland.
Finns ju även de som inte vågar kommentera negativt, av vad jag har läst.
som sagt anpassa hur man meddelar budskapet efter mottagaren är ju ngt man själv måste avväga. som du själv skriver ibland, din personlighet är en del av din bloggs framgång.
om jag utgår från mig själv tycker jag nog att ”den rena diskussionsformen” ska få vara i centrum och att man ska göra det så lätt för mottagaren som möjligt att förstå ens poäng. jag tramsar och hårddrar en hel del för att uttrycka ett första påstående, om någon hakar på debatten och anser att jag uttrycker mig klumpigt medger jag gärna det. det betyder inte att jag ändrar åsikt, men medger att det är mer nyanserat än jag först ville erkänna. för det är kul att apa sig, men för att komma någon vart i en diskussion och nyansera och rannsaka sina egna argument så krävs det enligt min mening en vilja att försöka förstå sin motpart men även få sin motpart att förstå en själv. för det är väl det man vill uppnå, en dialog med utbyte.(?)
Håller i stort sett med om allt. Tkr också detta element av att acceptera personligheten är lite störigt.
du fanny är ju extremt hederlig i din debatteknik. hade faktiskt dock gärna sett dig gå lite bärsärk och argumentera mer känslomässigt. Nu hade jag kunnat infoga en smiley men orka.
Jeg overvejede selv at skrive noget to that effect, men nu hvor du har gjort det så fremragende, slipper jeg jo.
Det finns ju en anledning till att folk vill vara attraktiva, så det kommer vi aldrig att komma ifrån och det ser jag inte direkt något fel i heller. Att vi sedan lägger sådan press på oss att vara perfekta eller attraktiva, det är en annan sak. Vi kommer aldrig att komma ifrån viljan att vara attraktiva, varken män eller kvinnor. Däremot kan vi sluta lägga sådan press på oss, hoppas jag.
Jag upplever från mitt perspektiv att många av kvinnorna i gör om mig-reportage använder medverkan som en ursäkt för att våga ’leva ut mer’ utseendemässigt. Att dom kanske tänker ’nämen inte ska väl jag..’ men innerst inne vill testa någonting nytt men söker en ’godtagbar ursäkt’ så att säga – i detta fall ett reportage.
Själva gör om mig-konceptet känns som sagt rätt gammalt och gjort, i sammanhanget ganska oskyldigt. Värre är själva syftet med tidningen som jag läste var ”att skriva om de eviga kvinnoämnena på ett nytt sätt” (jag har för mig att det stod så men ordföljden kan ha varit annorlunda). Just detta med ”eviga kvinnoämnen”. Jag kommer att tänka på barnafödsel och mens som eviga kvinnoämnen eftersom de rör just kvinnor. Annars blir det väl de gamla vanliga ”kvinnoämnena” som utseende, shopping, mer utseende samt det obligatoriska ”så får du bättre självförtroende (dvs det är dig och inte omgivningen det är fel på)” Väck mig om jag har fel.