När jag skrev om att kvinnor tar större ansvar för det känslomässiga arbetet, däribland kommunikationen, i heterosexuella relationer så var det många som tyckte att det är den som ”vill kommunicera som är ansvarig för att budskapet går fram”. Jag fattar verkligen inte hur man resonerar när man skriver såhär om en relation. Alla som ingår i en relation bör såklart ha ett intresse av att kommunikationen flyter på bra och att den andra parten känner sig sedd, jag förstår inte hur man skulle vilja ha det på något annat sätt.
Ibland kan jag uppleva att vissa personer i relationer hänger upp sig sjukt mycket på vad som är deras absoluta minimala ansvar, vilka regler som absolut inte får överträdas. Typ: man får inte vara otrogen, man får inte slå sin partner, man får inte ljuga, man får inte konsekvent undvika att svara i telefon och så vidare. Däremot så försöker de att ta så lite känslomässigt ansvar som möjligt och skyller det på att de inte ”förstår” när det är lämpligt.
Jag tänker att hela grunden för en god relation är att man faktiskt bryr sig om sin partner, annars kan det liksom lika gärna vara. Och om man bryr sig om en annan människa så borde man rimligtvis försöka ta reda på mer om det är något i dennes kommunikation som är oklart. Om man till exempel märker att någon är lite nere så kan man väl fråga, istället för att vänta med att ta ansvar tills personen säger något uttryckligen.
Jag tänker på ett visdomsord jag läst någonstans som går ungefär så här: ”Vågen är fiende till kärleken. Anlitar du dess balanskonst är det inte längre fråga om kärlek.”
För mig känns det på något sätt snålt om ens tankar kring sin kärleks- eller vänskapsrelation skall handla om hur man kan göra för att ta absolut minsta möjliga del. Jag hör ibland resonemang som verkar gå ut på att det är viktigt att inte vara den som ger mest, eftersom man då är den som ”förlorar”. Jag har väldigt svårt att förstå det resonemanget. Hur kul är det om båda parter skall tävla om att vara den som investerar minst? Jag försöker att i mina nära relationer hellre utgå från vad jag har att ge än vad jag kan få. Det har absolut ingenting att göra med hur man fördelar marktjänsten hemma, eller med att inte våga uttrycka sina åsikter eller kunna tycka olika utan handlar om grundinställningen till vad en relation är. Och det brukar i slutänden resultera i att jag får väldigt mycket.
Jag tror att en balans som är 50/50 i ’kärleksinvestering’ blir ett märkligt kampgissel men om det är en ovikt som säg.. 80/20 tror jag att det är en stor risk att 80-parten dräneras.
Jag tycker att det verkar väldigt konstigt att veta att man investerar minst i en relation och sen gå och vara nöjd med det. Det låter inte som kärlek tycker jag. Men jag kan dock tänka att det ändå kan vara bra att sträva efter runt 50/50. Det brukar jag göra i alla fall. Min pojkvän gör mycket för att bekräfta mig, både i ord och handlig, det kan vara småsaker som att köpa godis till mig om jag är sjuk (eller annars också, hehe), att anstränga sig för att vi ska ha det mysigt hemma, köpa doftljus och sånt, och jag blir faktist jätteglad av såna småsaker. Och då vill jag verkligen anstränga mig tillbaka och visa hur mycket jag älskar och uppskattar honom. Det vore hemskt om jag bara ”tog emot” och han ansträngde sig hela tiden! Jag tror det är viktigt i ett förhållande att båda parter aktivt anstränger sig för att bekräfta varandra, kärlek är ju inte bara en känsla utan också en handling.
Om strävan kommer naturligt så håller jag med dig, d.v.s. då är det i mitt tycke någonting som man rent initiutivt känner fungerar & är i balans. Men om det handlar om en millimiterrättvisa som ständigt ska vara i åtanke tror jag att det lätt övergår till någon sorts tävling som.. inte känns så jätteromantisk. Men håller med dig om att aktiv omtanke förmodligen är det bästa i merparten förhållanden, jag tycker att det är mycket av charmen också, att hitta sätt att visa omtanke på 🙂 Förstår inte hur en kan vilja luta sig tillbaks & bara ta men det finns ju gott om sådana så någonting är det ju som lockar..
Lyllos dig f.ö. att ha en pojkvän som köper godis då du är sjuk, sånt tycker jag är så himla mysigt! Menstruation + man = få illustrerad vetenskap & en chokladkaka till sängen, ååh best ever.
Det går väl inte ens att mäta sådant.
Hmmm. Intressant. Jag tror att investeringsfrågan bygger på rädsla. Om du investerar mer än din partner, och denne gör slut, så har du förlorat mer än hen. I alla fall är det så den (omedvetna?) logiken går, gissar jag. Litet som Isabella skrev också, ser jag.
Håller inte helt med om resonemanget däremot; vad ”att bry sig” betyder, och hur det visar sig är högst individuellt. En del behöver tät kontakt, andra mycket utrymme. En del behöver stark trohet (i den extremt vaga men klassiska definitionen av ordet), andra behöver bekräftelse från fler (alltifrån ligg till att bara träffa vänner). Och att man bryr sig om någon betyder inte att man förintar sig själv på kuppen heller.
Alla gillar inte att bli frågade. Själv förstår jag inte de som inte vill bli frågade om hur de mår när de ser ut att må piss, men don efter person. Det viktiga är att prata om hur man vill ha det, så att man vet hur man ska agera i givna situationer. Som till exempel om partnern vill prata när hen (ser ut att) må piss, eller om hen vill bli lämnad i fred.
Jag har själv märkt av det där med att fokus ligger på att inte vara otrogen exempelvis. Som jag ju kommenterade kände jag mig inte sedd i min tidigare relation vilken kanske inte är något superexempel egentligen eftersom jag tror att det främsta problemet var att jag framförallt kände att vem jag var & vilka behov jag hade ignorerades & hånades (att jag trivs med att ha telefonen på ljudlöst var sjukt beteende & att jag inte mådde bra av mycket TV-oväsen innebar att jag var som en sjuttioåring & därför var även det sjukligt & so on men det är en annan historia).
Iaf, då jag försökte kommunicera i relationen så vägrade min partner att inse att han sårade mig & inte var en bra pojkvän (listan går ju längre & värre än att haka upp sig på min sjuka önskan efter lugn & ro, när hyresvärden antastade mig var det mitt fel exempelvis) så han ville inte prata om det för han hade ju inte varit otrogen & han hade inte slagit mig. Hela tiden upprepade han samma saker då jag försökte nå fram, som om ett förhållande är bra så länge den ena parten inte är otrogen? Var fan kommer den jävla fokusen ifrån? & jag var givetvis larvig som gjorde slut för.. han hade ju inte varit otrogen eller slagit mig & framförallt.. & detta tror jag är en ganska viktig del.. så hade behandlade han mig inte som hans vänner behandlar sina flickvänner. Således hade jag inte ’rätt’ att göra slut av sådana petitesser som att jag inte tyckte att vi hade det bra, att jag inte kände mig vacker med honom & att jag inte fick den intellektuella stimulans jag behöver för att han aldrig ville tala med mig på djupet. Det var inte legitima skäl. Enda legitima skälen var otrohet &/eller misshandel. Nu tror jag visserligen han är ett extremfall med dom tankegångarna men jag tycker att det är ett ganska bra extremexempel.