partner – Fanny Åström

Beroende av din partner?

Hittade denna lilla insändare i tidningen veckorevyn:
Detta är ett sånt jävla praktexempel på internaliserat kvinnohat, som jag tyvärr ser ganska ofta. Kvinnor som gör en grej av att andra kvinnor minsann är ”sådär som kvinnor är”, det vill säga beroende, underordnade, osjälvständiga.

Det är ju inte konstigt att en hatar den här rollen eftersom det suger att befinna sig i den, och jag förstår att det för många kvinnor känns viktigt att ta avstånd från den här positionen och sätter en viss prestige i att inte uppleva sig vara där. Problemet med den här typen av formuleringar lägger skulden på kvinnan.

Kvinnor som uttrycker sig såhär försöker ofta förskjuta patriarkatet någon annanstans, bort från deras egen situation eller relation. Det finns kvinnor som är förtryckta, men de själva är minsann inte det. Själva lever de i en jämställd relation och det är väldigt viktigt för dem att påpeka detta och gärna genom att langa en känga åt kvinnor som enligt deras eget tycke inte gör det. I samma vända så ska deras egen relation givetvis försvaras. Det framstår som att detta är om inte hela syftet så i alla fall en viktig del.

Att som kvinna vara beroende av sin manliga partner är en konsekvens av att leva i ett samhälle där män konsekvent överordnas kvinnor och där individuella män i relationer ofta utnyttjar manligt privilegium och tolkningsföreträde för att placera kvinnan i ett underläge. När jag har varit ”beroende av min partner” så hade det handlat om att han konsekvent har visat sig otillgänglig och behandlat mig som om jag vore en belastning, trots att vi har ingått i en relation med varandra (om jag bara hade varit en belastning hade det rimliga såklart varit att avsluta relationen, men detta har inte varit fallet).

Att vara i den här situationen suger och det är ett angeläget feministiskt projekt att befria kvinnor från sådana. Vi kan prata om hur den situation som beskrivs i insändaren är problematisk, det tycker nog de flesta feminister, utan att för den sakens skull få det att framstå som en kvinnas beslut att leva eller inte leva i det eller som att det är hennes fel att hon är ”beroende”. Vi kan också prata om strategier för frigörelse, men först efter att vi har konstaterat att skulden inte är hennes. Att bara säga ”det du gör är fel” är ingen bra strategi för förändring, vi måste ge verktyg för att förstå ens situation och sedan diskutera förändring.

Men troligen vill skribenten till insändaren inte se någon förändring, för henne är det bekvämt att dessa kvinnor som är ”beroende” av sin partner finns så hon kan använda dem som språngbräda för att legitimera sitt eget liv. Kanske kan hon prata med sin pojkvän om hur hemska dessa kvinnor är, och han kan humma med lite sådär heteronormalt ointresserat, och så kan hon känna lite stolthet men också en stor stor rädsla för att själv trilla över och bli ”beroende” av honom.

Ask.fm om vad kärlek är.

Fick denna intressanta och svåra fråga på ask.fm. Tänkte att jag skulle posta svaret här också.

Du skriver att du är kär i Isak. Vad är kärlek för dig?

Kärlek för mig är något som en kan känna inför många människor, familj, vänner och partner. För mig är kärlek att känna respekt och tillit för en person och att vara villig att lägga ner tid och energi på den personens och relationens utveckling. Jag tänker att att ”vara kär” är då en hyser romantiska känslor inför en person, men det är knappast okomplicerat. Romantik och romantisk kärlek är ju något som i hög grad har definierats av patriarkatet, och innehåller en massa komponenter som inte går ihop med min uppfattning om vad kärlek i allmänhet är och borde vara, fast som jag ändå likförbannat underkastar mig för att det är så svårt att inte göra det.

Jag tror att det som jag anser vara speciellt med den romantiska kärleken är att jag och Isak i viss mån möts som man och kvinna i vår relation. Detta har ett antal olika effekter på hur vi relaterar till varandra. En effekt är att jag känner sexuell attraktion till honom, en annan är att jag vill bygga upp mitt liv tillsammans med/kring honom och att jag i viss utsträckning ser vår relation som ett ”projekt” med målet att hålla så länge som möjligt.

Jag tror att det i hög grad är så att romantisk kärlek mellan en kvinna och en man inom en heteromonogam relation är en av de få starka känslor som subventioneras av patriarkatet. Det finns en kärleksmyt i samhället som bygger på just den här idén om den romantiska kärleken som en av de starkaste känslor en kan känna samt att de beskrivs som något väldigt viktigt i en människas liv, och detta gör att romantisk kärlek får en väldigt stark laddning. En blir mer rädd för att förlora sin partner, en står ut med saker som en aldrig skulle ha accepterat i vänskapsrelationer och så vidare, och detta präglar såklart även mitt och Isaks förhållande.

Det finns en tydlig uppdelning mellan ”kärlek” och ”vänskap” i det här samhället som jag menar är patriarkal. Den romantiska kärleken har liksom en speciell och upphöjd position och antas vara den viktigaste relationen i en människas liv, medan vänskapsrelationer inte alls värderas lika högt. Jag tror att människor i regel är beredda att lägga betydligt mycket mer energi i att vårda sina romantiska relationer än sina vänskapsrelationer.

Jag tror att i det postpatriarkala samhället kommer vi att betrakta kärlek på ett ganska annorlunda sätt än vad vi gör idag. Jag tror att det kommer vara mer accepterat att känna starka känslor för vänner än vad det är idag och att hänge sig mer åt sina vänskapsrelationer, och jag tror att gränsen mellan ”kärlek” och ”vänskap” kommer att vara betydligt mycket mer diffus än vad den är idag och jag tror att kravet på exklusivitet i romantiska relationer kommer att vara betydligt mycket mindre.

Förtrycket utövas även av de vi älskar.

Ibland frågar folk mig om jag hatar alla män, eftersom jag måste hata alla som förtrycker kvinnor. Jag hatar såklart inte män, jag har både en manlig partner, en pappa och en bror som jag tycker om att umgås med, manliga vänner jag gillar och så vidare. Jag tycker om dessa människor, men jag vet också att de är förtryckare. Att de sitter på patriarkal makt som de också använder.

Ett av feminismens största problem är att de som förtrycker kvinnor ofta är de vi har nära relationer till, människor vi älskar och vill dela våra liv med; våra bröder, våra fäder, våra partners. Det är såklart svårt att hantera en situation där en älskar sin förtryckare och vill hen gott, vilket också utgör en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet, nämligen den att kvinnor frivilligt underordnar sig män, frivilligt ger män av sin omsorg och kärlek, frivilligt gör mer av det känslomässiga arbetet och av hushållsarbetet.

Men det går att älska förtryckaren och hata förtrycket. Såsom jag ser på saken är förtrycket något som kommer mellan mig och den som förtrycker, något som hindrar vår fria samvaro som människor och istället tvingar in oss i ett mönster av dominans och underkastelse, av patriarkal utsugning. Att upphäva förtrycket är för mig ett sätt att kunna skapa en friare och mer kärleksfull samvaro oss emellan, en samvaro som inte behöver präglas av detta förtryck. Ett av de stora målen med att upphäva patriarkatet är att återta förmågan att älska, att fritt få forma sina relationer.

Män är förtryckare. Det betyder inte att alla män är ondskan själv eller att de vill förtrycka. Däremot har de, precis som kvinnor, blivit inlärda i ett system av överordning och underordning. Om vi odlar idén om att en förtryckare måste vara ondskan själv så kommer den utgöra ett stort problem för feminismen, just eftersom förtryckta och förtryckare lever så nära varandra. Istället bör vi se på män som agenter i en större struktur, en struktur som tyvärr gör dem till förtryckare. Det är ingenting de har valt, men det har blivit så på grund av samhälleliga strukturer. Nu när det väl är så har de dock ett ansvar att ändra sig själva för att bryta den förtryckande strukturen. Det handlar om att se strukturen och individens roll i den samtidigt, utan att varken skuldbelägga individen för hela kalaset eller hävda att individen är maktlös.

Som kvinna kan en ställa krav på männen en lever med, att de ska jobba mot patriarkala strukturer i ens samvaro med dem. Jag tror att det är en framgångsrik feministisk strategi att tala om just förtrycket i relationer, eftersom det är så nära oss och tvingar oss att de över våra egna liv och de vi håller kära. Det är viktigt att kunna se komplexiteten i att leva i ett patriarkat, och att faktiskt leva med och älska de som förtrycker en. Att blunda för detta, att trycka det ifrån sig genom att skapa mytbilder av att förtryckare är ondskan personifierad, är inte en hållbar strategi. Vi måste se att förtrycket finns överallt, mitt ibland oss, även hos de vi älskar mest.

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

Hela grunden för en relation är ju att man bryr sig.

När jag skrev om att kvinnor tar större ansvar för det känslomässiga arbetet, däribland kommunikationen, i heterosexuella relationer så var det många som tyckte att det är den som ”vill kommunicera som är ansvarig för att budskapet går fram”. Jag fattar verkligen inte hur man resonerar när man skriver såhär om en relation. Alla som ingår i en relation bör såklart ha ett intresse av att kommunikationen flyter på bra och att den andra parten känner sig sedd, jag förstår inte hur man skulle vilja ha det på något annat sätt.

Ibland kan jag uppleva att vissa personer i relationer hänger upp sig sjukt mycket på vad som är deras absoluta minimala ansvar, vilka regler som absolut inte får överträdas. Typ: man får inte vara otrogen, man får inte slå sin partner, man får inte ljuga, man får inte konsekvent undvika att svara i telefon och så vidare. Däremot så försöker de att ta så lite känslomässigt ansvar som möjligt och skyller det på att de inte ”förstår” när det är lämpligt.

Jag tänker att hela grunden för en god relation är att man faktiskt bryr sig om sin partner, annars kan det liksom lika gärna vara. Och om man bryr sig om en annan människa så borde man rimligtvis försöka ta reda på mer om det är något i dennes kommunikation som är oklart. Om man till exempel märker att någon är lite nere så kan man väl fråga, istället för att vänta med att ta ansvar tills personen säger något uttryckligen.

Att hålla relationen vid liv.

Intressant studie av hur relationer upprätthålls. Kvinnor är enligt denna studie mer aktiva i relationen, vilket jag inte är det minsta lilla förvånad över. Kvinnor är enligt min uppfattning nästan alltid bättre på att upprätthålla relationer, oavsett som det rör sig om en partner eller en vän.

Nåja. Läste en facebooktråd om denna studie med en massa stötta män i som menade att det minsann inte alls var såhär det var. Till exempel skrev de att man minsann är två i en relation. Nå, det må vara sant men det är ju fortfarande för det mesta så att en av parterna står för det mesta. Och nej, det finns såklart undantag men detta rör sig om ett generellt samband, inte om en absolut förutsägelse i alla specifika fall, det borde de flesta fatta.

Jag har själv varit i en sådan relation där jag varit den som framförallt dragit i trådarna och upprätthållit relationen och jag tror att de flesta som delar den erfarenheten vet vilket jävla helvete det är. Det är så tröttsamt att alltid vara den som hör av sig, ringer och skriver. Att alltid vara den som blir avvisad och så vidare.

Ofta så beskrivs dessa personer som efterhängsna brudar och det är så trist att de som vågar visa att de tycker om någon och vill vara med den personen är de som får stå med hundhuvudet. Det är mycket coolare att vara avvisande eller i alla fall inte dra det tunga lasset i en relation för det är så tjejigt töntigt att ringa, att smsa, att bry sig. Det är häftigt att vara nonchalant. Åh, så tröttsamt.

Fy fan. Jag kommer aldrig mer att låta mig själv vara den där personen som drar det tunga lasset i min relation. Aldrig mer.

Svar till Nemo.

Nemo är fundersam över att hans flickvän har gjort läpparna utan att han velat det. Han tycker att det är fult och undrar varför hans flickvän opererar sig fulare för honom men snyggare för ”andra”. Borde det inte vara han som är föremålet för hennes ansträngningar? Han frågar alla ”förhållandemänniskor” hur de skulle ha gjort.

Jag har själv funderat på att göra brösten. Inte förstora eller så, snarare göra dem snyggare. Jag skulle också kunna tänka mig att lasra bort fett från delar av min kropp. Jag har också diskuterat detta med min partner som har sagt bestämt nej. För han gillar mig ju trots allt som han ”hittade” mig. Jag kommer nog prioritera ett nytt objektiv framför ett par tuttar varje dag, men tanken finns där.

Klart man får ha åsikter om sin partners utseende. Jag har åsikter om både frisyr och klädstil och skulle ha åsikter om han ökade eller minskade mycket i vikt. Jag förväntar mig att han har detsamma och förstår absolut om han skulle tycka att det var otrevligt om jag förändrade mitt utseende mycket. Det blir väl konstigt om en kropp man är så van vid förändras.

Men när jag tänkt vidare på mina operationsfunderingar så har jag kommit fram till att inte vill operera mig för att han ska tycka att jag är snyggare. Det handlar faktiskt inte om att någon specifik person eller grupp ska tycka att jag är snyggare. Det handlar om att jag personligen vill vara mer nöjd med vad jag ser i spegeln.

Nu kommer jag inte på det där gamla spåret om att man opererar sig för sin egen skull. Det är klart att normer har mycket att göra med mina preferenser och att jag inte hade velat operera mig om det inte var för att utseende är så viktigt idag. Men det handlar fortfarande inte om att direkt tillfredsställa en tänkt betraktare, det handlar om att bli mer bekväm i sig själv.

Därför tycker jag att det är konstigt vilket fokus Nemo har på vem hans tjej är ute efter att tillfredsställa. Hon vill väl tillfredsställa sig själv och sina egna ideal så att hon ska vara mer bekväm med sitt utseende. Kanske mår hon dåligt över sina läppar varje dag. Visserligen kan det ofta vara så att något sådant bäst blir hjälpt av att man tar tag i sitt mående men det kan också vara så att det är en viss detalj i ens utseende som man finner otroligt störande. Då tycker jag att det är rimligt att vilja förändra det.

Jag tycker inte direkt att operationer och att göra sig vacker är något feministiskt som vissa verkar tycka. Däremot tycker jag att det är väldigt fel detta fokus på vad män vill ha i utseendedebatten. Alltid ska det tas upp att män minsann inte är intresserade av plastikopererade tjejer. Om killar hade haft en annan smak, hade det varit annorlunda då? Alltid detta ständiga fokus på mäns preferenser.

Hur ofta läser man egentligen att tjejer inte vill ha muskelknuttar när det rör sig om manliga ideal? Jag skulle lätt kunna figurera i en tidning och säga att jag inte vill ha män med för mycket muskler, för det är sant. Men sånt ser man aldrig för det är inte alls lika intressant att tala om kvinnors preferenser gällande saker och ting i allmänhet. Kvinnor antas däremot vara ute efter att tillfredsställa män hela tiden.

Så för att svara på Nemos fråga: för det första tycker jag att du ska överväga vad detta handlar om för din del. Är det så att du oroar dig för hennes mående och hennes självbild eller handlar det bara om dina personliga preferenser? Om du nu blir hemskt avtänd av att hon har fula läppar borde ni kanske inte vara ihop. Om det däremot handlar om att du tror att hennes operationer är osunda så borde du snacka med henne om det och ge henne hjälp och stöd. Men kom ihåg att hon framförallt måste vara bekväm i sitt eget utseende innan hon gör förändringar för att tillfredsställa dig!

Tack för tips BK!

Alla kan bli entreprenörer.

Det blir mycket bloggkommentatorerna här men jag måste bara kommentera ett inlägg av dem. Det är om Sofi Fahrmans bok Elsas mode som är någon slags modebloggschicklit, vilket borde säga det mesta om boken och dess innehåll (jag har själv inte läst den). Anna-maria tycker att Sofi Fahrman är trångsynt eftersom hon presenterar en bild av en ”lyckad” person som det tuffa bruden som flyttar till Stockholm och har snygga kläder.

Nu tycker jag visserligen inte att litteratur ska ge en ”rättvis” bild av världen på något vis, det är snarare litteraturens charm och ide att bjuda på förvridna verklighetsbilder och nya, om än banala och felaktiga, perspektiv, men jag kan också blir lite irriterad på alla dessa ”fräscha brudar” som ska vara så jävla lyckade och framgångsrika och liksom se ner på dem som ”inte satsar på sin själva”.

Det handlar ju om individualism såklart, om att det enda sättet att förverkliga sig själv på är att satsa på just sig själv; sin kropp, sina intressen, sitt liv. Man ska alltid välja sig själv framför en kompis, en partner eller ett eventuellt barn, men ingen tänker på att just den här andra personen också kan vara en satsning på just en själv. Det är ett väldigt banalt sätt att se på livet att tycka att det enda viktiga är att införliva sina drömmar vad gäller karriär, utseende och liknande och ta partnerskap, vänner och barn i andrahand.

Jag dissar inte självförverkligande som koncept men jag tror att känslan av att tillhöra ett kollektiv smäller högre för de flesta. Jag är ju ingen antiindividualist men jag tycker att människor idag reflekterar en aning för lite över hur de ingår i och arbetar i samklang med ett kollektiv, både samhället som stort men också den lilla kretsen, och det är väl det som gör mig så irriterad när jag läser diverse ”modebloggar” (=blogg som drivs av ung framgångsrik tjej), jag tycker att de reflekterar så himla lite över vem de är och varför.

Alltså, det här handlar inte om att jag dissar Blondinbella eller hennes hårda arbete, men det är ju så oändligt mycket oftare en svensk, snygg tjej som har det bra ställt kommer någonvart än att en helt vanlig miljonprogramsbrud med alkoholiserade föräldrar gör det. Blondinbella har kanske inte fått pengar till sin blogg av sin farsa, men hon har inte behövt bekymra sig om sin familjs ekonomi, sin mammas alkoholism eller något annat praktiskt problem vilket har gjort att hennes ”satsande på sig själv” har kunnat vara så stort. De flesta behöver en grundläggande ekonomisk och social trygghet för att kunna komma nånstans och skapa intressen. Det är svårt att satsa och ta risker om man inte har något att falla tillbaks på så att säga.

Det här handlar inte om missunnsamhet, det handlar bara om att jag vill att folk ska placera sig själva i ett större perspektiv och förstå att alla faktiskt inte kan göra allt, att det finns sociala strukturer som gör att vi har olika förutsättningar. Jag vill att Mia Törnblom ska fatta att alla inte kan uppbringa den där självkänslan och det där jävlar anammat som tydligen ska vara det enda som behövs, alla kan eller vill inte satsa på sig själva. Jag vill inte vara nåt verklighetsfrånvänt optimistentreprenörsmongo, jag vill se världen som det är, både det bra och det dåliga.

Ja, nu svävade ju det bort från ursprungsämnet en hel del, men jag håller med om att det är en löjligt svartvit bild som levereras bland de flesta av de där tjejerna som ändå många säger sig slå ett slag för tjejer självkänsla och vilja att gå sin egen väg. Synd att den enda egna vägen är att blogga sig till toppen och skriva chicklit.