Jag har bott på samma ställe hela livet. I samma villa, med samma familj, i samma område. Hela mitt liv har jag gått samma väg till tunnelbanan. Hela mitt liv har jag promenerat på samma kyrkogård och i samma naturreservat. Den här bilden är tagen på den vägen jag gått till skolan och tunnelbanan under hela mitt liv.
När man bott på samma ställe hela livet ås tror jag inte man inser hur mycket platser kan betyda för en. Men nu, när jag inte har tillgång till dem, så saknar jag dem verkligen.
Jag tror verkligen att ”hemma”, det man har hemkänsla för, är där man växte upp. För mej är Skåne hemma även om jag trivs bra i Nacka där jag bor sen 27 år.
Jag har ingen hemkänsla alls för platsen jag växte upp på. Skulle hellre dö än att åka dit igen. Så, det kanske stämmer för vissa, men knappast för alla.
Hemma för mig känns faktiskt som Sollentuna, trots att jag bara bodde där i ca ett år mellan 2009 och 2010. Men jag har många vänner där och hittar överallt. Och har väldigt många minnen kopplade till den kommunen, liksom jag är där rätt ofta även nu. Ja, Sollentuna känns faktiskt tryggast och hemtrevligast för mig och jag hoppas på att kunna flytta tillbaka dit snart igen. 🙂
Är det så illa att du bävar för att återvända ens under en dag?
För många är det nog så, men människor med traumatisk uppväxt tenderar ju att känna annorlunda.