Jag minns en relation med en man jag hade ganska tätt innan jag blev lesbisk. Det var verkligen inte dåligt egentligen, han var ganska inkännande (mer i början än mot slutet, som det brukar vara). Men jag kan ändå verkligen se tillbaka på den relationen, på vårt umgänge och sexet vi hade, och känna mig äcklad på ett sätt som jag inte känner inför andra relationer med män.
Jag tror liksom det handlade om att det var så himla onödigt alltihopa. Det var inte som att jag var kär, utan egentligen bara att jag gjorde det helt utan anledning. Det var liksom gammal vana, sånt som en gör. Om en man gillar en och inte är en fullblodsidiot så besvarar en det, helt enkelt. Jag var inte heller särskilt beroende av honom. Jag hade liksom börjat fundera på det här med lesbiskhet och precis tagit mig ur en annan relation med en man. varför var det nödvändigt för mig att träffa honom, umgås med honom, kyssa honom, ligga med honom? Det är bara så konstigt.
I många relationer känner jag typ att jag verkligen kan förstå hur jag hamnade där, även om det såklart är otänkbart idag. I den här relationen är det som att jag inte kan begripa hur jag tänkte. Det var liksom bara ren heteroslentrian. En tänker att en ändå har det bättre med snubbe än utan, på något vis. Jag vet inte.
Är det någon av er som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!
Ja det va faktiskt liknande för mig. Jag hade precis tagit mig ur ett jobbigt förhållande med en man som misshandlade mig psykiskt och hjärntvättade mig och efter det tänkte jag att jag bara ville vara med kvinnor för det var det jag dagsdrömde om och fantiserade om ett liv som lesbisk, som att jag ville komma närmare mig själv. Men hade slentrianmässigt dejtat lite med en kille som var ”mycket ” snällare” än förra och det var verkligen av slentrian som jag blev ihop med han. Så gick jag där och drömde i ett par månader till innan jag tog tag i det och gjorde slut
Nej, långt därifrån. Det är totalt främmande för mig. När jag varit i negativa relationer vill jag ju vanligtvis ta en lång paus från allt vad dejtande heter, även om jag drömmer om att hitta någonting som är bra. Men jag tycker en blir mer och mer försiktig. En är rädd. En vill skydda sig själv. Behöver tid att rå om sig själv, bygga upp sig själv igen och allt det där. Jag skulle aldrig våga slentriandejta på det sättet. Hur kommer det sig att ni som gör det, vågar?
Kan bara säga att jag känner igen det där så mycket. Man lallar på där och ja, varför inte. Det känns varken bra eller dåligt. Tappar omdömet och blir avtrubbad. Men alltid en känsla efteråt av att det var så jävla onödigt och att man gjort våld på sig själv på nåt sätt, varit osann mot sig själv. Skam på det. Osv osv. Rena skiten helt enkelt
känner verkligen igen det. hela mitt förra förhållande (3 år). Det började med ett fyllehångel, och eftersom han är en ”snäll kille” antog han väl lixom att fyllehånglet innebar att vi nu dejtade seriöst, (för mig var det faktiskt ett fyllehångel). så vi började träffas typ varje dag, jag mådde dåligt under denna perioden och behövde -någon-, vi blev ihop. pangbom. Tre år gick. Hade jag inte ryckt upp mig och insett att jag ville ha mer ur ett förhållande än slentrian, så hade vi byggt ett helt slentrianmässigt villa-liv tillsammans av bara farten.
Har enbart haft såna relationer med män. Tråkiga och onödiga men männen däremot verkar jättekära och beter sig som att vi vore ett lyckligt par så jag har liksom dragits med i den illusionen. Om dom är så lyckliga kanske det är fel på mig, typ att jag är otacksam eller så.
Jag har ofta börjat se ner på männen och betett mig lite för hetsigt i diskussioner. Har verkligen velat poängtera hur fel vi är för varandra och hur galen jag blir på honom och när jag äntligen har lyckats göra slut så känner jag mig lite lätt äcklad. Äcklad över mitt beteende. Äcklad över att jag haft sex och hånglat med någon jag inte har varit attraherad av, ssom ett både fysiskt och psykiskt övergrepp jag har gjort mot mig själv. Och till vilken nytta?! Vem av oss har fått ut något av hela karusellen?