Fick denna kommentar på mitt senaste inlägg om att slentriandejta:
Ja det va faktiskt liknande för mig. Jag hade precis tagit mig ur ett jobbigt förhållande med en man som misshandlade mig psykiskt och hjärntvättade mig och efter det tänkte jag att jag bara ville vara med kvinnor för det var det jag dagsdrömde om och fantiserade om ett liv som lesbisk, som att jag ville komma närmare mig själv. Men hade slentrianmässigt dejtat lite med en kille som var ”mycket ” snällare” än förra och det var verkligen av slentrian som jag blev ihop med han. Så gick jag där och drömde i ett par månader till innan jag tog tag i det och gjorde slut
Jag tänker att detta hänger ihop med att livet i det här samhället i bästa fall är skittråkigt. Det är liksom det bästa vi kan förvänta oss att få som kvinnor, så när vi får det så måste vi ta det. Att bli omtyckt av en ”snäll kille” är liksom det vackraste en kan vara med om som kvinna.
Så vi gör hela enkelt bara heterosexualitet på slentrian, för vi tänker att den mördande tristessen i det välfungerande heterolivet är det bästa vi kan få. Vi tänker att om vi inte kan stå ut med det, hur ska vi då klara av livet i dessa helhet?
Nå, som tur är finns det en väg ur tristessen och det är att älska och begära kvinnor.