Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Hur hade ni det?

Gud alltså. Jag har ett sjukt bra inlägg på gång om privilegiet i att vara intelligent/klipsk/smart/bildad och skulle bara vilja höra lite kort med er; hur har ni stått intellektuellt under era liv? Har ni varit bland de smarta? Har ni varit de som pluggade duktigt till varje prov? Har ni varit de som inte vågade ge uttryck för era resonemang av olika anledningar? Har ni känt er korkade?

Själv har jag alltid haft en stor tilltro till min egen intellektuella förmåga och även fått den bekräftad. På senare tid har jag tänkt mycket på hur det har format mig som person, min förmåga att ta plats och också hur min intellektuella förmåga har utvecklats. Vad är viktigast; intelligens, bildning eller självförtroende? Kanske rentav något helt annat.

38 kommentarer till Hur hade ni det?

  • FumikoFem skriver:

    Jag var den som inte pluggade, för jag orkade inte och fattade aldrig ändå. Jag var den snälla men dumma i lärarnas och mina föräldrars ögon. Detta sa dom rakt ut. I tidig ålder. Att ja alltid skulle ha problem, fick jag höra då jag började skolan. Jag var för dum helt enkelt.

    Det enda som intresserade mig var att teckna, och prata.

  • Alice skriver:

    Jag var grymt smart när jag var liten (typ låg- och mellanstadie) i jämförelse med andra barn i min ålder. På högstadiet och gymnasiet fick jag bra betyg utan särskilt mycket ansträngning.

    Jag brukar uppfattas som intelligent nu och skulle nog säga att jag är det också. Har inte riktigt några erfarenheter av att inte vara eller inte uppfattas som smart.

  • Anabanana skriver:

    Jag får alltid höra att jag är så klok och ja, jag är tamejfan riktigt klok. Det känns bra! Det viktigaste av allt är att tro på sina tankar och formuleringar, sen lär man ju sig eftersom. Man får inte vara rädd för att dela med sig.

  • MarySaintMary skriver:

    Har alltid definierat mig själv som ”den intelligenta”. Precis som Alice var jag way ahead of alla andra i låg- och mellanstadiet, sedan planade det väl ut en aning i högstadiet och gymnasiet. Fick alltid bra betyg utan större ansträngning. Problemet med det har varit att jag har inte lärt mig kämpa för saker. Går det dåligt ger jag gärna upp. T ex var det asjobbigt att ta körkort, den praktiska delen. Samma sak när jag började plugga på universitet, för då var jag faktiskt tvungen att anstränga mig vilket var ovant och jag kuggade flera tentor. Fattade ingenting och hoppade av. Och att jag har fått en lite överlägsen attityd gentemot folk som inte är lika smarta, som jag har jobbat SKITMYCKET med att få bort. Så just nu ser jag väldigt mycket nackdelar med intelligens, så vill gärna läsa ditt inlägg.

  • Iso skriver:

    Jag är rätt intelligent, det vet jag om. Jag har aldrig ansträngt mig i skolan men klarade mig rätt bra ändå, till och med i högstadiet när jag sket i allting. Jag gick aldrig gymnasiet men känner mig inte mindre bildad eller kunnig än folk som gått i skolan många år. Jag kan och vet en massa saker men jag vet inte riktigt om det ger mig några fördelar.

  • Jag har alltid haft lätt för att lära och gled genom hela grundskolan och gymnasiet med bra betyg utan att behöva anstränga mig särskilt mycket. Att börja plugga på universitetet blev en chock för mig, för det gick inte att glida längre. Jag hade ingen studieteknik eftersom jag egentligen aldrig behövt studera, så det tog mig nästan två år att komma på hur man gör för att plugga så effektivt som möjligt utan att det bara blev korvstoppning.

    Men jag kan inte sticka under stol med att jag mest har haft fördelar av att vara intelligent. Det är förmodligen en av de skyddsfaktorer som har gjort att det har gått väldigt bra för mig fastän det egentligen kanske inte borde ha gjort det med tanke på alla riskfaktorer som har funnits i mitt liv.

    Hur tänker du om intelligens? Ser du det bara som logisk-matematisk förmåga, eller ser du mer på det som Howard Gardner, att det finns många olika sätt att vara intelligent på?

  • Elina skriver:

    Jag har alltid fått anta rollen som den smarta utan att riktigt vela det alla gånger. Hoppade över förskoleklass (”sexårs”) och sen dess har det rullat på. Är nog realtivt mångsidig i min intelligns eller smarthet eller vad det nu kan vara. Har dock alltid borsett från och ignorerat detta, fick utstå en del mobbing pga. min blyghet och i många fall sociala fobi i kombination med att jag vann stavningstester och fick alla rätt på prov. Avskydde att vara ”frökens favorit” och tog ett tag väldigt mycket avstånd från skolan. GUUD vad lärarna var oroliga, lol.

    Tror att alla tre faktorer som nu nämner är viktiga. Men franförallt lusten att lära och söka kuunskap.

  • Kristin skriver:

    Jag hoppade av sista året på gymnasiet (gick innebandyprogrammet som inte var spec pluggit..) för att jag var extremt skoltrött. Har alltid sett mig själv som väldigt smart, men märker att det är skillnad på dem som går eller har gått högskola/ universitet och dem som inte har det. Har ett (väldigt) bra jobb, men har ändå bestämt mig för att plugga upp gymnasiet, här i Oslo. För att jag nu har lust att studera igen, efter nästan 9 år i jobb.. Studier är viktigt – men det är mycket kunskap man kan ha som inte kommer från skolan, som inte anses lika ”fint” verkar det som, ibland (från min hittills outb-sida).

    Oavsett utbildning eller allmänbildning så är det i slutändan alltid självförtroende som gäller, tycker jag. Åt båda håll.

  • L skriver:

    Jag har både känt mig både korkad och intelligent, aldrig passat in helt varken hos skolkarna som sket i allt eller plugghästarna som fick toppbetyg. Jag har alltid haft lätt att lära sånt som jag är intresserad av men kunnat lite om saker jag tyck varit tråkigt eftersom jag hade låg motivation och dålig koncentrationsförmåga. När det gäller ”smarthet” och intelligens måste vi tänka på att detta inte är något helt lätt att precisera vad det är, många blandar ihop intelligens med bildning eller likställer det med bra betyg. Givetvis är det svårt att få bra betyg om man har en låg intelligens samt att det är lättare att höfta sig till ett MVG om man ligger högt på IK-skalan, men betyg påverkas även mycket av saker som motivation, studievana och klasstillhörighet (akademikerbarn får en skjuts på vägen som inte arbetarbarn får) . Idag går jag på universitetet på ett program där många av mina studiekamrater är så kallade ”duktiga flickor” med relativt höga betyg, och det slår mig ofta hur korkade många (inte alla) av de som fick höga betyg i grundskolan/gymnasiet verkar trots alla MVGn.

    Iaf, när jag var i tonåren uppfattade många mig som bildad för min ålder, jag kunde ju en massa saker om tex politik, historia och andra ämnen jag tyckte var intressanta, men jag hade inte speciellt höga betyg. Minns när vi hade prov i religion (med fokus på hinduism/buddism), och en av de tjejerna i klassen som hade allra högst betyg räckte upp handen för att fråga läraren: ”Vad betyder reinkarnation?” och jag tänkte ”Hur kan hon inte veta det?” samma tjej fick MVG på sagda prov, jag fick G+.

  • Hanna skriver:

    Har alltid sett mig som en intelligent person. Precis som Alice och MarySaintMary var jag mycket före alla i min ålder när jag var mindre, och på högstadiet och gymnasiet behövde jag inte slita ihjäl mig för att få bra betyg. Att våga uttrycka åsikter och resonemang har aldrig varit något problem för mig, snarare har det väl varit så att jag blivit för intensiv i diskussioner, så att många andra inte vågat öppna munnen av rädsla för att jag ska ”sätta dit dem” (har fått höra nästan exakt dessa ord) Dock har jag alltid blivit tillåten och uppmuntrad till att ta plats och göra mig hörd, vilket i sin tur lett till att jag idag har ett väldigt bra självförtroende och en intellektuell förmåga som inte är helt fy skam.

  • Jag har glidit genom grundskolan och gymnasiet med bra betyg utan att behöva anstränga mig avsevärt. Jag har lätt för att både memorera saker och förstå saker på en djupare nivå. Att analysera och reflektera har kommit naturligt för mig, och så har jag språket plus på det. Därför behövde jag sällan anstränga mig särskilt mycket.

    Jag är intelligent. Det tog lång tid för mig att inse att jag är smart, eftersom jag i mellanstadiet hade en förskräcklig klassföreståndare som bröt ned mitt självförtroende, aldrig bekräftade mina prestationer och ägnade sig åt ett beteende jag faktiskt skulle vilja kalla förtryck och mobbing. Det var först när jag fick två fantastiska lärare på högstadiet, en i svenska och en i SO, som jag fick beröm för mina kunskaper och min intelligens. Visst har pappa, som själv är väldigt intelligent, alltid påpekat att jag är jävligt skärpt, men det är ju sådant som föräldrar säger. Litade nog inte på det. När jag kom upp på gymnasiet märkte jag för första gången att OJ, jag är nog faktiskt mer intelligent än genomsnittet.

    Känner mig fortfarande som en hycklare när jag skriver det här. Som att någon ska avslöja mig, som att min intelligens bara är på låtsas och att folk snart ska se att jag är en bluff som inte alls är smart. Jag har enorma problem att erkänna för mig själv att jag är jävligt smart. Mitt intellektuella självförtroende är ganska lågt. Jag inser förnuftsmässigt att jag är smart, men känslomässigt känner jag mig ibland som en idiot.

    Ofta har jag insett att det jag tycker är normalt är smart/snabbtänkt över normen. Jag kan ju bara utgå från mig själv och för mig är det normalt att kunna tänka, analysera och se sammanband så snabbt som jag gör, därför tycker jag sällan att jag är något speciellt.

  • vargen skriver:

    Mina föräldrar hade alltid en så stark tilltro till mitt intellekt när jag var i början av tonåren. De litade alltid på min förmåga och gav mig ansvar och uppskattning. Det ingav självklart självförtroende men var också rätt jobbigt. De påpekade alltid att jag var för smart för att dränka mig i smink och bara äta gurka till frukost. Tillslut blev jag skitförbannad. ”Man är bara fjorton en gång så låt mig vara fjorton och dum och jobbig nu annars lär jag bli det när jag är äldre.”
    Jag har alltid tagit min intelligens lite för given. Jag läser ju böcker och tycker något om det mesta. Men är det verkligen detsamma som intellekt? Eller intelligens? När jag bodde i Österrike kastades hela min personlighet om. De pratade ogärna engelska och jag fick oftast sitta tyst och underhålla mig själv. Jag föll tillbaka på de mest simpla ting för att få uppmärksamhet och uppskattning. Att helt enkelt spela lite dum och naiv. För att undvika att bli bitter. Efter ett halvår kom jag på mig själv med att försöka visa mig med viktiga böcker för att få tillbaka bekräftelsen jag alltid hade tagit för given om mitt intellekt. Det blev pinsamt. De nya vänner jag fick såg helt andra saker i mig än huruvida jag var smart eller inte. Tillslut visste jag inte ens själv. Jag har nog alltid varit lite korkad. Tänkte jag. Och det kändes rätt skönt. Det var inte viktigt längre. Intelligens är inte där för att briljeras med eller visa upp. Och ibland är det hemskt mycket svårare att helt rätt och slätt bara vara snäll. En egenskap som inte uppskattas till fullo i vårt samhälle. Vad är det för fel med att vara snäll? Och varför associerar vi det med lätt dumhet och fjanterier. Kan man vara både intelligent och snäll? Och hur tas det emot?

  • Moa skriver:

    Har kunnat glida på ett bananskal genom hela min skoltid och gick utan särskilt stor ansträngning ut nian med högsta betyg i allt utom idrott. Jag är väldigt lättlärd, en egenskap som jag verkligen värdesätter hos mig själv. Har väldigt lätt för både att memorera årtal och siffror och sånt, samtidigt som jag enkelt kan skaffa en djupare förståelse av saker och ting. Framstår förhoppningsvis inte som så arrogant, men ibland tror jag tyvärr att jag gör det. Använder många lite knepigare ord bara för att jag verkligen älskar att leka med ord. Är oerhört tacksam att jag faktiskt begåvats med en väl fungerande hjärna, trots att det ibland kan försvåra att skaffa sig vänner som man klickar på riktigt med när man är i tonåren/ung ålder (det är ju absolut inte omöjligt, men kanske lite krångligare) och trots att det kanske gör att jag verkar lite högfärdig ibland.

  • Jessica skriver:

    Jag har nog alltid legat över mina jämnåriga i intelligens och mognad, sådär. Nu i sådär halvvuxen ålder kanske man inte jämför i sin åldersgrupp på samma vis, men jag anser mig fortfarande ligga bland de mer intelligenta.

    Med det menar jag inte att jag är ovanligt allmänbildad (dra bara upp politik eller geografi och jag avslöjar min okunnighet på fem röda). Nej, med intelligens syftar jag alltså på förmågan att se sammanhang och skillnader, resonera logiskt och objektivt osv.

    Angående vad som är viktigast av självförtroende, intelligens och bildning beror det väl på vad man syftar på. I livet? I sociala situationer? I yrkeslivet, eller kärlekslivet? Skulle i alla fall inte byta ut min intelligens mot något av de andra, så det är väl på sätt och vis var jag ställer mig i frågan.

      • Jessica skriver:

        Hmm, jag tror jag syftade på förmågan att se det komplexa i en fråga, att gå längre än att konstatera att den egna åsikten är bättre än någon annans. Religion är ett bra exempel, eftersom jag grälat om det med min pojkvän så ändlöst många gånger. Han anser med bestämdhet att religiös tro är idioti i 100% av fallen, medan jag tycker det resonemanget är helt meningslöst. Jag är själv inte det minsta religiös, men jag kan ändå rent objektivt konstatera att religiositet uppenbarligen fyller en funktion, samt att människor som är religiösa inte nödvändigtvis är svaga och dumma bara för att de är av en annan åsikt än mig.

        Jag inser nu att jag till stor del också syftade på ödmjukhet inför det egna tankesättet.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Att kunna se komplexiteten i en fråga är alltid positivt och ett tecken på intelligens tycker jag, att kunna åsidosätta den egna personen.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Nej, men man kan vara olika bra på att förkasta sina fördomar, tänka nytt och lyssna på andra. Tror att det är det Jessica menar.

  • Klara skriver:

    Jag har växt upp med föräldrar som är beläst arbetarklass om man ska säga så. Det har gett mig förmågan att uttrycka mig bra, det har lästs väldigt mycket hemma, alltid funnits böcker, inget har varit svårt på det sättet, det är verkligen himla värdefullt. Jag har dock haft sjukt svårt i skolan. Inte för att jag inte är intelligent och kan dra slutsatser utan för att jag är fruktansvärt disträ och okoncentrerad. Det vanligaste kommentaren jag fick av lärare var ”Jag vet ju att du kan, du måste bara anstränga dig mer”. Det ledde till väldigt lågt självförtroende och känslan av att jag var lat. Det tog många år innan jag förstod att det beror på en funktionsnedsättning som inte påverkar min intelligens utan mitt sätt att arbeta. När jag nu fått hjälp att välja hur jag skall arbeta med olika uppgifter har jag verkligen fått bättre självförtroende och förstår att jag kan, jag behöver bara en annan typ av struktur när jag studerar och måste göra scheman (när man vanligtvis jobbar relativt fritt.) Jag är också glad att väldigt få beskyller mig för att ”använda min funktionsnedsättning för att ursäkta mig” (eh…) Det är jobbigt. Och när människor säger ”du måste ha väldigt lite adhd i så fall.” Eftersom jag är social och ”smart” och inte aggressiv. Jo.

  • Petra L skriver:

    Jag presterar långt över medel på IQ-tester. I min familj har man alltid lagt stor vikt vid ”EQ” och social kompetens och att hålla sig inom normerna, så redan under lågstadiet började jag underprestera och bortförklara att jag var smart med tur, att jag precis läst något som hjälpte mig att fatta sånt som andra inte fattade etc. En dålig vana som jag ännu inte lyckats bryta riktigt. Nu har jag i alla fall människor omkring mig som inte skräms av intelligens och tänker göra Mensas test för att se om jag kanske platsar där. När man tänker snabbare än alla andra blir man onekligen lite av en outsider.

  • Vad roligt att alla här anser sig vara intelligenta! :)

    Känns som en klurig fråga, men ska försöka analysera min egna smarthet så bra jag kan!

    Jag var den som fick IG på nästan alla prov i skolan, hade svårt att lära mig vissa saker, etc etc. Samtidigt var jag troligtvis den mest allmänbildade i kompisgänget, det var mig man frågade saker om det inte fanns tillgång till Google. Jag har även alltid haft toppbetyg i ämnen som svenska och engelska och kurser med kreativt skrivande. Kort och gott: är jag inte intresserad av något kan jag knappt lära mig det, medan saker jag tycker är roligt blir jag snabbt väldigt bra på.

    I nuläget förbannar jag min tankspriddhet, gör bra ifrån mig i skolan, känner mig någorlunda allmänbildad och önskar att jag hade ett större ordförråd (nackdelen med att ständigt växla mellan två språk)

    Jag anser att jag är bra på att leva mig in i andras situationer, se saker från olika perspektiv, och att det är en form av intelligens. På så sätt har jag lätt för debatter och även lätt att lära mig av dessa, och kanske inte envist stå och stampa och känna att jag måste ha rätt.

    Så, ungefär.

  • B skriver:

    Jag har alltid betraktats som intellektuell. Nu har jag dock bytt språk och känner att hela min förmåga att uttrycka denna egenskap har ryckts ifrån mig.

  • Kajsa skriver:

    Jag har haft väldigt lätt för själva pluggandet, och haft tillräckligt med utmaningar för att inte tröttna. Samtidigt har jag under min uppväxt varit väldigt rädd för att svara på frågor under lektioner, sällan räckt upp handen eftersom jag tänkt att jag kommer ju inte ha exakt rätt och då kommer alla fatta vilken bluff jag är. Hela det där med att om man pratar måste man improvisera, antagligen missa något, jämfört med skriven text där det finns rum för eftertanke. Så sett ville jag nog se hur andra sa också, för att få tips på hur man kan formulera sig muntligt – för jo, det där med ”svåra ord” var allt lite fult. Fan för att vara bokmal och inte se skillnaden på dem och vanliga ord. Nu övar jag väldigt mycket på att skriva enkelt istället, för jag har väldigt lätt för att dra iväg i roliga (det vill säga oläsliga) meningar.

    Fast jag fattar ju att det varit lyxigt. Nu har jag dessutom blivit av med den där pratskräcken så pass att jag tycker det bästa med att hålla lektioner är enomgångar med mycket dialog och frågor åt båda hållen.

  • Sanna skriver:

    Jag är smart. Eller intelligent vad man nu vill kalla det. I mellanstadiet så hade jag väldigt dåligt självförtroende och trodde inte att jag dög till någonting i princip. Sedan började jag på högstadiet och då gick allting plötsligt väldigt bra. Fick höga betyg med lite hjälp av betygshets men mest p.g.a jag var duktig helt enkelt. Har lätt för att memorera saker och att argumentera och reflektera kan jag. Det är inget jag har behövt lära mig det kom helt naturligt. Nu när jag börjat gymnasiet så är jag en av dem som har bäst betyg i min klass. Vilket jag är enormt stol över. Jag går för övrigt så går jag media, vilket inte är ett program som är speciellt känt för att ha goda studiereslutat. Det är inte för att vi är dumma utan för att de flesta bryr sig om annat.
    Jag är boksmart. Som Hermione i Harry Potter ungefär. Hon blir helt förvånad en gång då hon ska lära sig något utan att titta i böcker. Det är jag, akademikern som sitter och helst sitter och läser för sig själv i något hörn. Jag är helt värdelös på matte och slöjd. Det mesta praktiska egentligen. När jag ska ta körkort. Det jag är orolig över är inte teorin kommer troligen bara ha typ 2 fel på den. Det jag är orolig över är att köra bilen. Det finns alltså både bra och dåligt med det här… xD

  • Tror jag skrivit det i en annan kommentar hos dig… Men jag har alltid varit sjukt smart, klarade mig igenom hela grundskolan och gymnasiet med toppbetyg i allt, gick ur gymnasiet med 20.0 utan att knappt anstränga mig. Sen började jag läsa fysik på Universitet där den hypersmarta ”eliten” samlats, och är nu dummast i gänget. Snacka om identitetskris. Men det har å andra sidan lett till att jag får utveckla andra sidor hos mig själv, att inte vara ”den smarta” hela tiden kan vara ganska befriande. Dock avskyr jag när alla sade att jag var duktig under min uppväxt, för jag har aldrig känt mig duktig. Det var ju inte så att jag ansträngde mig. Mina äldre vänner ser mig fortfarande som någon sorts supersmart geni och mamma väntar med spänning på en inbjudan till nobelfesten. Som om det kommer att hända.

    //Emma Hå

  • ka skriver:

    Precis som några andra här bara kom mina grundskole- och gymnasiebetyg till mig utan någon ansträngning, och även om jag utanför klassrummet var både väldigt utsatt och blyg under högstadietiden var jag aldrig rädd att prata högt och mycket under lektionerna.
    Naturligtvis blev jag lat som få, och när jag några år efter studenten skulle läsa en högskolekurs klarade jag kort och gott inte av det.
    Dumdumdumdumdum. Dum. Näpp, jag hade ingen god självkänsla att falla tillbaka på. Jag var aldrig bättre än mitt senaste betyg. Lägg till att jag då också umgicks med ett gäng akademikerungar- något som jag själv inte är- och mitt självförakt var komplett. Jag var en medelmåtta. Bland det fulaste en kan vara.
    Nu rör jag mig bort från de tankarna. Jag är väl inte smartast i världen men jag är långt från korkad. Och det räcker. Jag är inte oläraktig och när jag vill försöka mig på högskolestudier igen så kommer jag ha en plan. För när en kommer till en viss nivå så behövs det.

    • Vartenda ord av din kommentar kunde vara skrivet av ett fyra år yngre jag. Precis så är det, gymnasiet är alldeles för lätt! Hoppade på en utbildning, gick in i väggen efter bara ett par månader, och låg hemma och stirrade i taket ett halvår. Hoppade på igen nästa år, förberedd på arbetsbördan, och än så länge har jag hållit ut.

      //Emma Hå

  • anna n skriver:

    Det är intressant att de flesta som kommenterar är smartare än genomsnittet. Undrar om frågan är ställd så att man bara vågar kommentera om man tänker så om sig själv eller om dina läsare har den saken gemensamt? Tänker själv sälla mig till skaran.
    Har alltid haft lätt för att lära och extremt bra minne. Eftersom jag började läsa tidigt och mycket har jag alltid varit sjukt allmänbildad och verbal. Därför har jag tidigt bekräftats som duktig i skolan och fick från tidig ålder gott förtroende för min förmåga att tillägna mig kunskap. Det har gjort mig orädd för sådana situationer och utmaningar.

    Däremot tog det lång tid innan jag satte detta samman med att jag skulle vara intelligent över genomsnittet. Det började sjunka in när jag i olika sammanhang fick göra olika intelligenstest och fått helt sjukt bra resultat – sådär så testledaren haft svårt att hålla sitt pokerface. Lite som happy, happy fat girl-hanna skriver att det som jag trott varit normalt visat sig vara snabbtänkt/över genomsnittet.

    När jag pluggade min utbildning, där alla hade höga betyg och var duktiga i skolan, kände jag mig inte alltid så smart. Tyckte alltid att andra var snabbare och bättre på att hitta argument och dunka in böckerna vi skulle läsa. Nu när jag har börjat jobba kan jag se att det kanske mer handlade om att jag inte pluggade lika mycket + att min utbildning handlade mycket om att sätta upp en fasad om att man är bättre än man är, vilket jag aldrig varit särskilt bra på.

    Min intelligens är framförallt en språklig och systematisk intelligens – jag har lätt för att dissekera resonemang, hitta logiska vurpor och jag ser snabbt hur system fungerar. Vilket är bra eftersom jag har valt ett yrke (jurist) där sådant är viktigt. Det kan dock vara frustrerande om jag tidigt ser lösningen eller hur saker hänger ihop och jag inte lyckas övertyga de som jag pratar med. Det går ju inte riktigt att säga ”det är så för att jag är smartare än du”. Ju löngre jag lever tänker jag att stor intelligens inte bara är att fatta bättre än andra utan också att att kunna föremdla det man ser/förstår till andra som kanske inte ser det lika tydligt eller snabbt. Att kunna förenkla och anpassa sina resonemang så att du når fram till alla oavsett förutsättningar.

  • Emil P skriver:

    Orkar fan inte läsa igenom alla kommentarer då jag phonear, men en sak som jag tänkt på rörande det här med just intelektuellt självförtroende och tilltro till den egna intelligensen, som jag ofta tror förbises är förmågan att kontextualisera. Jag känner åtminstone att jag nu, mer än tidigare, har en tilltro till min intelligens i högre grad ( även om jag tidigare och under större delarna av min uppväxt har varit s.k smart) då jag utvecklat tankesystem och mönster som jag använder för att indexera ny kunskap gentemot befintlig. Det i kombination med att jag nu har en världsuppfattning som jag tror på och kan relatera saker till (haha marxism!) gör att jag känner en tilltro till min förmåga mer än tidigare. Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt egentligen, tycker mest att det var en vinkel värd att inkludera om det nu ska talas om att ”vara smart”.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Absolut, jag känner detsamma. Nu har jag inget enhetligt tankebygga att relatera saker till på samma sätt som du, men jag har ett genomgående strukturperspektiv som jag använder för att sätta saker i kontext med.

      • Jessica skriver:

        Fint uttryckt, båda två! (Känner hur jag placerar mig själv lägre och lägre på intelligens-stegen ju fler kommentarer jag läser, mest för att jag själv är så jävla kass på att förklara vad jag menar i text)

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Jag tyckte att ditt resonemang om att man har lättare att identifiera mer ointelligenta personer var intelligent. Det var dessutom nytt för mig.

  • auuus skriver:

    Jag har alltid sett mig själv som intelligent, och omgivningen har hållit med mig. Under högstadiet stack jag väl inte ut så mycket, men på gymnasiet vaknade jag till, i brist på bättre ord, och började se saker allt mer tydligt. Jag har en talang för skolarbete, får höga betyg utan att anstränga mig, men är också väldigt snabbtänkt och mensa-medlem.
    Sen är det ju lite fult att erkänna sig själv som intelligent, men samtidigt är det enda jag känner är positivt med mig själv, så jag tar det väldigt personligt ifall någon påstår något annat, eller så.

  • Nina skriver:

    Hehe värst var alla var smarta här, jag också faktiskt! :) Gjorde en psykologisk utredning för en medicinsk studie och resultatet blev att jag är mycket smartare än genomsnittet när det gäller t.ex. abstraktionsförmåga, verbalisering, allmänbildning osv. Abetsminnet var dock inte så bra, men men. Allt i skolan har varit lätt, nu på universitetet är det mer av en utmaning, vill man ha ett A måste man verkligen prestera något utöver det vanliga. Det tycker jag är jättebra och utvecklande, men precis som för några ovan blev universitetet lite av en chock, för att det är så jävla lätt på gymnasiet.

    Men det finns faktiskt nackdelar med att vara smart också. I högstadiet hade jag nästan inga kompisar, ingen kompis i klassen. Jag tyckte att alla andra var dumma i huvudet samtidigt som jag hade jättedålig självkänsla. Lärarna sa att det var för att jag var mycket mognare än alla andra. Fast jag fattade inte varför jag hade så ”annorlunda” intressen som typ feminism och filosofi när alla andra gillade sport typ. Jag satt mest för mig själv och läste någon bok eller Bleck (r.i.p världens bästa feministiska tidskrift). (Jo jag var väldigt pretto). Det var så dubbelt, jag tyckte att alla andra var ytliga och dumma, samtidigt som jag var jätteledsen över att vara ensam och inte ha några kompisar. Jag var deprimerad faktiskt. Nu för tiden är det kanske lättare för ungdomar, det finns ju bloggar och sånt så jag kunde ha vetat att jag inte var ensam med mina tankar och åsikter.

  • Zäta skriver:

    Hahaha, det här är som att läsa om penislängder på flashback! Alla har 25+

    Jag har aldrig gjort något IQ-test eller annat begåvningstest, men en gång var jag med i Expressens lista ”här är de smartaste i Sverige” – det säger väl allt! ;) (Listan var enbart baserad på högskoleprovet.)

    Jag vet inte om jag är smart. Om vi tar skolan som måttstock har jag alltid haft högsta betyg i precis allt, även på universitetet (det är faktiskt en av anledningarna till att jag hoppar av journalistiken. Det är inge kul att plugga 10 timmar i veckan och få ett A. Jag vill ha en utmaning! Det är också ganska få personer som får sin C-uppsats publicerad.) Om vi tar andras omdömen som måttstock så har jag alltid fått höra att jag är smart, eller att ”du kommer bli något stort”. Folk brukade skämta om att jag och Peter i klassen skulle få så smarta barn. Han pluggar matte på Cambridge nu. När jag började plugga på universitetet fick jag höra saker som ”jag var alltid bäst i klassen, men så kommer jag hit och då är du här och är mycket bättre” från en massa olika personer. Fast de få gånger jag frågat folk om jag är smart har de mest fnyst. Om vi tar de tillstymmelser till IQ-test jag gjort i tidningar och böcker som måttstock så brukar jag alltid lösa de svåraste nivåerna efter några minuter. Men i mensas tester ska en ju göra det på en minut, så det håller nog inte.

    Men betyder det att jag är smart? Jag vet inte. Jag är definitivt verbal och har lätt att uttrycka mig i skrift. Jag har märkt på senare år att det här med att se flera olika analysnivåer, sammanhang och representationer som kommer så naturligt till mig inte gör det för alla. Jag är också väldigt snabb. tänker snabbt, läser snabbt, fattar snabbt. Kanske är verbal+analytisk+snabb något som ofta räknas som =smart, men jag kan ändå inte riktigt skriva orden: Jag är smart. och tro på dem. Det blir mer undanflykter. ”Det är bara för att jag är verbal som det här är lätt för mig.”

    Jag kan säga att jag presterar långt över medel i akademiska sammanhang. Att jag förstår långt mer komplexa resonemang än de flesta på universitetsnivå. Att mina tankar (och känslor) går snabbt och kan uttryckas begripligt. Att det är mig människor vänder sig till när de vill ha saker förklarade för sig eller fakta upprapad. Men att säga ”jag är smart” känns så förbannat förmätet. Gud, jag undrar varför. Är det därför jag ständigt måste bevisa det för mig själv och andra? Om jag kunde erkänna för mig själv att jag var smart, på något vis, skulle jag kanske chilla med prestationerna då?

    Jag vet inte, nu får ni ursäkta mig, jag måste gå och kolla på kurslitteraturen till läkarprogrammet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Ge mig pengar!
Arkiv