Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts.

När en diskuterar saker som jämställdhet i relationer, polyamori och så vidare så tas det ofta upp att personer som sysslar med detta kan tycka att det är jobbigt. Många tycker att de får ”bevis” på att det är dåligt att till exempel vara polyamorös om polyamorösa har problem i sina relationer.

Sällan diskuteras problemen som kan uppstå med att sköta sina relationer på ett konventionellt sätt på samma vis. Om någon till exempel mår dåligt över att hen känner sig fången i sin relation så tolkas inte det som att monogami som koncept är en dålig grej. Det tolkas istället som en del i hur det är att ha relationer, inte som något som är sprunget ur ett specifikt sätt att ordna sina relationer på.

Alla relationsformer är förknippade med problem och fördelar, men eftersom monogamin är normen så ser vi inte monogamins nackdelar som något specifikt förbundet med monogamin. Det är först när en tar ett aktivt beslut emot monogami som relationsformerna börjar utvärderas på det sättet av omgivningen.

Vissa verkar tycka att en normbrytande livsstil ska falla sig fullständigt naturligt för den som utövar den om det ska vara värt, att det ska ske helt utan smärta. Så går det såklart inte till. Förutom lidandet som generellt är förknippat med att vara människa tillkommer det av de fördomar som riktas emot en, de svårigheter som samhället sätter upp för den som beslutat att leva annorlunda.

Att bryta normen kan vara svårt och jobbigt och vissa upptäcker kanske att de trivs bättre med att följa den, men det handlar om att vinna sin frihet från samhällets bojor. Om att återvinna kraften att få välja själv, att avgöra hur en ska leva sitt eget liv. Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts, däremot tror många att det kan göra människor mer fria att forma sina relationer som de själva önskar.