Etikett: heteronormen

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts.

När en diskuterar saker som jämställdhet i relationer, polyamori och så vidare så tas det ofta upp att personer som sysslar med detta kan tycka att det är jobbigt. Många tycker att de får ”bevis” på att det är dåligt att till exempel vara polyamorös om polyamorösa har problem i sina relationer.

Sällan diskuteras problemen som kan uppstå med att sköta sina relationer på ett konventionellt sätt på samma vis. Om någon till exempel mår dåligt över att hen känner sig fången i sin relation så tolkas inte det som att monogami som koncept är en dålig grej. Det tolkas istället som en del i hur det är att ha relationer, inte som något som är sprunget ur ett specifikt sätt att ordna sina relationer på.

Alla relationsformer är förknippade med problem och fördelar, men eftersom monogamin är normen så ser vi inte monogamins nackdelar som något specifikt förbundet med monogamin. Det är först när en tar ett aktivt beslut emot monogami som relationsformerna börjar utvärderas på det sättet av omgivningen.

Vissa verkar tycka att en normbrytande livsstil ska falla sig fullständigt naturligt för den som utövar den om det ska vara värt, att det ska ske helt utan smärta. Så går det såklart inte till. Förutom lidandet som generellt är förknippat med att vara människa tillkommer det av de fördomar som riktas emot en, de svårigheter som samhället sätter upp för den som beslutat att leva annorlunda.

Att bryta normen kan vara svårt och jobbigt och vissa upptäcker kanske att de trivs bättre med att följa den, men det handlar om att vinna sin frihet från samhällets bojor. Om att återvinna kraften att få välja själv, att avgöra hur en ska leva sitt eget liv. Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts, däremot tror många att det kan göra människor mer fria att forma sina relationer som de själva önskar.