Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Internationella flickdagen.

Idag är det internationella flickdagen, och dagen till ära så har det startats en hashtag på twitter som heter #allaflickor som jag starkt rekommenderar er att både läsa och bidra till. Erfarenhetsutbyte och synliggörande av förtryck är en otroligt viktig del i den feministiska kampen, något jag twittrade såhär om tidigare idag:

Folk som menar att ingen meningsfull politisk aktivism kan ske på twitter borde läsa #allaflickor och reflektera över vad som händer där. Under #allaflickor så delar kvinnor sina erfarenheter av förtryck. Detta är en otroligt central del i den feministiska kampen. Erfarenhetsutbyte och synliggörande av förtryck är det första steget i feministisk kamp. Vi behöver veta att vi inte är ensamma. Att kvinnor får samlas och byta erfarenheter, stötta varandra, få perspektiv, är otroligt viktigt, även om det sker på twitter. För mig har internet varit otroligt viktigt för mitt feministiska uppvaknande, och det har gett mig mycket styrka och mod. Att hitta sammanhang är en får prata om det en blivit utsatt som kvinna i ett patriarkat för är en räddning, ett andningshål. Män hånar detta för att de känner sig hotade av att deras förtryck kommer upp i ljuset och ifrågasätts. Sluta aldrig prata om era erfarenheter, sluta aldrig berätta vad du blivit utsatt för. Detta är den feministiska kampen.

Ett problem när det talas om flickor och flickors rättigheter är att förtrycket alltid anses ske någon annanstans. Det talas om att flickor i andra länder, långt borta från trygga fina västvärlden, saknar rättigheter eller möjligheter till att till exempel gå i skola, aborteras, våldtas och så vidare. Detta är viktiga problem som vi måste ta på allvar, men vi får inte gå in i någon mentalitet av att detta är ett problem ”vi” redan har löst och ska hjälpa andra att få ordning på. Inte heller i Sverige har flickor samma livsmöjligheter som pojkar.

Förr året publicerade till exempel regeringen detta på sin hemsida angående flickdagen:

Jämställdhet är en bristvara överallt i världen och flickor utsätts för dubbeldiskriminering, utifrån både sitt kön och sin ålder. Och många flickor – tex flickor som lever i fattigdom, flickor med funktionshinder, flickor som tillhör etniska eller andra minoriteter och flickor i starkt hierarkiska samhällen – utsätts i än högre grad för marginalisering, försummelser och multipel diskriminering.

Inledningen ser ju bra ut. Jämställdhet är en bristvara överallt i världen, slås det fast. Beskrivningen av det förtryck flickor utsätts för skriver jag i hög grad under på.

Men sedan kommer det till själva politiken, åtgärderna för att förhindra förtrycket:

Regeringen sätter flickors rättigheter högt på den politiska dagordningen i vår utrikes- och säkerhetspolitik och i vårt bistånd. Syftet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling som omfattar det bästa utvecklingsresultatet för flickor.

Detta följs sedan av en lång radda av alla biståndsprojekt Sverige medverkar i och gud vet allt, men ingenting, alltså inte ett ord, skrivs om situationen för flickor i Sverige. För det är alltid någon annan som ska hjälpas, någon annan som har problem, någon annan som vi ska komma och pådyvla vår stor västerländska kunskap på.

Jag har en stilla undran: om regeringen nu tycker att förtrycket av flickor är en så viktig fråga, hur kommer det sig att tjejjourerna går på knäna? Hur kommer det sig att en tjejjour med 20 aktivister inte ens får pengar till att ha en lokal eller en anställd? Hur kommer det sig att vi, som på ett mycket konkret sätt jobbar med flickors rättigheter, inte tas på allvar? Hur kommer det sig att vi så sällan får något ordentligt stöd för att driva vår verksamhet, och istället måste förlita oss på osäkra projektbidrag? Kanske för att flickors rättigheter fortfarande inte är något som tas på allvar, trots alla dessa stora ord. Kanske för att det inte är något som anses vara så jävla viktigt egentligen, utan mest ett pr-jippo som inträffar en gång om året, en chans för maktens män att glänsa.

En kommentar till Internationella flickdagen.

  • sak skriver:

    Jamen det är ju så mycket roligare att få leka räddande ängel med lite bistånd till alla ”underutvecklade” länder runtom i världen, där problemen framstår som så mycket simplare än här hemma. Det är ju självklart att kvinnor ska ha rätt att utbilda sig och få rösta, kan en då säga och känna sig som en fin och bra person (mycket bättre än alla hemska karlar i de länderna som minsann inte bara kan acceptera att deras sociala arv har gett dem en helt snedvriden bild av kvinnor minsann).

    Sen landar en på hemmaplan igen och där vill besvärliga feminister prata om våldtäktskultur och dubbelarbete och annat trams. Va! Trots att de får gå i skola och rösta! Ett jäkla tjat är vad det är och aldrig är de nöjda minsann (och inte är vi påverkade av något socialt arv här inte – nä nä, det här är bara fullständigt rimliga åsikter hos synnerligen vettiga människor).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv