Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

3 kommentarer till Jag tror jag förstår nu.

  • Josefine skriver:

    Jag känner igen mig väldigt mycket i det Lady Dahmer skriver, om skuld över sin person. Det blir så himla lätt så om man är bekräftelsesökande. Man ändrar allt man är för att passa in, vill vara den perfekta flickan, bannar sina sidor som inte passar in och tar till sig kritik in i märgen. Sen växer man upp, inser att man är en egen person och har rätt att vara den man är, utan att någon indirekt ska bestämma över ens person. Då är det jobbigt med kritik och man måste vara mer kritisk mot kritiken för det är så lätt att bara forma sig efter hur människor vill och tycker. Och bara för att man inte anammar all kritik rakt upp och ner så är jag ganska säker på att Lady Dahmer inte är helt oberörd av kritiken, utan funderar på det själv. Hon kanske inte håller med eller kommer förändra sig direkt, men det föder ju alltid fler tankar när andra delar med sig och de tankarna kommer kanske dyka upp när hon skriver något nytt.

    Du verkar vara mer trygg i dig själv, och det är fint att se. Jag tror att det är lättare att ta kritik då, och veta hur man hanterar det.

  • Iso skriver:

    Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har aldrig känt skuld eller skam över att jag är som jag är, att jag uttrycker åsikter och tar plats. Snarare kom jag på för ett par år sen att jag nog borde bli mer ödmjuk och lämna lite mer plats till mina medmänniskor (främst medsystrar). Säkerheten har alltid funnits där som en självklarhet.
    Jag tycker inte att man nånsin ska be om ursäkt för den man är, däremot kan man behöva be om ursäkt för beteenden. Beteenden är uttryck för den man är men man är inte sina beteenden. Förstår du hur jag menar?

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Precis det jag menar. Men förstår varför det kan bli fel för många personer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv