Ibland önskar jag att jag var en lite mer älskvärd person. Att jag var lite charmig, lite glad, lite positiv och inte så förbannat rabiat och grinig. Ibland önskar jag att jag var lite korkad, eller i alla fall kunde undvika att fundera så mycket.
Då är jag glad att jag har den här bloggen och er som läser för här känner jag att jag får uppskattning för den sidan hos mig. Det glädjer mig. För den sidan är liksom jag, och om den inte får komma till uttryck och märkas så skulle jag nog bli galen.
Mycket av min självkänsla bygger på att jag skriver och att andra läser. Jag har nog inte fattat hur viktigt det är för mig fören nu, när jag flyttat, men jag tror faktiskt inte att jag skulle palla utan det.
Min stora mardröm i livet är att bli dum i huvudet. Man kan ju bli det, man kan bli galen eller knarka sönder sig eller bli dement. Jag kan nog inte tänka mig något mer smärtsamt. Jag vet faktiskt inte vem jag skulle vara utan förmågan att kunna resonera.
Har ni några egenskaper som betyder sjukt mycket för er, som ni har byggt era liv kring?
För mig är det faktumet att jag är smart som blivit viktigast för mig och det är faktiskt nått jag märkt tydligt först på senare år.
Jag blir inte alls särskilt sårad om någon kallar mig tjock t.ex. för det vet jag att jag är det känns lite som ”Jahapp, vad ska vi ta upp nu då? Att mina ögon är gröna?”. Angående mitt utseende finns det liksom ingen som är mer kritisk än jag så de kan knappast säga nått som jag inte redan tänkt fast sju gånger värre.
Däremot när någon förolämpar min intelligens, vilket endast brukar komma från folk som aldrig träffat mig, då blir jag nästan tokig.
Som när en tjej kallade mig ”Det dumma lilla livet” bara för att jag blivit ihop med en kille som inte passade hennes majestät att jag var intresserad av. Nu raljerar hon om att ”Det är så tydligt att han pratar skit om mig för annars hade inte hans tjej varit så avig mot mig utan att känna mig!” så tänker jag bara att det dumma lilla livet antagligen inte inser att det är en situation hon skapat helt själv. 😛
Åh, jag är helt med på Matildas linje, jag ser mig som smart långt innan något annat. Att bli dumförklarad är det absolut absolut värsta jag kan uppleva. Strax före att bli kallad duktig. Nej jag är inte duktig, jag är smart som fan och full av talang! vill jag bara skrika.
Vad jobbigt det var att skriva DET då. Man får ju fan inte säga att man tycker att man är smart i det här jävla landet.
Och demens är verkligen min stora skräck också. Jag hoppas vi infört aktiv dödshjälp om/när den dagen kommer.
Nej man får inte säga det och tydligen får man inte säga att andra tycker det heller. Fick en gång frågan ”Vad brukar dina vänner framhäva som din främsta egenskap” på en anställningsintervju och svarade sanningsenligt ”Att jag är smart!”, eftersom det är främst det som mina kompisar alltid tjatar om att jag är. ”Och ödmjuk hör jag!” fick jag till snäsigt svar av killen som höll i intervjun. Vad fan! Han frågade ju vad mina kompisar tycker då får han väl acceptera svaret! Jag blev lite paff då så jag kom inte på nåt fyndigt att säga, men har tänkt att om jag träffar på rövhatten på stan någon gång så ska jag ta upp det med honom. Det stör mig ju fortfarande!
Satan vad drygt!
Ja, en egenskap bland flera som betyder jättemycket för mig är att vara en bitch. Det kanske inte låter som en egenskap men jag ser det som det. Det har hjälpt mig väldigt mycket. Just nu jobbar jag bara med att styra bitchen i mig mot patriarkatet och som så ofta har hänt, mot andra medfeminister.
En annan som jag har äntligen låtit komma fram på senaste tiden efter att den har tryckt på mig i många år, det är den mer lekfulla och sexuella egenskapen i mig, vet inte vad jag ska kalla den. Men mitt inlägg om mina bröst är ett exempel på det. Jag är mer åt det hållet. Så trött på mitt gamla jag. Blä.
Oops, fattas ett ord där ovan. ”och som så ofta har hänt” ska vara: ”och istället som så ofta har hänt”
Word på ditt förta stycke!
Oj. Jag är inte det minsta smart. Inte heller bitchig tror jag. Men jag är positiv. Och ordningsam.
Ja. Det är nog så jag definierar mig: ordningsam.
Lite Monica i Vänner.
Jag får panik vid stök och smuts hemma om det väntas främmande.
Fy vilken tråkig person jag är.. Får nog ta tag i det och hitta en roligare sida hos mig själv!
Neej, ordningssam kommer man oerhört långt med. Det är genom ordning man blir effektiv och det är genom att vara effektiv som man slipper jobba ihjäl sig.
Dessutom tycker jag faktiskt inte att ordningssam = tråkig och jag tycker det verkar väldigt kontraproduktivt att stämpla sig själv eller sina egna egenskaper sådär! Sluta, ordningssam är positivt!
Jag har alltid vart ”den smarta” under hela min uppväxt, jag byggde min identitet kring att vara den som fick alla rätt på proven, alltid kom i tid och aldrig någonsin struntade i att göra läxorna. Men när jag började läsa på Universitetet var plötsligt alla smartare än mig, haha, snacka om identitetskris! Så nu är den egenskapen jag värdesätter mest hos mig själv min livsglädje och positiva attityd. Jag kan helt enkelt inte vara arg eller ledsen i för långa stunder, det tråkar ut mig. Så nu är jag ”hon som alltid är glad” istället. En nagel i ögat för vissa, men jäklar vad skönt det är att leva så!
//Emma Hå
Jag har inte alltid varit bäst i klassen, men det är ju inte det som avgör hur smart man är alltid tycker jag.
Jag blir ofta utnämnd som ’den smarta’ av min omgivning, men ibland så känner jag hur sjukt skönt det vore att få vara lite härligt dum, även om jag absolut förstår hur du resonerar.
Skulle dock få massiv megaångest om mitt sinne för humor och min estetiska sida försvann (hur nu det skulle ske). Tror jag kanske inte är vansinnigt kreativ, men hur mycket jag uppskattar vackra ting, musik, konst och miljöer betyder så oerhört mycket och får mig att må bra.
Jag har alltid varit den roliga, i de flesta kontexter. Jag tycker om att berätta historier om mitt ganska så skeva liv och enligt många människor så gör jag det bra. Jag tror att det har varit någon sorts kompensation för att jag alltid varit väldigt deprimerad, och kanske ett resultat av att jag varit mobbad och ful större delen av mitt liv. Jag ville liksom inte att någon skulle se mig som ”ett jävla emo” och jag kunde inte vinna mark genom att vara söt, så jag var rolig istället.
Just nu försöker jag odla andra delar av mig; våga vara tråkig, sluta håna mig själv, börja respektera mig själv och min integritet. Att axla rollen som clownen har varit tröttsamt och stundtals begränsande. När man ägnar sitt liv åt att vara ett skämt så tappar man ibland känslan av att vara en riktig människa. Men samtidigt undrar jag vem jag är utan detta. Vem är jag om jag inte är den roliga?
Det jag värdera mest hos mig själv är nog min förmåga att förstå andra människor och att resonera. Japp, min smarthet och empati. Helst min smarthet. Blir också väldigt förolämpa om någon kalla mig dum… hemskt!
för mig är det delvis att vara smart, men framförallt är jag sjukt rädd för att förlora min kreativitet. Den tar upp så mycket av min vardag, och även om jag inte byggt hela mitt liv runt det så planerar jag i princip att göra det (typ yrkesval). Om jag förlorade min kreativitet skulle jag inte veta vad jag skulle ta vägen.
men gud, nu blev jag sjukt nojig bara för det
Jag skulle bli otroligt ledsen om min kreativa sida/estetiska kunskaper försvann. Om jag plötsligt inte kunde dra ett rakt streck med pennan, inte längre kunde blanda färger för att få den färg jag ville ha… etc. Skulle vara hemskt.
Har följt din blogg ett litet tag nu och du verkar inte speciellt grinig. Min egen cynism har gått så långt att jag faktiskt inte tror att folk inte umgås med mig längre. Tror jag helt enkelt inte kan se när andra är griniga etc.
Av alla egenskaper skulle jag nog helst inte vilja förlora mitt medlidande. Även om ordet är negativt laddat i det västerländska samhället så är det ändå något av det viktigaste jag utvecklat. Finns dock mycket jag skulle vilja förlora som många andra skulle tilldriva som positiva egenskaper.
Jag bygger min tillvaro runt två fömågor jag skaffat mig och jobbar på att förfina hela tiden: Att kunna trivas och njuta av tillvaron samt att låta ständig förändring vara normaltillstånd. På det sättet har jag alltid trevligt och är redo för allt!
Men jag säger då det Fanny, att människor med dina egenskaper är vansinnigt mycket intressantare, roligare och humoristiska än sådana som bara ler och snackar smink och julpynt. Det finns faktiskt en plats i folks hjärtan för kvinnor som du!