Det här med jämställdhetsarbete tycker jag är intressant. Som feminist får en höra att en ska bedriva jämställdhetsarbete i sin heterosexuella relation. För att den ska bli bättre. Det ligger ju i ens eget intresse att ha en jämställd relation, får en höra. Därför ska en kämpa och kämpa för att få det att fungera.
Men grejen med jämställdhetsarbete är att det, precis som allt annat relationsarbete, faller på kvinnans lott att utföra. Män tar inte ens i närheten av samma ansvar för att en relation ska bli jämställd, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte ligger i deras intresse. Det finns en intressekonflikt; män förlorar det kvinnor vinner på att en relation blir jämställd.
Varför ska vi kämpa med att få jämställda relationer? Jag tror att det handlar mycket om att det ska se bra ut. Att ha en jämställd relation är ett självändamål för den heterosexuella feministen. Det är helt enkelt status att lyckas leva ett lyckat heterosexuellt tvåsamt liv. Det väcker beundran. Hur ska en egentligen göra för att lyckas med detta? Råden är många! Det skrivs spaltmeter om hur en ska fixa den där åtråvärda jämställda relationen. Det är nästan som om människor inte kan tänka sig några andra vägar till ett feministiskt liv (vilket säkert också är sanningen).
Jag har själv försökt leva jämställt, och det är såklart omöjligt. Vi lever ju i ett patriarkat, så hur mycket en än anstränger sig kommer maktskillnaden bestå. Den lilla jämställdhet som kan nås är alltid på nåder, och kan tas ifrån en i vilken sekund som helst.
Som kvinna kan en lätt slita ut sig i strävan efter en jämställd relation. Om en misslyckas ligger skulden på en själv; en är inte en tillräckligt bra feminist. En är inte tillräckligt bra på att ställa krav. och kanske framförallt; mannen älskar en inte tillräckligt mycket för att göra det som krävs. Skammen i detta kan vara stor, nästan outhärdlig. Att den som säger sig älska en inte kan anstränga sig för att leva på lika villkor.
Istället för att kämpa för att leva jämställt borde vi förena oss i kampen. Målet är inte en jämställd relation, utan ett samhälle där den ambitionen är överflödig, obegriplig.