Jag såg på Svt-dokumentären jobbcoacherna (den finns i åtta dagar till, se den), något som på många vis var en vidrig upplevelse.
Det blir tydligt att jobbcoachning inte handlar om att människor ska få jobb, utan snarare om att hetsa arbetslösa. I princip hela coachningen bygger på att de arbetslösa ska göra om sina personligheter för att bättre passa in i arbetslivet och hitta orsaken till arbetslösheten hos sig själva.
Här pratar en av jobbcoacherna med Tim om hur hen ska komma i kontakt med sin inre glöd.
Kroppsspråket är oerhört viktigt, och du ska ju hela tiden sälja dig. Anledningen till att du kommit på en anställningsintervju är att du fångade arbetsgivarens intresse med ditt CV, nu vill arbetsgivaren se att du är den här personen i verkligheten, som det står på papper. Så nu får ju arbetsgivaren ett kvitto på det du har skrivit. Du har skrivit ”jag har mycket hög social kompetens”, men sitter du som nu, då tänker jag ”men herregud, det här är ju inte Tim”. Du har en glöd inom dig Tim. Nä du blir… när du stängs av, då släcker du den glöden. Jag vill hela tiden att den är vid liv, för jag ser att den finns där. Och ta det lugnt, hetsa inte upp dig utan andas lugnt. Konkurrensen är jättehård där ute nu. Du måste låta glad, du måste sprida den glädjen på plats. Jag kände ingenting, jag tänkte; men herregud, är det där hans glädje. Du måste visa att det är det här du vill och brinner för, för det är där energin finns.
Tim är såklart nedstämd och nervös, vem skulle inte vara det i hans situation. Där här märks såklart, men istället för att låta hen ha de känslorna så ska de till varje pris trängas undan. Jag tycker att det jobbcoachen säger om Tims Cv är extra vidrigt. När en skriver Cv så uppmanas en ju till att hitta ”positiva egenskaper” och att överdriva, och de flesta är liksom inte superbra på att hantera stress, har superhög social kompetens eller liknande. Att först tvingas att ljuga och sedan bli konfronterad med det på det där sättet är så elakt.
De arbetslösa tvingas ständigt bete sig som om ett jobb är deras största mål och mening i livet, annars är de ”negativa”. Det syns i citatet med Tim ovan, där hen tvingas till att ta fram sin ”inre glöd” på en anställningsintervju. Det syns också i den här listan på ”tio vanliga misstag”.
Tio vanliga misstag. Kan vara ett ovårdat yttre, till exempel orakat. Lamt och slappt handslag, som vi har pratat om. Överdrivet självförtroende och självupptagen attityd. Låg förmåga att formulera sig väl. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser. Bristande ögonkontakt med intervjuaren. Bristande intresse och entusiasm. Passiv och likgiltig.
Om en har en ”negativ attityd” och mest intresserar sig för lönen gör en fel. Det handlar liksom inte bara om att söka jobb och utföra arbete, utan en måste ha rätt inställning också. De arbetslösa tvingas känna saker de egentligen inte känner eftersom de eventuellt kan leda till jobb, de tvingas anamma en viss inställnings till arbete, till samhället och till sig själva.
De gör någon slags mindfulnessövning för att hitta orsaken till arbetslösheten:
Det handlar om att observera det i sig själv. Att vi vänder de här glasögonen mot oss själva, att vi vänder dem inåt […] Sokrates gjorde detta för 2400 år sedan. Han samtalade med människor, och menade att sanningen kan vi bara hitta inom hos själva.
Deltagarna ska hitta orsaken till arbetslösheten inom sig själva. Att arbetslöshet skapas politiskt är det såklart ingen som bryr sig om. Skulden ligger alltid alltid hos individen.
I slutet av inslaget gör en av de arbetssökande (som sedan bli jobbcoach) ett framsteg:
Nej, men jag vet inte. Jag har varit i en jättetung period, men nu känner jag att nu börjar det rör sig på sig lite igen. Jag vet inte varför, men jag har väl gått omkring och tänkt att det tar sån tid och att det inte händer någonting, men nu har jag kommit ner från det. Men sen så kände jag väl att ”det blir väl inte bättre av att jag tänker så”, utan jag måste liksom tänka framåt och bara borra ner huvudet och fortsätta söka och köra på liksom, och det får ju gå så lång tid det går, jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det liksom. Det får ju bara vara så.
”Det får ju liksom bara vara så” och ”jag kan ju inte riktigt göra någonting åt det”, det enda en kan göra är att fortsätta ”köra på”. Jag tänker bara på den enorma uppgivenhet dessa människor måste känna, och hur den här uppgivenheten liksom uppmuntras. De uppmuntras till att tänka positivt, men också till att tänka att det inte finns några andra lösningar på deras situation än att de fortsätter i samma invanda spår, även om det inte fungerat hittills. Det finns inga visioner, inget hopp om samhällsförändring, utan den största lyckan en kan tänka sig är att skaffa ett jobb.
Och ja, det är väl det som är meningen, att producera bra arbetare. Människor som är villiga att anpassa hela sitt jag för att få ett jobb, människor som aldrig försöker förändra något annat än sig själv, människor som aldrig är ”negativa”, alltså aldrig klagar på sitt liv, på sin arbetsplats eller något annat.
Jag håller fullständigt med dig om vidrigheten i detta. Att felet på nåt sätt alltid ligger hos en själv. Att en är oförmögen, okapabel, fel när en inte har ett jobb. Det är skevt så det skriker om det. Jag har varit medvetet arbetslös under mina somrar när jag pluggat och aldrig skämts, för jag har tänkt att jag har rätt till det, och det var då det slog mig hur galen hela den här karusellen är. Och på den tiden var det fortfarande någorlunda humant. Nu är det ju närmare ren hetsjakt på de arbetslösa. Det jag funderar lite över är det här med att det inte finns någon utväg. För sett i samhället idag så finns det ju inte riktigt det. Med de kostnader en har för att kunna ha tak över huvudet och mat på bordet, särskilt om man är lite äldre och har skaffat sig familj, så är det svårt att klara sig utan ett jobb. Jag menar, samhällsförändring är ju självklart det som måste till, men medan samhället nu ser ut som det gör, vad gör man under tiden? Man kan klaga, vägra anpassa sig, jobba för förändringar på många olika plan, men apparaten rör sig i slow motion. Innan nåt gott har kommit ur det hele har man hunnit svälta ihjäl… typ
Mycket träffande. Det handlar om att skapa underkastelse helt enkelt. För att göra eländet än värre, det är inte bara arbetslösa som tvingas in i apparater för produktion av anpasslig och underdånig arbetskraft. Motsvarande apparater finns på en allt större del av arbetsmarknaden. De går under benämningen individuell lönesättning och lönesättande samtal. Poängen är att ena parten skall visa sig behaglig och låta sig bedömas, medan den andra parten bedömer och sätter lön. Arbetare skall visa att de lever upp till arbetsköparens mål och förväntningar. I stället för att förhandla om priset på arbetskraften skall den ena parten visa sig värd en belöning och den andra skall avgöra vem som är värd en belöning. Ordalydelsen är lite annorlunda, men det är en sådan ordning som härskar i Kommunals avtal, i lärarförbundens avtal och i åtskilliga andra kollektivavtal. Allt som arbetarklassen en gångs slogs för att vinna genom avtal håller aningslösa fackförbund på att avtala bort. I stället öppnar man en marknad för lönecoacher och annan slik humbug, och en del fackförbund nedlåter sig till att själva betona rådgivning inför det individuella lönesamtalet i stället för facklig kamp. Allihop låter ungefär som dina jobbcoacher. Kapitalet har återvunnit mycket mark sedan vändningen runt 1980. Vare sig man befinner sig arbetslöshet eller i lönearbete, så är underkastelsen på väg att bli den påbjudna normen. Vi har en lång, lång kamp att föra. (Beklagar att det blev mer utgjutelse än kommentar.)
Att gå hos en jobbcoach var något av det mest nedslående jag har varit med om. Jag har aldrig varit arbetslös i längre än ett par månader (då under sommartid, medvetet, eftersom en inte får betald semester ändå den första tiden på ett arbete). De flesta där var dock långtidsarbetslösa. Vi fick prata om våra drömyrken, alltså i en utopi vad skulle du vilja jobba med? Ingen sade någonting ”högflygande” dock. Det var allt från brevbärare till kassörska på ICA, inte för att det är fel att ha dessa yrken men det märktes att arbetslösheten och brist på hopp fick dem att inte ens våga drömma stort.
Det värsta var dock att jag endast gick på två möten, eftersom jag inom kort fick ett nytt jobb. Det jobbet var inte genom jobbcoachen men de ringde mig ändå konstant och frågade hur jag hade det på jobbet, om jag ”verkligen trivdes” och om jag ”kände att jag kunde förändra min jobbsituation” osv, alltså mer eller mindre frågor som skulle leda till att ifrågasätta mitt jobb, jag fick känslan av att de VILLE att jag skulle bli arbetslös igen. Sedan ringde de och insisterade på att jag skulle skicka in diverse papper och intyg. Jag fick alltså flera samtal i månaden, så ringde till slut upp arbetsförmedlingen och frågade om det verkligen skulle vara så, de svarade att jag hade blivit utskriven från jobbcoachen för länge sedan, jag ringde åter upp jobbcoachen och bad dem skriva bort mig från listan. Det mötte jättemycket motstånd, men hela tiden i samma läskiga sekt-liknande tonläge, de kallade mig vid förnamn hela tiden och frågade hur helgen varit osv trots att jag absolut inte kände människorna. Som ett säljföretag alltså, som desperat håller kvar vid sin möjliga väg till pengar, snarare än att faktiskt behandla mig som vad jag var- en jobbsökande vuxen människa.
”Felet ligger hos en själv”. Ja, precis så är det. Det är aldrig samhället det är fel på, utan en själv. Man ska bara anpassa sig, och funkar inte det är man i princip ett psykfall. Att människor är olika, extroverta, introverta, sociala, osociala, etc tas ingen som helst hänsyn till, snarare begrips det överhuvudtaget inte. Och inga alternativ ges. Ja, super du ned dig kanske du får en pension till slut.
Det där med att man inte ska visa intresse för lönen säger ju någonting om hur skruvad hela situationen är. Det är ju för helvete på grund av lönen människor arbetar! Ett arbete är 99 gånger av 100 inte någonting folk gör bara för att det är KUL. Det är något som görs för att det måste göras. Gud förbjude att chefen fattar att det är så det ligger till. Hela vårt väsen ska omformas till en enda lismande arbetare™ som säljer in sig själv och är superduperjättetaggad att få det stora privilegiet att göra sin arbetsgivare rik medan arbetaren själv får småsmulor i form av en lön som på intet sätt motsvarar arbetets egentliga värde. Men det är mindre viktigt. Vi måste ju visa hur EPIC och AWESOME vi tycker det där jobbet är. Så AWESOME att vi nästan kan tänka oss att göra det gratis liksom!
Precis. Detta att tvingas uppskatta sitt arbete gör ju att det blir mycket svårare att organisera sig som arbetare.
Word!
Visst är det så, men det bör ju också nämnas att även om ”Tim” och alla andra jobbcoach klienter faktiskt lyckas med det till synes orimliga kravet på att bli superhjältar på att sälja in sig själva till arbetsgivare, så kanske det löser problemet för just dem själva, men det är inget som skapar flera arbeten. Och det är brist på arbeten som är orsaken till att vi har den höga arbetslöshet vi har, inte att de arbetssökande inte är tillräckligt duktiga på att sälja in sig själva. Även om du är bäst i världen på att sälja in dig själv, finns det ingen som kommer ge dig ett arbete som inte finns (eller som ingen är villig att betala för). Och alla kan dessutom inte vara bäst i världen. Finns det ett jobb per 300 sökande, så är det bara det jobbet som finns, även om samtliga 300 har glimmande CVs och gör lysande ifrån sig på intervjun.
Och då har vi inte ens vidrört frågan om huruvida ”bäst på att sälja in sig” nödvändigtvis måste vara detsamma som ”bäst på att utföra jobbet”, vilket verkar vara det generella antagandet inom denna värld.
”Vi kan inte erbjuda några jobb, de får den arbetslösa fixa själv” Typ, jaha? Varför utbildar ni er till arbetscoacher om ni inte ens kan fixa några fjuttiga timvikariatstjänster och är helt inkapabla att förmedla några som helst kontakter. Det är ju precis det den arbetslösa behöver för att komma in på arbetsmarknaden, inte en massa skitsnack om att ”Sälja in sig själv” och ”att titta på rätt ställen”. Men självklart ska krav som dessa anses vara helt orimliga och ren och skär lathet från den arbetssökande även om det är hjälpmedel en arbetssökande borde ha rätt att kunna förvänta sig av en arbetscoach som får betalt. Istället läggs alla krav över på den arbetslösa utan lön.
Det handlar ju, som sagt, bara om underkastelse. Vidrigt.
Bara älskar den här kommentaren. Den räcker egentligen för att summera hela situationen.
Också rätt talande att en av de sökande i programmet sedan utbildade sig till jobbcoach. För de arbetssökande blir det ju budskapet att enda sättet att ta sig ur arbetslösheten är att se till att befinna sig på andra sidan istället. Och eftersom det inte krävs några särskilda meriter för det…
Något jag (som funktionshindrad) funderar mycket över är detta med att AF har ansvaret för rehabilitering numera. Det leder mig till två slutsatser, båda lika galna:
Det viktigaste är arbete (att få livet att fungera först är inte prioriterat)
Om du inte är arbetsför är du inte rehabiliteringsvärd
Som om framgångsrik rehabilitering bara var att komma ut i arbetslivet. Så sjukt.
Vissa människor, som jag, är introverta, har en stel kroppshållning och mimik. Det gör oss inte mindre kapabla och mindre värda som människor fast en hel del verkar tro det. Ärligt talat: är det verkligen rimligt att somliga av oss ska behöva spela en roll, utplåna oss själva, för att ens få och behålla ett arbete? Det är bara så förnedrande.
Dokumentären är ännu ett bevis på att människor tvingas in i små lådor framför att samhället organiseras på ett sätt som passar människors olika behov och förutsättningar och därmed inkluderar.
Sen är arbetslösheten, som en del innan påpekat, ett politiskt problem och inte individens fel.
Visst är det märkligt? Det har liksom blivit ett krav, att förutom allt annat som en bara måste vara bra på nuförtiden, så måste en vara bra på att _söka_ jobb. Vad sjutton har det egentligen för bäring på hur väl en kommer att _utföra_ jobbet ifråga? Oftast väldigt liten är min erfarenhet.
Hej! Hittade precis till din blogg! Jag håller inte med dig på en enda punkt men du skriver bra och det är kul att läsa! Keep it up!
Nehepp. Hoppas du kommer på bättre tankar.
Den dagen en jobbcoach ordnar ett jobb…den dagen kommer aldrig att komma.
De ordnar väl jobb åt sig själva…
Tom borgliga DN erkänner : http://www.dn.se/nyheter/sverige/fiasko-for-jobbcoacher/
Dendär dokumentären var bland det mest plågsamma jag sett. Inte minst för att det var så
feerrr-öck-tan-SVÄRT jävla pinsamt hela tiden. När jobbcoacherna skulle sjunga : ”Give me your heart or else forget about it” (typ) på svengelska till varandra – asså jag var tvungen att stänga av och andas en stund.
Så jäääävla sjukt alltihop. Plus totalt inkonsekvent. Som om arbetsgivare inte skulle vara förmögna att se når folk fejkar entusiasm och ”glöd” som de fått lära sig hos jobbcoachen. Vem fan ”brinner” för att jobba på typ Ica? Please.
Plus : hur fan ska man kunna få jobb när det EJ FINNS NÅGRA JOBB? Ska alla bli jobbcoacher, kanske?
Nån som kan nåt om ekonomi – vore det inte mer ”lönsamt” för samhället att ge mktmer pengar till offentliga sektorn så att folk kan jobba där? Det måste ju vara billigare än att ge soc till alla? No?