”Kärlek”.

iblandvilljagförsvinnaFolk pratar om kärlek. om att heterosexualitet minsann handlar om att en blir kära i varandra. Men ofta tycker jag att heterorelationer ser ut typ som ovan. Det är inte särskilt kärleksfullt, snarare handlar det om att parterna ska ”hantera” varandra.

Kvinnor pratar ofta om att det ”fungerar” eller är ”okej”, och relationen kontrasteras till hur andra relationer är eller antas vara. Det är bra för att vara en heterorelation, han är bra för att vara man. Ungefär som om människor var tvungna att vara i heterorelationer, och att det bara handlade om det minst dåliga.

Det är få kvinnor som kräver något mer än en något så när fungerande vardag, det är få kvinnor som kräver passion och kärlek i sina relationer. Ofta handlar det om att hantera och härda ut, inte om att njuta av något och få ut något.

10 reaktioner till “”Kärlek”.”

  1. Jag funderar på hur du ser på behovet av kärlek och närhet? Det känns lite som något du förutsätter att en vill ha i relationer med andra. Jag, som kvinna, har aldrig haft ett särskilt stort behov av varken kärlek eller närhet i relation till andra och därför trivts väldigt bra med distans till folk jag är intim med, män som kvinnor. Vad detta beror av kan en spekulera i, men jag ser kärlek och närhet med andra som något som avleder mig från det jag vill uppnå i livet.

    1. jag tänker mig att en har ett behov av gemenskap och intimitet, dock inte nödvändigtvis fysisk, men också av ensamhet.

  2. Jag tycker att passion är överskattat, ja jag skulle nog till och med sträcka mig till att jag tycker att passion är jobbigt. Och då menar jag inte passion i ett intresse (för det kan man ju inte få nog av?) utan just passion i relation till en partner.

    Jag känner nog som Anne. Jag vill att saker ska va lugnt och stilla bara, att det ska funka. Dock att kärlek (värme)(ej något fysiskt) är extremt viktigt för mig.

  3. När jag läste detta inlägg insåg jag att jag istället för att drömma om en kärlek som skulle lyfta mig och utveckla mig faktiskt mest har längtat efter en partner som inte suger ut mig totalt, som kan ge mig lite kroppsvärme och vars överordnade position mot mig gick att hantera och blunda för.

    Tack och lov att det är slut med den skiten.

  4. Låt oss utgå från ditt perspektiv. Jag läser din blogg och inser att jag är i en heterorelation med en snäll men ändock hopplös man. Så som de oftast är. Människor men något svårare.
    Låt säga att jag har barn med mannen men ser det som totalt moraliskt oförsvarbart att separera från mannen bars för att jag behöver ”jobba” på relationen (kommunikationen, passionen, ibland vänskapen). Mina barn skulle behöva lida något enormt om jag fattade beslut att leva ensam. Och varför? Jo för att det inte är friktionsfritt att leva med män?? (Jo barn far illa av skilsmässor. Googla er in på Bris.se och sök på rapporter om barn i skilsmässor).
    Jag tror på systerskap men tror också att ingen individ går att leva med år ut och år in utan att behöva jobba med HUR det här levande ska gå ihop. Även i systerskap är det ju det finaste, kärleken som visar att man vill vara kvar fast det är motigt ibland.

    Hur tänker du kring kvinnor som lever med män och har barn tillsammans med dem? Hur förhåller sig dina feministiska resonemang till fakta om barns bästa? Hur tänker du kring ett barns rätt till sin far, samt bör-förhållande till sin far? Vore intressant med ett inlägg om kvinnor som har barn tillsammans med män. Båda föräldrarna brukar generellt vara enormt måna om barnets bästa, men problemet är ju alltid hur.

  5. Som uppvuxen i ett hem där föräldrarna kände noll kärlek för varandra utan bara höll ihop för att det var bekvämt, bekant, för att man ”skulle” och för att ingen ville bli ensamstående. Och antagligen lite för vår skull också, vilket i själva verkat förklädd egoism, om än kanske på en omedveten nivå. Barn känner av föräldrars samspel och 9 och av 10 barn skulle alldeles säkert föredra en positiv omgivning istället för en där två personer inte fungerar tillsammans (för ja, återigen; barn märker sådant). Så när du skriver om självuppoffring och att du inte vill lämna för barnens skull så kanske du ska tänka på vad för budskap du sänder till dina barn och vad för miljö du utsätter dem för.

    1. Min uppväxt var som din och jag håller helt med. Mina föräldrar skilde sig inte förrän långt efter att vi blivit vuxna och det borde de verkligen ha gjort. Resultatet av att de inte gjorde det, var ju att jag tvingades leva hela min uppväxt i en gravt dysfunktionell familj, där jag dessutom tvingades på ett ansvar inget barn ska behöva bära. Varför görs det ingen forskning om sådant?

      1. För det första älskar jag och min man verkligen varandra, så vi är inte som era föräldrar. Jag tycker snarare man ska diskutera varför så många slutar älska varandra än huruvida man då ska separera eller ej.

        Sedan är det lätt att tro som vuxen att man hade tyckt något var bättre som barn. Gå in på Bris och läs rapporten om vad barnen själva säger. Det visade sig att barn som vuxit upp med föräldrar som inte haft det uruselt lider mer av en separation än de barn som upplever våld och missbruk. Dvs enligt rapporten är risken större att ni hade plågats av separationen om det enda problemet i ert hem var att era föräldrar inte var passionerade.
        Jag orkar inte rabbla upp allt som står i rapporten så gå gärna in och läs själva. Och ja, forskningen är baserad på just barnens röster. Därav är den så jäkla bra.

        Det jag menade med mitt inlägg är att problematisera Fanns syn på relationer med män när man har barn tillsammans med dem och vet om att barn far illa av separationer i sig (ej i de fall det finns misshandel). Det är en annan diskussion att allt fler separerar idag pga att man tex inte älskar varandra längre. Faktum är att jag i dessa fall tror att man aldrig älskat Varandra heller. Man har valt mannen av andra orsaker än kärlek. Tex rationella anledningar (kriterier som klaffat) eller påtryckningar av olika slag.

  6. Man kan väl älska varandra men inte funka ihop ändå, tänker jag. Fast så var det inte i min familj.
    Att man slutar älska varandra i en monogam relation (eller kanske ”bara” sluta funka ihop) där man lever ihop är egentligen inte så konstigt eftersom en sådan relation ställer rätt höga krav på båda parter och behöver funka på så många plan, vilket inte alltid rimmar med hur livssituationen och en själv förändras/utvecklas. Så många håller våra föräldrars föräldrars generation och generationer innan dem högt för att alla minsann höll ihop, men där var ju kvinnan beroende av mannen och det ansågs fult att skilja sig så det var ju inte alltid kärlek som var kittet i dessa relationer utan påbud från samhället. Att man inte reste så mycket eller hade samma kanaler som vi nu har att träffa nya människor spelade också in. Man gifte sig med grannsonen/dottern och flyttade någon kilometer därifrån och stannade där tills man dog, typ.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *